Karlstad, er förlorade son återvänder.

Åke: Madeleinekakor, förstår ni den litterära referensen med dem, pojkar?
Jenny: På spaning efter den tid som flytt... Fast jag är ju ingen pojke...
Åke: Nej, just det ja... Men det finns möjligheter!
- Ouch.

Ännu en sen dag på skolan. Alldeles för många sådana nu. Antingen är det en dag med morgonmöte, så är man hemma vid fem. Eller så drar man på starten och sitter tills sex, om inte senare.

Praktiken är i hamn. Saker löste sig, för en gångs skull, till det bättre. Eller rent av till det bästa. Trodde aldrig jag skulle få säga/skriva en sån sak. VF (värmländska alltså, "det riktiga VF") gav mig inte bara praktik för hela tioveckorsperioden, utan posterade mig dessutom på kulturredaktionen. Eller ja, jag ska få handledning av kulturredaktören, så jag drog den slutsatsen själv. Med lite tur får man smyga sig in på film- och musiksvängen också. Har ju egentligen ingen större koll på förutsättningarna för praktiken eller examensjobbet, så vitt jag vet ska det pratas mer om det framme i december.

Det enda som känns jobbigt med det hela är just återvändandet till Karlstad. Ända sedan jag började här i Umeå har jag aldrig mer kännt mig riktigt hemma där. Hur många vänner det än finns att umgås med runt omkring mig så får jag en känsla av otillhörighet. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska överleva den känslan i tio veckor, risken finns att jag blir jävligt asocial ungefär halvvägs.

There's a tube in the throath of the elderly man in the hospital bed on the frog on the log in the hole in the bottom of the sea.