Ganska (läs mycket) sent påkommet, men jag blev sugen på att sammanfatta Umeås 21:a internationella filmfestival i samma anda som jag gjorde med förra årets upplaga. Så, här är listan. Observera att jag, trots goda försök, inte hann se alla filmer på festivalen.
Bästa svenska film: Farväl Falkenberg
Bästa engelskspråkiga film: Shut Up and Shoot Me!
Bästa film (övriga språk): Legaturi bolnavicioase (Love Sick)
Bästa svenska kortfilm: Aldrig som första gången
Bästa kortfilm (övriga språk): Our Man in Nirvana
Bästa dokumentär: On a Wednesday Night in Tokyo
Jobbigaste "hur-kunde-jag-missa": Här är polisen (men jag fick upprättelse genom SVT för någon månad sen)
Mest fucked up: Garcon stupide (Stupid Boy)
Största besvikelse: Duk haan yum cha (I'll Call You)
Största överraskning: Verlengd Weekend (The Long Weekend, ej att förväxla med den amerikanska skitfilmen)
Sämsta film (alla kategorier): World Trade Center
Nu nalkas det snart nyår och årslistor!
28 november 2006
27 november 2006
Helgerna försvinner snabbt nu
Det finns ett Rick James-citat som passar bra här - "Cocaine is a hell of a drug".
- Andreas Terner om Michael "Kramer" Richards rasistiska utbrott.
Fredag 24 november:
Sovmorgnar tar jag på stort allvar. Så stort att de ibland förvandlas till soveftermiddagar. Det enda som räddar mig från total förströelse just denna fredag är en frisörstid.
- Ska jag klippa fram öronen eller låta lite hår ligga över?
Hur fan skulle jag veta, jag har inte haft så kort hår på fyra-fem år.
Direkt efteråt känns det jättekonstigt. Jag kan känna vinden som kyler min hårbotten och jag har inget som fladdrar framför ögonen. På bussen känner Terner inte igen mig först. Är på väg att gå förbi mig, när han plötsligt vänder blicken och flinar. Annars är sig allt likt. Hattarna jag testar i affären är fortfarande för små.
Lördag 25 november:
Drinkfest hos Laggan plus fru. Trevligt folk, mycket sprit. Jonas blandar en drink på öl och stroh-rum. Golden Shower kallar han den. Hedersomnämnande. Efteråt Folkets jubel på Scharinska. Skön, dansant musik. Chockar Peter och Björn med mitt hår.
Söndag 26 november:
Min städvecka i korridoren. Segar mig länge innan dammsugaren åker igång. Bakar brownies till kvällsfikat.
- Andreas Terner om Michael "Kramer" Richards rasistiska utbrott.
Fredag 24 november:
Sovmorgnar tar jag på stort allvar. Så stort att de ibland förvandlas till soveftermiddagar. Det enda som räddar mig från total förströelse just denna fredag är en frisörstid.
- Ska jag klippa fram öronen eller låta lite hår ligga över?
Hur fan skulle jag veta, jag har inte haft så kort hår på fyra-fem år.
Direkt efteråt känns det jättekonstigt. Jag kan känna vinden som kyler min hårbotten och jag har inget som fladdrar framför ögonen. På bussen känner Terner inte igen mig först. Är på väg att gå förbi mig, när han plötsligt vänder blicken och flinar. Annars är sig allt likt. Hattarna jag testar i affären är fortfarande för små.
Lördag 25 november:
Drinkfest hos Laggan plus fru. Trevligt folk, mycket sprit. Jonas blandar en drink på öl och stroh-rum. Golden Shower kallar han den. Hedersomnämnande. Efteråt Folkets jubel på Scharinska. Skön, dansant musik. Chockar Peter och Björn med mitt hår.
Söndag 26 november:
Min städvecka i korridoren. Segar mig länge innan dammsugaren åker igång. Bakar brownies till kvällsfikat.
20 november 2006
My week from home
Jag: Vem har varit gift med Melanie Griffith två gånger?
Johan: Vem fan är Melanie Griffith?
- Jag och Johan spelar Master of Movies.
Har knappt varit hemma alls under den senaste veckan. De redan nämnda, långa skoldagarna har varvats med filmkvällar och liknande hemifrån. Jag kan långt ifrån klaga, men det har satt sin prägel på studentrummet. Kläder överallt. Damm i varje hörn. Det hela nådde sin kulmen när jag tvingades tvätta natten mellan fredag och lördag på grund av kläd- och tvättidsbrist. Kom i säng någon gång kring fem på morgonen.
