Om en amerikan fick välja mellan att vrida på ratten eller använda tutan när han kom till en kurva, så skulle han utan att blinka slänga sig på tutan för glatta livet.- Jag om New Yorks hektiska trafik.Det har varit lite av ett antiklimax i vårt
New York-besök de senaste dagarna. På måndag morgon blev
Punger sängliggandes av nån jobbig sjuka. Samma dag anlände
Wirtberg, så han hängde på mig och
Tobbe i stan. Nu har sjukstafettpinnen gått över till Norén istället, så vid de senaste tillfällena har bara jag och Daniel dragit runt.
Men en sak i taget. På måndagen innan Daniel kom hit så var jag och Tobias själva på södra
Manhattan. Vi började med att kolla in
Ground Zero, varvid batteriet i min kamera gav upp. Resten av dagen har jag således inga bilder från, men vi vandrade hur som helst genom
Chinatown och
Little Italy. Chinatown är helt klart värdigt sitt namn, känns knappast som en del av NYC. Stora skyltar med enbart kinesiska tecken och en helt annan känsla av folktäthet. När vi var i Little Italy bärsade vi på ett ställe som kallade sig själv
The Home of the Sopranos, eftersom fyra fem avsnitt av serien hade spelats in där. Vad baren egentligen hette har jag glömt, men den låg på
Mulberry Street. Sedan drog vi runt i
Soho och kollade kläder i alldeles för dyra butiker. Tobbe såg en snygg kofta på
Bloomingdale's. Tyvärr hade han inte 2000 spänn på fickan.
På kvällen åkte vi ner på stan för att möta upp Danilov. Det var många oklarheter, så vi var först på
Penn Station, sedan på
Times Square och
Madison Square Garden. Till slut hittade vi honom med trötta ögon utanför en mataffär i korsningen
8th Avenue och
42 Street. Han köpte sig ett likadant veckokort för tunnelbanan som vi hade och vi gav oss iväg norröver mot hotellet. Det blev en trevlig sammankomst när alla våra åtta ögon mötte varandra för första gången på väldigt länge.
Tisdag morgon innebar som vanligt
Key West Diner. Punger låg fortfarande sjuk på rummet. Tobbe hade under dagen börjat känna av lite symptom även han. Så efter ett besök på kläd- och skoaffären
Century 21 strax bredvid Ground Zero tog han våra shoppingpåsar och åkte hem för att göra Punger sällskap. Jag och Daniel motverkade sjukan på bästa tänkbara sätt, genom
Jamba Juice. Det är en amerikansk dryckaffärskedja där man väljer frukter att göra juice av och toppar med olika "boosts" för diverse ändamål, i stil med
immunity boost eller
fiber boost. Otroligt gott och nästan beroendaframkallande koncept. Största delen av tisdagen gick annars åt till att leta upp second hand-butiker. Bland annat i "gayområdet"
Chelsea och tillbaka till Soho. Problemet var att andra hand för amerikaner betyder minst dubbla priset. Hamnade bland annat i en vintage store som sålde slitna hårdrockstishor som folk hade burit under specifika konserter. Nån enkel, svart
Ozzy Osbourne-topp gick för 700 dollar, bland annat. Nästan 5000 jävla spänn.
Hursom. Jag och Daniel kände inte riktigt för att tillbringa smittriskfylld tid på hotellrummet medan gossarna sussade bort sina bakterier. Så efter att ha sänkt några av bärsen jag köpt under första dagen gick vi till ett kinahak några kvarter ner och åt lite mat. Efter det vände vi åt andra hållet och gick längs
Broadway till ungefär hundrade gatan tills vi hittade en taverna. Där satt vi och sänkte några drycker och pratade med den trevliga bartendern. Hon var underligt fascinerad över det mesta, först över faktumet att vi var svenskar och sedan över Daniels splitternya überkamera. Gott sällskap i vilket fall, och 23 dollar för fem kvalitetsbrygder är inte fy skam.
Så idag (onsdag) när vi vaknade upp så hade äntligen Punger fått lite, lite mer go i sig. Såpass mycket att han orkade följa med på Key West-brunch och Jamba Juice-mellanmål. Sedan köpte han en medicin som lät starkare än
Bamse själv och la sig att sova igen. Tobbe var redan utslagen vid det laget. Jag och Daniel ville såklart ha något gjort, så vi tog först en promenad genom
Central Park (nästan identisk med den vi tog första dagen) och tunnelbanade oss sedan till trettiofjärde gatan. Målet var
Empire State Building. 18 monopolsedlar kostade det att få åka upp till toppen, men det är också sjukt vad de försöker pracka på en saker under tiden. Souvenirfoto, röstguidad tur i observatoriet för sju dollar och
King Kong-mjukisfigurer. För att nämna några få saker. Bra utsikt var det i vilket fall.
Frihetsgudinnan var mindre än min lilltå och Central Park såg ut som en missplacerad gräsmatta i betongdjungeln. Byggnaderna sträckte sig ända till horisonten i alla riktningar, åtminstone där inte vattenytorna tog överhanden.
- Kan du fatta att människor byggt allt det här, frågade Daniel.
Jag skakade på huvudet. Inte särskilt långt över hundra år har det tagit för många av de största klumparna att ploppa upp här, dessutom.
När vi kom ner från New Yorks högsta punkt tog vi en kopp kaffe och vandrade mot en tunnelstation. På vägen gick vi förbi
Macy's, så vi tog varvet även där innan vi drog vidare. Återigen priser som helt andra sorters turister än vi handlar för. Vi tågade upp till
96:e igen och hämtade Punger på rummet. Tobbe mådde vid tillfället lite bättre igen, men var inte så sugen på att följa med för att äta. Istället blev vi frukosttrion på nytt. Vi delade på en
14 inch pizza pie (som det så vackert heter i sin helhet) på
La Famiglia och gick sedan på
Dive Bar som låg dörr i dörr med pizzerian. Här drack vi varsin tre öl av de finaste sorter och storlekar. Med en väldigt osvensk prislista och efter felräkningar från kyparna kom vi undan billigt med bara snäppet över 50 dollar. Inte konstigt att jag ser så glad ut.
Imorgon kommer Pungers flickvän
Jaclyn och så ska vi på den där stand up comedy-klubben. En polare till Daniel i stan kanske skulle med. Förhoppningsvis är vi alla tillräckligt friska då också.
