Ack Vancouver, du sköna

Den svenska skidkvartetten har nyss åkt hem ett OS-guld i stafett. Markus Hellner körde sista sträckan och fick med sig en svensk flagga på upploppet, vilket han nämner i intervjun - "Med en flagga som det står Sunne på fick jag defilera i mål".
Ändå är det bara den näst roligaste Värmlandsreferensen i dessa spel. Den bästa kom från Christer Ulfbåge, när han efter damernas skidskyttestafett räknade upp samtliga svenska orter där det fanns "skidskyttestadion". Han lyckades nämligen få med Ekshärad i den mixen. Banans före-detta-skick är med andra ord relativt okänd för övriga världen.

Drömmarnas ö

Att filmatisera Dennis Lehanes thrillerroman Shutter Island (svensk översättning; Patient 67) verkar nästan omöjligt. Ni som läst den känner till svårigheterna i karaktärsutveckling och dramaturgiskt upplägg som väntar personen som ändå skulle våga. Personen i fråga visade sig vara en av de stora, Martin Scorsese himself, och i sitt tredje samarbete med Leonardo DiCaprio (efter underskattade The Aviator och framgångsrika The Departed) drar han i alla de stora spakarna!
I samma anda som Lehane inledde boken så sätter Scorsese stämningen från start, med en liten passagerarfärja som tränger ut ur dimmolnen och lägger an vid hamnen till just Shutter Island - en liten ö utanför Bostons kust som huserar gravt kriminella på ett högsäkerhetssjukhus. Året är 1954 och två utredare från US Marshals anländer för att undersöka en mentalpatients mystiska försvinnande.
Scorsese förvaltar upplägget finfint, särskilt med snygga klipp och stämningsfull musik. På många sätt känns den som hans egna, välgjorda rullar från 70- eller 80-talet, särskilt eftersom den tillåter sig själv att inte skynda fram i rasande tempo, som många andra filmer av idag. Shutter Island känns istället både väldigt klassisk och classy. Fläckfria prestationer från skådespelarna hjälper såklart på traven, även om DiCaprio inte riktigt når upp till de bästa av sina tidigare insatser (som exempelvis nämnda Aviator). Ben Kingsley, Michelle Williams, Max von Sydow och Jackie Earle Haley är bara några exempel ur den fantastiska rollistan. Den sistnämnde verkar dessutom, efter denna insats plus rollerna i Watchmen och Little Children, ha hittat sin karaktärsnisch som skådespelare.
För den som inte läst boken sedan tidigare kan det vara en idé att vänta tills efter filmen. Samtidigt måste man isåfall lova sig själv att ge boken en chans, eftersom vissa avslöjanden och vändningar i berättelsen kanske fungerar mer kraftfullt genom litteratur. Kanske har vi blivit lite för beräknande som filmtittare. Samtidigt ska Scorsese ha ännu en eloge, för att han varit förlagan så trogen. Det hastas eller tappas bort någon enstaka detalj som var mer central i Lehanes original, men det är ändå en nästan två och en halv timmes gedigen filmadaption! Scorsese fortsätter vara den av de stora, erfarna amerikanska filmarna (vid sidan av exempelvis Lucas, Spielberg och Cameron) som tilltalar mig mest i både stil och projektval.

Mästarnas musiksättare

Som ni märker är det lugnare än vanligt i bloggen, OS-koman har intagit mina kvällar. Vet inte vad det är med mig och stora sportevenemang, men när det vankas olympiska spel, fotbolls-VM och så vidare är jag en första klassens sportnörd. Om än bara för några veckor.

Ska trots stiltjen, och kanske tack vare sportoverloaden, passa på att ge beröm till Mästarnas mästare i SVT. Inte för programupplägget i sig (jag följer det med ett halvt öra när flickvännen tittar), utan för den fantastiska musiken de levererar! Härisist fick vi höra vackra toner från The Band, Arcade Fire, Dan Auerbach, Khoma, Sigur Rós, M83 och The Strokes - i ett och samma avsnitt! Och det vid sidan om flera andra stora artister som The Rolling Stones, Fleetwood Mac och The Soundtrack of Our Lives, bara för att nämna några!
Nina ville dessutom pusha lite extra för The Detroit Cobras som hade en låt med samma vecka, tyvärr är jag inte allt för bekant med deras musik.