Det hela hade på fredagen föregåtts av en sällskapsspelskväll. Eller ja, den var tänkt som det. Men vi fick inte tag i något sällskapsspel. Så efter att jag och Hannes lagat mat, och vi alla på gula villan druckit några öl eller glas vin, började vi istället spela charader. När vi kört "gissa filmen" i en knapp timme och insett att det var lite för enkelt så kom CJ på den bisarra men geniala idén att gå över till "gissa byggnaden". Årets lek helt klart, vissa ögonblick var hysteriskt roliga. Otroligt också att vi lyckades komma på de flesta byggnadsverken ganska snabbt. Sfinxen och Eiffeltornet kan man förstå att de gick undan. Men jag lyckades bland annat framför både Taj Mahal och Norrlandsoperan på under fem minuter styck. Fast det var nog CJ:s tolkning av Vita Huset som gav mig flest skrattkrämpor.
Kvällen avslutades med en öl på grannpuben, sedan lånade jag Hannes cykel hem. Efter nämnda tvättsession sov jag länge och började redan när jag vaknat att planera kommande afton. Det var "pajpartaj" hemma hos David (en av två) i ettan. Jag och Antoni krängde en västerbottenpaj på affären och rullade iväg. Det var ett mindre äventyr att hitta till hans lägenhet på Mariehem, men när vi till slut kom dit inleddes en paj- och ölorgie av den mest mättande sort. Gruppen splittrades, själv hamnade jag på Scharinska på "indieallsång". Det var väldigt mycket roligare än vad jag förväntat mig, och med flera bekanta ansikten omkring mig vaggades jag in i en riktigt kul kväll. Tråkigare var den välbekant långa promenaden hem.
Men den här gången kunde jag åtminstone lägga mig att sova direkt jag kom innanför dörren.
Bra just nu:
Johan: Vem fan är Melanie Griffith?
- Jag och Johan spelar Master of Movies.
Har knappt varit hemma alls under den senaste veckan. De redan nämnda, långa skoldagarna har varvats med filmkvällar och liknande hemifrån. Jag kan långt ifrån klaga, men det har satt sin prägel på studentrummet. Kläder överallt. Damm i varje hörn. Det hela nådde sin kulmen när jag tvingades tvätta natten mellan fredag och lördag på grund av kläd- och tvättidsbrist. Kom i säng någon gång kring fem på morgonen.
Det hela hade på fredagen föregåtts av en sällskapsspelskväll. Eller ja, den var tänkt som det. Men vi fick inte tag i något sällskapsspel. Så efter att jag och Hannes lagat mat, och vi alla på gula villan druckit några öl eller glas vin, började vi istället spela charader. När vi kört "gissa filmen" i en knapp timme och insett att det var lite för enkelt så kom CJ på den bisarra men geniala idén att gå över till "gissa byggnaden". Årets lek helt klart, vissa ögonblick var hysteriskt roliga. Otroligt också att vi lyckades komma på de flesta byggnadsverken ganska snabbt. Sfinxen och Eiffeltornet kan man förstå att de gick undan. Men jag lyckades bland annat framför både Taj Mahal och Norrlandsoperan på under fem minuter styck. Fast det var nog CJ:s tolkning av Vita Huset som gav mig flest skrattkrämpor.
Kvällen avslutades med en öl på grannpuben, sedan lånade jag Hannes cykel hem. Efter nämnda tvättsession sov jag länge och började redan när jag vaknat att planera kommande afton. Det var "pajpartaj" hemma hos David (en av två) i ettan. Jag och Antoni krängde en västerbottenpaj på affären och rullade iväg. Det var ett mindre äventyr att hitta till hans lägenhet på Mariehem, men när vi till slut kom dit inleddes en paj- och ölorgie av den mest mättande sort. Gruppen splittrades, själv hamnade jag på Scharinska på "indieallsång". Det var väldigt mycket roligare än vad jag förväntat mig, och med flera bekanta ansikten omkring mig vaggades jag in i en riktigt kul kväll. Tråkigare var den välbekant långa promenaden hem.
Men den här gången kunde jag åtminstone lägga mig att sova direkt jag kom innanför dörren.
Bra just nu:
- The Strokes - Mercy, Mercy Me. B-sida från singeln You Only Live Once. Marvin Gaye-cover med bland annat Josh Homme som gästartist. Annorlunda sound för att vara Strokes, men riktigt mysigt.
