I think I smell a rat!

Ni som följt min blogg ett tag, eller åtminstone kikat förbi någon gång då och då, vet att jag älskar citat. Film och musik, visst. Men framför allt gillar jag ord från verkliga livet. Oväntade uttalanden eller bara jävligt lysande formuleringar.

En annan som delar min uppskattning för vardagens små höjdpunkter är min vän och tidigare gymnasieklassis ABK. Så till den grad att han börjat återanvända några av citaten från min blogg i sin serie om råttan Bruno. Han har nyss börjat blogga sina strippar, so check it out.

Ödesdigra filmslut

For those who don't know who John Peters is, he was a producer on "The Main Event" - the Barbara Streisand boxing movie. Which is also how he got a start in the business, he used to be Barbara Streisands hairdresser and then one day he became a producer. Because in Hollywood, you just kind of fail upwards.
- Kevin Smith

På en promenad tidigare så gick jag och funderade över filmpersonligheter som lämnat oss den senaste tiden. Sen tänkte jag vilka filmer de hade fått avsluta sin karriär med och kom fram till att de ändå varit ganska lyckligt lottade. Det finns exempel på större olycksfåglar.

Till exempel: Raul Julia. Denna utomordentligt duktige puertorican nådde förvisso aldrig några högre höjder i den benhårda filmvärlden och hade dessutom en kracklig karriärskurva under sina sista år. När han sedan, precis som den nyligen avlidne Ulrich Mühe, bara 54 år gammal lämnade jordelivet så gjorde han det tyvärr med ett redigt bottennapp. Hans sista uppträdande på vita duken blev Street Fighter. Dessutom i rollen som M. Bison, som inte bara är en töntigt ful karaktär, utan dessutom har ett av de mest patetiska namnen en ärkeskurk kan bära. Julia hade förtjänat bättre.

En annan som fick ett relativt konstigt avslut på karriären var Orson Welles. Mannen var ju länge känd för sin röst, fick bland annat en halv nation att tro på utomjordingar när han 1938 läste upp H.G. Wells verk The War of the Worlds i en radiodramatisering. Så skulle det allra sista han gjorde för filmvärlden (åtminstone i livet) även vara röstskådespel. Det för fordonsroboten Unicron i The Transformers: The Movie (den animerade långfilmen från 1986). Året efteråt spelade han även i Someone to Love, men de scenerna hade tydligen spelats in före han var i studion och gestaltade Unicron.

Om Welles filmslut var värdigt eller ej får stå för var och en. Själv blir jag nostalgisk och glad över tanken att jag redan som liten parvel kunde glädjas över hans arbete!

Dumburkarnas högt och lågt i höst

Jag har tidigare berättat om försmaken på andra säsongen av Dexter här i bloggen. Efter att ha ögnat förhandstittar även på nya amerikanska serier så har jag kommit fram till vilka program jag ska ge en fortsatt chans i höst. Se det som ett litet tips i TV-djungeln.

Lovande:

• Aliens in America - Annorlunda halvtimmeskomedi, trots klassisk grund. Justin har blivit av med tandställningen, ska precis börja junior high och tror att hans liv som loser äntligen är över. Han tvingas emellertid inse att inget han gör kan ändra andras bild av honom. Hans mor däremot är väldigt mån om att ha en "normal" son och skriver därför under för att ta hand om en utbytesstudent, i ett försök att öka Justins popularitet. Problemet är att studenten inte kommer från ett västerland som utlovat, utan från Pakistan. Kulturkrockarna haglar, smygrasism och fördomar kryper sig på och allt ser på ytan ut att snarare förvärra Justins sitaution. Åtminstone till en början. Här finns inte den slapstickhumor som från liknande komediserier, istället är det tänkvärt och rogivande. Ett av pilotavsnittets absolut bästa scener är när utbytesstudenten Raja sitter på sin första lektion och läraren drar igång en dialog med klassen om skillnaden mellan honom och de andra eleverna. Skarpt, ifrågasättande och med såväl politisk som kulturell kritik mot det bortskämda och plastigt amerikanskkristna suburblivet. Jag håller tummarna för mer sånt. Avsnittet är såklart lite väl kort att utläsa en hel serie av, men det här kan bli riktigt bra.
  