Mysteriet är löst

Började planera en heldag i Karlstad på lördag med tillhörande biobesök på kvällen. Till mitt stora förtret så har Filmstaden på ort varken planer på att visa Shutter Island (biopremiär på fredag) eller The Road (hade premiär 22 januari) ens inom de närmaste veckorna. Inte ens i en ynka salong. Inte konstigt att folk piratkopierar om de tvingas åka till någon av Sveriges tre största städer för att få se nya filmer. Skämmes, SF.

Uppdatering klockan 23:05: Inte heller den väldigt lovande A Single Man, helgens andra stora premiär, verkar komma till Värmland på minst några veckor...

Uppdatering den 18 februari klockan 17:22: SF Karlstad har tagit sitt förnuft tillfånga och visar Shutter Island från och med imorgon! Dock bara i liten salong, så jag får skynda att fixa biljetter.

Appropå väderproblemen i Vancouver:

Hur ska Ryssland lyckas hålla de olympiska vinterspelen 2014, i en stad där medeltemperaturen för januari, februari och mars ligger mellan fem och tio plusgrader!?

Dystert, men inte skrämmande

En viss besvikelse infann sig när jag läste om den dystopiska klassikern Fahrenheit 451 i sin helhet. Den främsta anledningen var troligtvis att den i skuggan av 1984 och Brave New World inte lyckades skaka om särskilt mycket. Frågan är om det beror på tiden vi lever i, jämfört med världens läge när den skrevs, för när boken gavs ut för första gången klassades den till och med som en skräckroman. Den överdrivna ondska vi idag exponeras för i film, böcker och tv fick dock vissa av karaktärerna i berättelsen att på sin höjd kännas som elakingar i en Disneyfilm. Det finns en bra grund för obehagliga väsen i såväl brandchefen som The Hound, men sekvenserna där dessa får spelas ut upplevde jag som oväntat korta och enkla. Berättelsens mest skrämmande är istället huvudkaraktären Guy Montags fru, som blivit känslomässigt apatisk av mediesystemets hjärntvätt.
Ray Bradburys språk är inte helt enkelt att greppa, i vissa partier känns det väl svamlande och oöverskådligt, vilket delvis sänkte mina förväntningar inför hans andra stora verk The Illustrated Man. Positivt var att han hela tiden lyckades överraska, storyn tog sällan den vändning som man förväntat sig och följde inget typiskt, förutsägbart mönster. Något som kan bli intressant inför Frank Darabonts kommande filmatisering, samtidigt som jag måste försöka få tag på Truffauts omstridda adaption.

--------------------

Min drömrollista inför den kommande Hollywood-rullen:

• Guy Montag - James Caviezel
  
• Mildred Montag - Naomi Watts
  
• Captain Beatty - Willem Dafoe
  
• Faber - John Hurt
  
• Clarisse McClellan - Lea Michele
  

A Serious House on Serious Earth

Redan när jag i en ålder av kanske åtta till tio år spelade Batman på Nintendos 8-bitkonsol (d.v.s. licensspelet baserat på Tim Burtons första film om mörkrets riddare), var jag imponerad av de olika möjligheterna att använda karaktärens änterhake och andra häftiga gadgets för att ta sig runt på banorna. Sedan dess har det fortsatt komma en strid ström med mer eller mindre lyckade spelinkarnationer av (anti-)hjälten. Tyvärr har inget av dem lyckats leverera det jag, och säkert flera andra, har längtat efter sedan NES-eran, nämligen ett Batman-spel som kan leverera på samtliga plan: En bra spelteknik med smidiga kontroller, utmanande pussel som tilltalar den utredande sidan av karaktären och en story och design som är tillräckligt mörk för att ge rättvisa åt alla fina serieromaner och åtminstone fyra av långfilmerna.
Nu har bönerna hörts, för Batman: Arkham Asylum är inte bara den bästa Batman-simulator jag någonsin spelat, utan även ett fantastiskt action- och pusselspel över lag! Stämningen är perfekt, karaktärsdeisgnen nästan bättre än vad man kunnat hoppas och de många spelmomenten gör det till ett av de matigaste verken man kan kosta på sig till den här generationens tv-spel. Rollspelselement, i form av erfarenhetspoäng som förbättrar Läderlappens utrustning och förmågor, håller intresset uppe extra länge. Som om det inte vore nog så innehåller Arkham Asylum det mest innovativa stridssystemet jag sett på länge, kallat "freeflow combat"; om spelaren synkar sina knapptryck rätt i slagsmålet så kommer Batman problemfritt, oberörd och utan skråmor att slå, undvika och fälla sina motståndare, på äkta film- och tv-manér! Till skillnad från många andra spel, där man våndas inför nästa repetativa eller jobbigt svåra fight, så har jag här inget alls emot att spela om ett misslyckat stridsavsnitt. Det är helt enkelt förbannat roligt att slåss i Arkham Asylum.
Det här är inte bara ett spel för tidigare fans, men för den som gillar Batman sedan tidigare är det ett självklart köp! Särskilt för de som uppskattar de mörkare aspekterna av karaktären, för en del våldsammare sekvenser och sexuella anspelningar gör åldersgränsen oväntat befogad.

