6 november 2006

Fatigue gets the best of me

Det är som att se en trafikolycka, jag kan inte väja blicken!
- Tobbe zappar in Sing-a-long.

Jag vaknar upp till sprängningar i mitt huvud. Till pulsens takt. Jag orkar inte lyfta det från kudden utan att tryckas ner igen av smärtan. Inte så långt nedanför matstrupen känner jag ett tryck som inte bådar gott inför dagens första toabesök. Något bittert inser jag även att min Bostaden-säng i studentrummet ligger i lä ens mot madrassen jag vaknat upp på. CJ:s dåsande och likväl gravt bakfulla stön hörs från sängen på andra sidan rummet. Min blåsa tvingar mig upp från golvet trots det baktunga huvudet. Elli och Titti tycks fortfarande sova även de. Smygande tar jag mig till faciliteterna och överlever besöket utan uppkastningar.

Liggande på madrassen, Mitt i naturen på TV. Myror i närbild är fan inte roligt nu alltså, lider CJ. Jag intar fosterställning under mitt täcke och frossar igenom ett halvt CBS 60 Minutes innan det är dags att röra sig mot porslinet igen. Den gången lyckas jag emellertid inte undvika att bli påmind om fyllemiddagen natten innan.

Den gula villan är lika tyst och stum som jag själv. Snön gungar långsamt ödesmättat ner utanför köksfönstret. Ellinor och den nye inneboenden Rasmus syns inte ens till. Med yoghurt och müsli dämpar jag de värsta protesterna från skall- och magpartierna. Min f.d. korridorsgranne Ola droppar ett meddelande på telefonen. Han ska komma förbi hos mig senare och låna Den gode, den onde, den fule. Med CJ och Titti på väg ut på journalistiska uppdrag greppar jag snabbt mina egna grejer och ansluter dem ut för dörren. När jag fortfarande kan se dem vagt försvinna uppför gatan på sina cyklar svänger jag av mot bussarna på Vasaplan. Lång väntetid. Överväger att gå hem ändå, men tröttheten säger ifrån.

Väl hemma dröjer det inte förrän jag återigen hamnar i sängen. Jag väcks av röster och knackningar från andra sidan dörren. Det är Ola som kommit för att hämta filmen. Jag ropar in honom, trots att jag nyvaket sitter i sängen i bara kalsonger och sliten t-shirt. Bakom hans nyvuxna skägg dyker det fram ett leende vid åsynen. Vi pratar lite strunt några minuter, om korridorsfesten på fredag och hur det känns att ha flyttat in i egen lägenhet. Sedan lämnar han mig åt mitt öde. Klockan är redan efter fem och jag har vid tillfället inte bestämt mig än om jag ska orka gå på PopUp-festivalen. Jag inser att ingen huvudvärk eller utmattning ska hindra mig från att se Khomas spelning. En längre meditation och kroppsvård bakom duschdraperiet samt en rekordsnabb wokmiddag senare är jag redo att möta snön utanför dörren igen.

Ett par timmar efter min speedfräschning sitter jag med Terner, Izaiaz, Elin, Björn och tittar på Juliana Hatfield. Sitter stundtals och tycker synd om henne. Spela så tidigt på kvällen och stå ensam på scenen med en gitarr. I publiken finns vid tillfället kanske 100 individer, i en lokal som med sitt- och ståplatser rymmer åtminstone tio gånger så många. Halvt respektlöst springer folk ut och in ur lokalen under uppträdandet. Vid ett tillfälle pratar någon t.o.m. pinsamt högt i sin telefon mellan två låtar. Samtalsämnet var dessutom föga tänkvärt. Andreas stirrar ilsket bak mot honom, men signalerna är förgäves. Ångestfyllt kan jag nästan se Julianas lidande i ögonen. Med ett så personligt och skört uppträdande som hon levererar så förtjänar hon något mycket bättre. Teknikkrångel gör inte saken bättre. Efteråt hoppas jag innerligt att hon inte tagit allt för illa upp av den mediokra responsen.

Skaran framför scenen blir långsamt större. Khoma är på väg att gå upp på scenen och det ska strax visa sig om det är värt de två Linnéporträtten som jag satt på spel. Eftersom jag är smått förälskad i allt som har med bandet att göra, från musiken och den politiska agendan till den otroligt smakfulla estetiken, har jag svårt att vara helt objektiv. Men att det var värt mina pengar finns det inga tvivel om. Publiken var inte riktigt lika peppad som under spelningen på Arvikafestivalen, men bandet bjöd inte mindre på sig själva för det. En annan skillnad var mellansnacket, som på sommarens spelning nästan uteblev helt. Sentimentalt och blödigt kan man tycka, men i kombination till musiken så levererar Jan Jämte låtpresentationerna på slagkraftigt vis. Han berättar om kärleken till Umeå i samband med vackra Like Coming Home, den tragiska innebörden av låten Medea. Och istället för den långa tystnaden som så effektfullt föregick One of Us Must Hang i Arvika, så tillägnar han den alla som tvingas lida i vårt hierarkiska samhälle och uppmanar i ett långt utlägg publiken att aldrig sluta drömma. Det finns säkert de, framför allt på läktarens sittplatser, som tröttnar på hans prat halvvägs in. Själv, framme vid kravallstaketet, njuter jag och många andra av det extra djup han ger till materialet.

Efter att ha sammanfattat spelningen med några bekanta ansikten på vägen ut, och med Terner tagit en kort titt på ett mellanstadieliknande indierave, hämtar vi ut våra jackor och vandrar till den familjära lägenheten uppå lampaffären. Vart är min Olde E'!?, kan jag se Terners blick skrika rakt i ansiktet på CJ när vi kommer innanför dörren. Strax har han PET-flaskan i ena handen och skruvkorken i andra. Lite motsträvigt öppnar jag en av mina kvarlämnda lager, men inser snart att det kanske var precis vad mitt tyngda huvud behövde. Andreas och Hannes planerar gå ut på Plaza och efter en stund har vi fått upp en hyfsad förpeppstämning med småspontant dansande och stojande. Jag, Hannes och CJ småfnissar till Doktor Kosmos Chicago-jazzen, medan Terner skickar oförstående blickar. Någon halvtimme före midnatt lämnar de villan och beger sig mot klubbkön. Elli och Titti bestämmer sig för att pröva lyckan åt samma håll och kommer iväg något mer än en timme senare.

Själv är jag fortfarande obehagligt trött och viker av hemåt. Under promenaden låter jag Maynard James Keenan ge uttryck för såväl frustration som upprymdhet i lurarna. Och snön knakar mysigt under sulorna.

3 kommentarer:

Izaiaztomas sa...

Stackars Magnus. Inte lätt att kräkas och vara peppad samtidigt. Keep it crunk! ;)

Elli sa...

Våra nya vän i villan heter Rasmus. So you know. Kan ju va bra om du ska ropa på honom nån gång. Om han skulle tappa sitt kaffe i din sko eller riva sönder din jacka av misstag. Den är ju skrämmande lik en bäver den där jackan du har, å vem vill inte riva sönder en bäver? BÄVERrasMUS säkert.
Så, vad var det han hette nu igen?
Den nya killen i kollektivet?
Rasmus var det ja!
Nu glömmer du det aldrig.
Ok. Tid för säng. / E.

Nemralis sa...

Tack! Mitt minne är nog inte alltid att lita på.