• Californication - David Duchovny spelar en avdankad författare med rämnande liv. Han lider av satyriasis, hans bästsäljande bok har blivit en kass filmatisering med Tom och Katie i huvudrollerna och han är fortfarande förälskad i sin nyförlovade exfru. Uppå allt försöker han vara en bra förebild för sin dotter och bota sin brist på inspiration inför nästa bok, men komplikationer lurar bakom varje ny kvinna han träffar. Upplägget känns nästan för klassiskt för att vara sant, men första avsnittet bäddar för en intressant åktur.
  
• The Sarah Connor Chronicles - Den spektakulära filmserien Terminator blir TV-serie. Kan det verkligen funka? Om man får tro pilotavsnittet så är svaret "ja, för fan". Första avsnittets början utspelar sig ett år efter Terminator 2: Judgment Day och man kommer snabbt in i storyn igen. Självklart är budgeten inte lika överväldigande som den för filmproduktionerna, men det tar serien igen genom intensivitet och snygga överraskningsmoment. Bra casting och med många bekanta ansikten!
  

Godkänt:

• The Big Bang Theory - Två vänner och förstklassiga nördar får sitt stillsamma liv vänt upp och ner när en attraktiv och socialt utåtriktad tjej flyttar in i grannlägenheten. Ny komediserie av författare till bl.a. Gilmore Girls och Two and a Half Men, vilket ger en handfull roliga dialoger redan i första avsnittet. Inget revolutionerande, varken humoristiskt eller i storyn, men kanske väl en lättsam halvtimme per vecka framför burken?
• Bionic Woman - Intressant nyinspelning av den klassiska 70-talsserien. En kvinna får högteknologiska ersättningar när hennes kropp halvt förstörs i en bilolycka. Hon hamnar sedan i en situation där hon förvandlas till en slags ofrivillig brottsbekämpare. Den nya versionen har dugliga effekter, ett större stänk brutalitet, bra musik och några välbekanta skådisar i listan. De två största problemen för serien är att den också kräver en bra storyline och att den delvis hamnar i skuggan av den Terminator-baserade serien jag nämnde ovan. Om handlingen håller för de hittills utlovade 14 timmarna kommer visa sig snart, men att slåss om tittarna med en annan robotactionserie kommer den få leva med.
  

Gör om, gör rätt:

• Chuck - Ung nörd kommer över hemlig information och tvingas in i agentlivet. Ganska löjligt försök att spinna vidare på den nya "infobrainkaraktärs"-genren som startades av Prison Break. Med några större korrekturer kan den bli lovande, men det är inget man ska förvänta sig redan inför premiären. Eller kanske överhuvudtaget.
  
• Flash Gordon - Nyinspelning av den klassiska seriehjältens äventyr. B-serie i stil med Xena och Buffy, enligt gästtyckaren The Duke.
  

Feels like coming home

Jag: Pizzan kunde ju gärna bli klar snabbare!
Daniel: Du ska inte ha så bråttom hela tiden. God mat kräver sin tid.
Jag: Ja, det vet du som äter rostbröd...
Daniel: Jag gör åtminstone mina rostbröd med kärlek!
- Bakfyllemat hos familjen Bergström.

Va' gör'u, plugge'ru?

I hemkommunen kan man inte röra sig fritt utan att råka ut för frågan. Här finns uppenbarligen ett behov hos människor att komma up to speed med vilken skit som gått ner de senaste åren. Vissa träffar man nästan aldrig. Någon man kanske sett i parallellklassen under gymnasietiden, men nu pratar med för första gången. Säkert är att alla vill ha svar på frågan. Det handlar kanske om hövlighet, men visar sig snarare som plikt, att fälla orden.