16 november 2006
Karlstad, er förlorade son återvänder.
Åke: Madeleinekakor, förstår ni den litterära referensen med dem, pojkar?
Jenny: På spaning efter den tid som flytt... Fast jag är ju ingen pojke...
Åke: Nej, just det ja... Men det finns möjligheter!
- Ouch.
Ännu en sen dag på skolan. Alldeles för många sådana nu. Antingen är det en dag med morgonmöte, så är man hemma vid fem. Eller så drar man på starten och sitter tills sex, om inte senare.
Praktiken är i hamn. Saker löste sig, för en gångs skull, till det bättre. Eller rent av till det bästa. Trodde aldrig jag skulle få säga/skriva en sån sak. VF (värmländska alltså, "det riktiga VF") gav mig inte bara praktik för hela tioveckorsperioden, utan posterade mig dessutom på kulturredaktionen. Eller ja, jag ska få handledning av kulturredaktören, så jag drog den slutsatsen själv. Med lite tur får man smyga sig in på film- och musiksvängen också. Har ju egentligen ingen större koll på förutsättningarna för praktiken eller examensjobbet, så vitt jag vet ska det pratas mer om det framme i december.
Det enda som känns jobbigt med det hela är just återvändandet till Karlstad. Ända sedan jag började här i Umeå har jag aldrig mer kännt mig riktigt hemma där. Hur många vänner det än finns att umgås med runt omkring mig så får jag en känsla av otillhörighet. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska överleva den känslan i tio veckor, risken finns att jag blir jävligt asocial ungefär halvvägs.
There's a tube in the throath of the elderly man in the hospital bed on the frog on the log in the hole in the bottom of the sea.
Jenny: På spaning efter den tid som flytt... Fast jag är ju ingen pojke...
Åke: Nej, just det ja... Men det finns möjligheter!
- Ouch.
Ännu en sen dag på skolan. Alldeles för många sådana nu. Antingen är det en dag med morgonmöte, så är man hemma vid fem. Eller så drar man på starten och sitter tills sex, om inte senare.
Praktiken är i hamn. Saker löste sig, för en gångs skull, till det bättre. Eller rent av till det bästa. Trodde aldrig jag skulle få säga/skriva en sån sak. VF (värmländska alltså, "det riktiga VF") gav mig inte bara praktik för hela tioveckorsperioden, utan posterade mig dessutom på kulturredaktionen. Eller ja, jag ska få handledning av kulturredaktören, så jag drog den slutsatsen själv. Med lite tur får man smyga sig in på film- och musiksvängen också. Har ju egentligen ingen större koll på förutsättningarna för praktiken eller examensjobbet, så vitt jag vet ska det pratas mer om det framme i december.
Det enda som känns jobbigt med det hela är just återvändandet till Karlstad. Ända sedan jag började här i Umeå har jag aldrig mer kännt mig riktigt hemma där. Hur många vänner det än finns att umgås med runt omkring mig så får jag en känsla av otillhörighet. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska överleva den känslan i tio veckor, risken finns att jag blir jävligt asocial ungefär halvvägs.
There's a tube in the throath of the elderly man in the hospital bed on the frog on the log in the hole in the bottom of the sea.
9 november 2006
Read the node, read the node
Vissa kan tycka att min blogg återigen varit lite halvt inaktiv de senaste veckorna. Inte så roliga texter eller så jättefrekvent uppdatering. Till störst del beror det på arbetet med webbtidningen Noden som håller mig och många andra kvar i skolan tämligen länge om dagarna. Ganska tröttande. Hur som helst, kolla in sidan! Här är några direktlänkar till sakerna jag hittills skrivit, för de som vill granska:
- Dagens fråga - 1 november: Förklädnad
- Dagens tips - 23 oktober: En mörk avläsning
- Dagens tips - 25 oktober: Ingen serietidning för de små
- Dagens tips - 3 november: Khoma på Popup
- Dagens tips - 7 november: En modern milstolpe inom film
- Dagens tips - 8 november: Kaniner i dina favoritfilmer
- Prestigefylld release av Umeåbaserat bokförlag
- Svensk först i världen med flyktig konstform
6 november 2006
Fatigue gets the best of me
Det är som att se en trafikolycka, jag kan inte väja blicken!
- Tobbe zappar in Sing-a-long.
