Redan när jag i en ålder av kanske åtta till tio år spelade Batman på Nintendos 8-bitkonsol (d.v.s. licensspelet baserat på Tim Burtons första film om mörkrets riddare), var jag imponerad av de olika möjligheterna att använda karaktärens änterhake och andra häftiga gadgets för att ta sig runt på banorna. Sedan dess har det fortsatt komma en strid ström med mer eller mindre lyckade spelinkarnationer av (anti-)hjälten. Tyvärr har inget av dem lyckats leverera det jag, och säkert flera andra, har längtat efter sedan NES-eran, nämligen ett Batman-spel som kan leverera på samtliga plan: En bra spelteknik med smidiga kontroller, utmanande pussel som tilltalar den utredande sidan av karaktären och en story och design som är tillräckligt mörk för att ge rättvisa åt alla fina serieromaner och åtminstone fyra av långfilmerna.
Nu har bönerna hörts, för Batman: Arkham Asylum är inte bara den bästa Batman-simulator jag någonsin spelat, utan även ett fantastiskt action- och pusselspel över lag! Stämningen är perfekt, karaktärsdeisgnen nästan bättre än vad man kunnat hoppas och de många spelmomenten gör det till ett av de matigaste verken man kan kosta på sig till den här generationens tv-spel. Rollspelselement, i form av erfarenhetspoäng som förbättrar Läderlappens utrustning och förmågor, håller intresset uppe extra länge. Som om det inte vore nog så innehåller Arkham Asylum det mest innovativa stridssystemet jag sett på länge, kallat "freeflow combat"; om spelaren synkar sina knapptryck rätt i slagsmålet så kommer Batman problemfritt, oberörd och utan skråmor att slå, undvika och fälla sina motståndare, på äkta film- och tv-manér! Till skillnad från många andra spel, där man våndas inför nästa repetativa eller jobbigt svåra fight, så har jag här inget alls emot att spela om ett misslyckat stridsavsnitt. Det är helt enkelt förbannat roligt att slåss i Arkham Asylum.
Det här är inte bara ett spel för tidigare fans, men för den som gillar Batman sedan tidigare är det ett självklart köp! Särskilt för de som uppskattar de mörkare aspekterna av karaktären, för en del våldsammare sekvenser och sexuella anspelningar gör åldersgränsen oväntat befogad.
13 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar