Drömmarnas ö

Att filmatisera Dennis Lehanes thrillerroman Shutter Island (svensk översättning; Patient 67) verkar nästan omöjligt. Ni som läst den känner till svårigheterna i karaktärsutveckling och dramaturgiskt upplägg som väntar personen som ändå skulle våga. Personen i fråga visade sig vara en av de stora, Martin Scorsese himself, och i sitt tredje samarbete med Leonardo DiCaprio (efter underskattade The Aviator och framgångsrika The Departed) drar han i alla de stora spakarna!
I samma anda som Lehane inledde boken så sätter Scorsese stämningen från start, med en liten passagerarfärja som tränger ut ur dimmolnen och lägger an vid hamnen till just Shutter Island - en liten ö utanför Bostons kust som huserar gravt kriminella på ett högsäkerhetssjukhus. Året är 1954 och två utredare från US Marshals anländer för att undersöka en mentalpatients mystiska försvinnande.
Scorsese förvaltar upplägget finfint, särskilt med snygga klipp och stämningsfull musik. På många sätt känns den som hans egna, välgjorda rullar från 70- eller 80-talet, särskilt eftersom den tillåter sig själv att inte skynda fram i rasande tempo, som många andra filmer av idag. Shutter Island känns istället både väldigt klassisk och classy. Fläckfria prestationer från skådespelarna hjälper såklart på traven, även om DiCaprio inte riktigt når upp till de bästa av sina tidigare insatser (som exempelvis nämnda Aviator). Ben Kingsley, Michelle Williams, Max von Sydow och Jackie Earle Haley är bara några exempel ur den fantastiska rollistan. Den sistnämnde verkar dessutom, efter denna insats plus rollerna i Watchmen och Little Children, ha hittat sin karaktärsnisch som skådespelare.
För den som inte läst boken sedan tidigare kan det vara en idé att vänta tills efter filmen. Samtidigt måste man isåfall lova sig själv att ge boken en chans, eftersom vissa avslöjanden och vändningar i berättelsen kanske fungerar mer kraftfullt genom litteratur. Kanske har vi blivit lite för beräknande som filmtittare. Samtidigt ska Scorsese ha ännu en eloge, för att han varit förlagan så trogen. Det hastas eller tappas bort någon enstaka detalj som var mer central i Lehanes original, men det är ändå en nästan två och en halv timmes gedigen filmadaption! Scorsese fortsätter vara den av de stora, erfarna amerikanska filmarna (vid sidan av exempelvis Lucas, Spielberg och Cameron) som tilltalar mig mest i både stil och projektval.