Jag vaknar upp till sprängningar i mitt huvud. Till pulsens takt. Jag orkar inte lyfta det från kudden utan att tryckas ner igen av smärtan. Inte så långt nedanför matstrupen känner jag ett tryck som inte bådar gott inför dagens första toabesök. Något bittert inser jag även att min Bostaden-säng i studentrummet ligger i lä ens mot madrassen jag vaknat upp på. CJ:s dåsande och likväl gravt bakfulla stön hörs från sängen på andra sidan rummet. Min blåsa tvingar mig upp från golvet trots det baktunga huvudet. Elli och Titti tycks fortfarande sova även de. Smygande tar jag mig till faciliteterna och överlever besöket utan uppkastningar.
Liggande på madrassen, Mitt i naturen på TV. Myror i närbild är fan inte roligt nu alltså, lider CJ. Jag intar fosterställning under mitt täcke och frossar igenom ett halvt CBS 60 Minutes innan det är dags att röra sig mot porslinet igen. Den gången lyckas jag emellertid inte undvika att bli påmind om fyllemiddagen natten innan.
Den gula villan är lika tyst och stum som jag själv. Snön gungar långsamt ödesmättat ner utanför köksfönstret. Ellinor och den nye inneboenden Rasmus syns inte ens till. Med yoghurt och müsli dämpar jag de värsta protesterna från skall- och magpartierna. Min f.d. korridorsgranne Ola droppar ett meddelande på telefonen. Han ska komma förbi hos mig senare och låna Den gode, den onde, den fule. Med CJ och Titti på väg ut på journalistiska uppdrag greppar jag snabbt mina egna grejer och ansluter dem ut för dörren. När jag fortfarande kan se dem vagt försvinna uppför gatan på sina cyklar svänger jag av mot bussarna på Vasaplan. Lång väntetid. Överväger att gå hem ändå, men tröttheten säger ifrån.
Väl hemma dröjer det inte förrän jag återigen hamnar i sängen. Jag väcks av röster och knackningar från andra sidan dörren. Det är Ola som kommit för att hämta filmen. Jag ropar in honom, trots att jag nyvaket sitter i sängen i bara kalsonger och sliten t-shirt. Bakom hans nyvuxna skägg dyker det fram ett leende vid åsynen. Vi pratar lite strunt några minuter, om korridorsfesten på fredag och hur det känns att ha flyttat in i egen lägenhet. Sedan lämnar han mig åt mitt öde. Klockan är redan efter fem och jag har vid tillfället inte bestämt mig än om jag ska orka gå på PopUp-festivalen. Jag inser att ingen huvudvärk eller utmattning ska hindra mig från att se Khomas spelning. En längre meditation och kroppsvård bakom duschdraperiet samt en rekordsnabb wokmiddag senare är jag redo att möta snön utanför dörren igen.
Ett par timmar efter min speedfräschning sitter jag med Terner, Izaiaz, Elin, Björn och tittar på Juliana Hatfield. Sitter stundtals och tycker synd om henne. Spela så tidigt på kvällen och stå ensam på scenen med en gitarr. I publiken finns vid tillfället kanske 100 individer, i en lokal som med sitt- och ståplatser rymmer åtminstone tio gånger så många. Halvt respektlöst springer folk ut och in ur lokalen under uppträdandet. Vid ett tillfälle pratar någon t.o.m. pinsamt högt i sin telefon mellan två låtar. Samtalsämnet var dessutom föga tänkvärt. Andreas stirrar ilsket bak mot honom, men signalerna är förgäves. Ångestfyllt kan jag nästan se Julianas lidande i ögonen. Med ett så personligt och skört uppträdande som hon levererar så förtjänar hon något mycket bättre. Teknikkrångel gör inte saken bättre. Efteråt hoppas jag innerligt att hon inte tagit allt för illa upp av den mediokra responsen.