När människor är fulla i Hagfors tycks de överhuvudtaget vara det av pliktskyldighet. Det handlar inte om att träffa folk. Alla känner ju alla. Det handlar om alkoholen. Skaka lätt på huvudet åt det kan man, men man vaknar till slut själv upp i nån väns soffa inte allt för långt från Jonte. Finns efteråt mer peppande miljöer att rulla genom i baksätet på en bil. Asfalt. Betong. Slitna hyreshus från funkiseran. Systembolaget med de fördragna gallren. En symbol för nog får vara nog. Roy Andersson skulle vara stolt.

Bara glasbankens stammisar är ute, resten av stan ligger hemma. Beställer en pizza. Laddar inför juldagen. Eller nästa helg.

Ekshärad runt - Kapitel IV: Ekshärad utanför Ekshärad, del II

För ett tag sedan kom det till min kännedom att invånare av den konungliga hufvudstaden, liksom dess turister och andra besökare, en längre tid har kunnat skaffa sig en försmak av vår bygd. Och det utan att röra sig tiotals mil. Rättare sagt har de kunnat göra så sedan 1953. Då flyttades nämligen de sista delarna av den numer så kallade Ekshäradsgården från Norra Skoga (bara några kilometer från min uppväxts tomt) till Skansen i Stockholm.

En gigantisk tvåvåningsvilla i trä, tidstypisk för den skogsrika trakten. I begynnelsen var det en hel gård med lada och liknande tillbehör, men på Skansen finns enbart själva boningshuset behållet. Byggnaden, som restes någon gång under 1820-talet, var under sin tid i Skoga bland annat tingsställe för häradsrätten samt mönstringsplats för Värmlands regemente. Rekonstruerat i huset finns numer den framlidne häradsdomaren Per Larssons bostad, som den såg ut när han flyttade in med familj år 1854.

Oh, a lesson in not changing history from "Mister I'm-my-own-grandpa"!

I dagarna grävdes ett att de största guldkornen fram ur min tillfälliga pelare av banankartonger. De fyra Futurama-boxarna. En serie som jag återkommande gånger har påstått är bättre än Simpsons, eller som jag åtminstone själv får ut det där lilla extra av. Kanske på grund av min nördiga natur, mycket av seriens humor bygger på otroligt genomtänkta scifi- och filmreferenser samt drifter med livet i den digitala tidsåldern.

Anledningen till framgrävandet var för ett akut fall av dagen efter, men också i väntan på seriens storslagna återkomst. För inte bara ska den åtevända till tv-rutan i sina traditionellt korta episoder, utan det ska även göras hela fyra avsnitt i långfilmsformat att släppas på dvd. Första släpps i staterna redan mot slutet av november och på den amerikanska mässan Comic-con avslöjades nyligen titeln på samtliga fyra:

• Bender's Big Score!
• Bender's Game
• Into the Wild Green Yonder
• The Beast with a Billion Backs

Till skillnad från Family Guy så har Futuramas återkomst inget att göra med omtänkande från bolaget FOX sida. Båda serierna har en gigantisk, näst intill obetvinglig fanbase och har sålt utomordentligt på dvd. Ändå valde bolagsgiganten att bara köpa in nya avsnitt av just Family Guy, vilket nog förstummade fler än mig med tanke på hur mycket annan skit kanalen väljer att sända. Något som Seth MacFarlane själv inte var sen att narra, i seriens allra första avsnitt efter återupplivningen.

Lyckligtvis såg istället Comedy Central Futuramas potential. De 13 nya avsnitten börjar sändas där i vår. Matt Groening och de andra var således ganska förutseende när de inledde fjärde säsongens sista avsnitt med texten See you on another channel! - eller så var de bara trötta på politiskt korrekta FOX.

Just remember that death is not the end

Vilken underlig vecka vi är inne i. På måndagen går allas vår egen, odödlige Ingmar Bergman bort och igår försvann storregissören Michelangelo Antonioni.

Två herrar som å andra sidan uppnådde respektabla åldrar och lämnade oss med vackra kulturskatter. Tack, och vila i frid.