Let the friggin' games begin!

Flyttplock och uppsatsfilande har dragits ut av två veckors vikariat, rallyhelgen här i Hagfors stundar och vinter-OS står för dörren. Det är en finfin februari!

En stilren undervisning

Lone Scherfig har två finfina draman i sin ryggsäck, Italiensk for begyndere och Wilbur Wants to Kill Himself, vilket självklart trissar förväntningarna på hennes senaste verk. An Education kan nog dessutom ses som hennes definitiva, internationella genombrott. Särskilt med tanke på Oscarnomineringarna, för bland annat Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll.
Filmen är också, sannerligen, en otroligt välspelad film. En bra balans i rollistan mellan mer och mindre kända skådisar, som gett bästa tänkbara resultat. Alfred Molina som uptight brittfarsa är lysande casting och Carey Mulligan kan mycket väl ta hem en statyett, trots sin ringa ålder i sammanhanget. Utöver det så är filmen jobbigt snygg! Jag har sagt det förr, men jag slutar aldrig imponeras av all gammaldags rekvisita som filmskapare lyckas bygga upp eller fiska fram (bland annat en hel Esso-mack anno 1961, i det här fallet). Kläder, musik och språk för eran är minutiöst framplockad och stilrent använd.
Längre än så sträcker sig tyvärr inte magin i An Education, åtminstone inte för mig. Storyn, skriven av Nick Hornby, må vara väldigt intressant i teorin, men dramaturgin i praktiken är inte särskilt engagerande och upplägget blir ganska förutsägbart. När det återstår ungefär tio minuter av berättelsen så tycks filmen dessutom skynda lite väl fort i mål. Kvar sitter jag, osäker på hur jag ska tolka sensmoralen.

The Good Shepard

Har det redan gått en vecka sedan jag köpte Mass Effect 2? Den här sortens spel har en aldrig sinande förmåga att sluka min fritid. På ett värdefullt vis, ska tilläggas, för det handlar inte om ett hjärndött tidsfördriv. Precis som förra gången känns det snarare som en väldigt välberättad filmupplevelse, en berikande erfarenhet. Frågan är om jag ens kan tillägga något som inte redan har sagts i åtskilliga krönikor och recensioner? Min sammanfattning skulle väl kunna vara att de som redan är aktiva gamers troligtvis känner till vilken slagkraft som vilar i den här produktionen, medan de som aldrig tidigare har spelat tv-spel, eller tror att mediets berättarutveckling har stått stilla sedan World 1-2 i Super Mario Bros., här har en utomordentlig möjlighet att uppleva spelmediets kulturella riktning. Ett starkt bevis på att vi (d.v.s. "vi" i allmän betydelse) inom en snar framtid kommer vända oss lika mycket till spel för personlig utveckling, underhållning och filosofi kring stora livsfrågor, som vi idag gör med böcker och film.
Huvudstoryn i Mass Effect 2 känns, åtminstone i nuläget (gissningsvis snart halvvägs in i spelet), inte lika stark som den i originalet, men det har gjorts tydliga förbättringar i dialog och strid, med tillhörande moraliska val. Utvecklarna hos BioWare är trots allt mästare på att låta oss välja vilken sorts hjälte (eller antihjälte) vi vill utvecklas till i spelen. Och valen blir bara svårare ju närmre den definitiva slutuppgörelsen jag kommer.
Spelet tar vid där den första delen slutade, så till den grad att spelaren har möjlighet att fortsätta på sin gamla sparfil. Där tappar upplevelsen en rejäl bit för min egen del, eftersom hårddiskkraschen som min krysskartong hade i somras rånade mig på samtlig data. Fast det är ju inte bara av ondo, det ger mig trots allt en extra anledning att återuppleva båda spelen inom en överskådlig framtid.

Låtom prissnacket börja!

Nomineringarna inför Oscarsgalan finns nu för allmän beskådan!