Skaran framför scenen blir långsamt större. Khoma är på väg att gå upp på scenen och det ska strax visa sig om det är värt de två Linnéporträtten som jag satt på spel. Eftersom jag är smått förälskad i allt som har med bandet att göra, från musiken och den politiska agendan till den otroligt smakfulla estetiken, har jag svårt att vara helt objektiv. Men att det var värt mina pengar finns det inga tvivel om. Publiken var inte riktigt lika peppad som under spelningen på Arvikafestivalen, men bandet bjöd inte mindre på sig själva för det. En annan skillnad var mellansnacket, som på sommarens spelning nästan uteblev helt. Sentimentalt och blödigt kan man tycka, men i kombination till musiken så levererar Jan Jämte låtpresentationerna på slagkraftigt vis. Han berättar om kärleken till Umeå i samband med vackra Like Coming Home, den tragiska innebörden av låten Medea. Och istället för den långa tystnaden som så effektfullt föregick One of Us Must Hang i Arvika, så tillägnar han den alla som tvingas lida i vårt hierarkiska samhälle och uppmanar i ett långt utlägg publiken att aldrig sluta drömma. Det finns säkert de, framför allt på läktarens sittplatser, som tröttnar på hans prat halvvägs in. Själv, framme vid kravallstaketet, njuter jag och många andra av det extra djup han ger till materialet.
Efter att ha sammanfattat spelningen med några bekanta ansikten på vägen ut, och med Terner tagit en kort titt på ett mellanstadieliknande indierave, hämtar vi ut våra jackor och vandrar till den familjära lägenheten uppå lampaffären. Vart är min Olde E'!?, kan jag se Terners blick skrika rakt i ansiktet på CJ när vi kommer innanför dörren. Strax har han PET-flaskan i ena handen och skruvkorken i andra. Lite motsträvigt öppnar jag en av mina kvarlämnda lager, men inser snart att det kanske var precis vad mitt tyngda huvud behövde. Andreas och Hannes planerar gå ut på Plaza och efter en stund har vi fått upp en hyfsad förpeppstämning med småspontant dansande och stojande. Jag, Hannes och CJ småfnissar till Doktor Kosmos Chicago-jazzen, medan Terner skickar oförstående blickar. Någon halvtimme före midnatt lämnar de villan och beger sig mot klubbkön. Elli och Titti bestämmer sig för att pröva lyckan åt samma håll och kommer iväg något mer än en timme senare.
Själv är jag fortfarande obehagligt trött och viker av hemåt. Under promenaden låter jag Maynard James Keenan ge uttryck för såväl frustration som upprymdhet i lurarna. Och snön knakar mysigt under sulorna.
- Tobbe zappar in Sing-a-long.
Jag vaknar upp till sprängningar i mitt huvud. Till pulsens takt. Jag orkar inte lyfta det från kudden utan att tryckas ner igen av smärtan. Inte så långt nedanför matstrupen känner jag ett tryck som inte bådar gott inför dagens första toabesök. Något bittert inser jag även att min Bostaden-säng i studentrummet ligger i lä ens mot madrassen jag vaknat upp på. CJ:s dåsande och likväl gravt bakfulla stön hörs från sängen på andra sidan rummet. Min blåsa tvingar mig upp från golvet trots det baktunga huvudet. Elli och Titti tycks fortfarande sova även de. Smygande tar jag mig till faciliteterna och överlever besöket utan uppkastningar.
Liggande på madrassen, Mitt i naturen på TV. Myror i närbild är fan inte roligt nu alltså, lider CJ. Jag intar fosterställning under mitt täcke och frossar igenom ett halvt CBS 60 Minutes innan det är dags att röra sig mot porslinet igen. Den gången lyckas jag emellertid inte undvika att bli påmind om fyllemiddagen natten innan.
Den gula villan är lika tyst och stum som jag själv. Snön gungar långsamt ödesmättat ner utanför köksfönstret. Ellinor och den nye inneboenden Rasmus syns inte ens till. Med yoghurt och müsli dämpar jag de värsta protesterna från skall- och magpartierna. Min f.d. korridorsgranne Ola droppar ett meddelande på telefonen. Han ska komma förbi hos mig senare och låna Den gode, den onde, den fule. Med CJ och Titti på väg ut på journalistiska uppdrag greppar jag snabbt mina egna grejer och ansluter dem ut för dörren. När jag fortfarande kan se dem vagt försvinna uppför gatan på sina cyklar svänger jag av mot bussarna på Vasaplan. Lång väntetid. Överväger att gå hem ändå, men tröttheten säger ifrån.