Hoppas SVT lyckas knyta in även lite italienskt bland sin nyfödda tablås insegel och smultronställen. Vi håller också tummarna för att inte ödet har planerat någon slags makaber veckotrend.

28 zombierullar senare...

Häromkvällen kollade jag in den senaste zombieterrorn, 28 Weeks Later. Med klappan i hand sitter denna gång Juan Carlos Fresnadillo, som även gjort den minst sagt speciella Intacto.
Gång på gång blir jag förbluffad och glatt överraskad över genrens förmåga att leverera träffsäker samhällskritik likväl som snygga kulturreferenser. Jag minns ju, när jag redan som liten parvel gapade storögt åt det både oväntade och provocerande slutet i Night of the Living Dead. Zombiemästaren, som han så ofta kallas, George A. Romero har ju dessutom fortsatt gjort det till sitt signum att påpeka mänsklighetens och civilisationens brister. Som när han spottade på människors absurda shoppingvanor genom uppföljaren Dawn of the Dead. Kapitalismen fick sig den största kängan även i hans senaste.

Det är just Romeros arv som tycks ha gått vidare. 28 Weeks Later trycker bland annat på rätt knappar i den outgrundliga frågan varför vi människor fortsätter att ha ihjäl våra egna. Man anar också en viss bitterhet över jänkarnas inblandning i krigszonerna världen över.
Och plötsligt, i ett hav av snygga vinkningar till andra dystopiska och postapokalyptiska verk, så dyker dessutom brandkåren upp. Inte helt olik den från Ray Bradburys roman Fahrenheit 451. Här ska jag, som en fantast av dystopiska berättelser, motsträvigt erkänna att jag fortfarande inte sett filmatiseringen av nämnda bok. Måste göras, särskilt innan Frank Darabonts nyadaption invaderar biodukarna.

Filmerna i genren har ett stort problem, att de ofta blir alldeles för lika varandra. En grupp människor bunkrar in sig från skräcken utanför, springer ifrån horder av hjärndöda lik och så vidare. 28 Weeks Later vinner istället mycket på att vara mer stilistiskt lik sin föregångare, den Danny Boyle-regisserade 28 Days Later. Fantastiskt stämningsfull musik och stark närvaro i kameran. Dessutom faller jag platt för idén att berätta om offrens situation efter krisen, istället för under pågående eller i samband med utbrottet. De inledande scenerna i 28 Days Later, med Cillian Murphy helt ensam på Londons gator och torg, är bilder som ger mersmak.
Tillsammans med nyinspelningen av Dawn of the Dead bildar de två filmerna något utav en trio för den nya generationens zombiefilmer. Den som står för riktigt intensiva, nervtärande och slafsiga scener, men framför allt för springande köttätare att ersätta tidigare generationens kannibalkollin. En nytändning för genren som egentligen borde ha kommit tidigare.

Romero däremot envisas fortfarande med sina snäppet långsammare odöda. Som därav tyvärr också blir tråkigare i dagsläget. Återstå att se om han skärper till sig inför nästa försök. Välriktade sparkar mot societeten kan vi nog fortfarande kallt räkna med.


Zombietoppen:

1. Night of the Living Dead
2. Dawn of the Dead (originalet)
3. 28 Days Later...
   
4. Dawn of the Dead (nyinspelningen)
5. Shaun of the Dead
   

Vila i frid, Ulrich.

I stressen missade jag under gårdagen offentliggörandet av Ulrich Mühes bortgång. Magcancer, blott 54 år gammal. Tydligen hade han hållit det hemligt från offentligheten tills alldeles nyligen.

Har ni fortfarande inte sett Das Leben der Anderen (De andras liv) så är nu ett ypperligt tillfälle, för att minnas en riktigt duktig skådis. Passa också på att se Michael Hanekes Funny Games, både för Mühe och inför regissörens egna, amerikanska nyinspelning.

Less is more

Graveringen är bestämd. Nu är den i Västerås. Äntligen nya toner.