Väl hemma dröjer det inte förrän jag återigen hamnar i sängen. Jag väcks av röster och knackningar från andra sidan dörren. Det är Ola som kommit för att hämta filmen. Jag ropar in honom, trots att jag nyvaket sitter i sängen i bara kalsonger och sliten t-shirt. Bakom hans nyvuxna skägg dyker det fram ett leende vid åsynen. Vi pratar lite strunt några minuter, om korridorsfesten på fredag och hur det känns att ha flyttat in i egen lägenhet. Sedan lämnar han mig åt mitt öde. Klockan är redan efter fem och jag har vid tillfället inte bestämt mig än om jag ska orka gå på PopUp-festivalen. Jag inser att ingen huvudvärk eller utmattning ska hindra mig från att se Khomas spelning. En längre meditation och kroppsvård bakom duschdraperiet samt en rekordsnabb wokmiddag senare är jag redo att möta snön utanför dörren igen.
Ett par timmar efter min speedfräschning sitter jag med Terner, Izaiaz, Elin, Björn och tittar på Juliana Hatfield. Sitter stundtals och tycker synd om henne. Spela så tidigt på kvällen och stå ensam på scenen med en gitarr. I publiken finns vid tillfället kanske 100 individer, i en lokal som med sitt- och ståplatser rymmer åtminstone tio gånger så många. Halvt respektlöst springer folk ut och in ur lokalen under uppträdandet. Vid ett tillfälle pratar någon t.o.m. pinsamt högt i sin telefon mellan två låtar. Samtalsämnet var dessutom föga tänkvärt. Andreas stirrar ilsket bak mot honom, men signalerna är förgäves. Ångestfyllt kan jag nästan se Julianas lidande i ögonen. Med ett så personligt och skört uppträdande som hon levererar så förtjänar hon något mycket bättre. Teknikkrångel gör inte saken bättre. Efteråt hoppas jag innerligt att hon inte tagit allt för illa upp av den mediokra responsen.
Skaran framför scenen blir långsamt större. Khoma är på väg att gå upp på scenen och det ska strax visa sig om det är värt de två Linnéporträtten som jag satt på spel. Eftersom jag är smått förälskad i allt som har med bandet att göra, från musiken och den politiska agendan till den otroligt smakfulla estetiken, har jag svårt att vara helt objektiv. Men att det var värt mina pengar finns det inga tvivel om. Publiken var inte riktigt lika peppad som under spelningen på Arvikafestivalen, men bandet bjöd inte mindre på sig själva för det. En annan skillnad var mellansnacket, som på sommarens spelning nästan uteblev helt. Sentimentalt och blödigt kan man tycka, men i kombination till musiken så levererar Jan Jämte låtpresentationerna på slagkraftigt vis. Han berättar om kärleken till Umeå i samband med vackra Like Coming Home, den tragiska innebörden av låten Medea. Och istället för den långa tystnaden som så effektfullt föregick One of Us Must Hang i Arvika, så tillägnar han den alla som tvingas lida i vårt hierarkiska samhälle och uppmanar i ett långt utlägg publiken att aldrig sluta drömma. Det finns säkert de, framför allt på läktarens sittplatser, som tröttnar på hans prat halvvägs in. Själv, framme vid kravallstaketet, njuter jag och många andra av det extra djup han ger till materialet.
Efter att ha sammanfattat spelningen med några bekanta ansikten på vägen ut, och med Terner tagit en kort titt på ett mellanstadieliknande indierave, hämtar vi ut våra jackor och vandrar till den familjära lägenheten uppå lampaffären. Vart är min Olde E'!?, kan jag se Terners blick skrika rakt i ansiktet på CJ när vi kommer innanför dörren. Strax har han PET-flaskan i ena handen och skruvkorken i andra. Lite motsträvigt öppnar jag en av mina kvarlämnda lager, men inser snart att det kanske var precis vad mitt tyngda huvud behövde. Andreas och Hannes planerar gå ut på Plaza och efter en stund har vi fått upp en hyfsad förpeppstämning med småspontant dansande och stojande. Jag, Hannes och CJ småfnissar till Doktor Kosmos Chicago-jazzen, medan Terner skickar oförstående blickar. Någon halvtimme före midnatt lämnar de villan och beger sig mot klubbkön. Elli och Titti bestämmer sig för att pröva lyckan åt samma håll och kommer iväg något mer än en timme senare.
Själv är jag fortfarande obehagligt trött och viker av hemåt. Under promenaden låter jag Maynard James Keenan ge uttryck för såväl frustration som upprymdhet i lurarna. Och snön knakar mysigt under sulorna.
2 november 2006
Hole på bloggkartan!
Slängde upp bloggen på bloggkartan.se förut. Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle registrera den för Umeå eller Hole, så jag testar nu om det går att göra en dubbel. Kanske lika bra att slänga med Ekshärad när jag ändå håller på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
