Den taktila musikälskarens räddning

Vinylskivan är tydligen inne på en rebound och undertecknad har det senaste halvåret blivit intresserad på allvar. Dagen före julfärden till Sverige åkte jag därför runt i Berlin med en lista över butiker, i jakt på klappar och eventuella egna köp.

Efter en del halvdana ställen med skralt utbud eller skivor som inte föll just mig i smaken så hittade jag till slut Mr Dead and Mrs Free alldeles vid tunnelbanestationen Nollendorfplatz. Mycket pop och rock, smalt och indie. Det är nästan tur att kassan är skruttig för tillfället, annars hade jag kommit därifrån med flera kassar högkvalitetsplast och åtskilliga hundra euro mindre på fickan!

Investerade emellertid i Animal Collectives Strawberry Jam (en av årets klart bästa) till mig själv, samt The Eraser av Thom Yorke som julmusik till min morbror. Knappt 30€ för de båda, finfin deal!

Week nine: Embrace this moment and remember; we are eternal, all this pain is an illusion.

Ska du till Oslo?

Den gamla gubben i flygsätet bredvid tittar glatt och frågande på mig. Eh, ja det ska vi alla, det här planet går faktiskt dit, tänker jag trött. Ja precis, svarar jag med ett genomskådligt tillgjort leende.

På marken i Berlin är allt gråmulet och disigt. Ett klimat som ganska väl sammanfattar den gångna veckan. Det känns befriande när maskinen svävar upp på andra sidan vädret, till klarblå himmel och solsken. Den vita molnbädden är det närmaste snö jag sett de senaste månaderna.
Som så ofta när jag hamnar på höga altituder slumrar mitt huvud till. När jag öppnar ögonen igen inser jag inte bara att gubben bredvid berättar mig sin life story, i uppenbar tro att det jag har i öronen inte är hörlurar utan något slags hitech-smycken. Jag inser också att vi är på väg ner mot flygfältsasfalt igen.

En underbar syn, Norges frostvita granskogar. Och på väg mot Ekshärad stärks ljusen från stugor och byar, i takt med att skymningen faller. Första anhalt Torsby, för ett pliktskyldigt besök på glasbanken. Såpass snabbt gick det att glömma, trots allt. I Sverige måste man ju planera sina alkoholinköp in i minsta detalj. En sen fredagseftermiddag precis före långhelgen är inte rätt tillfälle.

Juletiden är invigd.

True stories - Kapitel VII: Ovan molnen

[Flyg Berlin-Oslo. Tysk mor tittar, tillsammans med sin kanske 9-åriga dotter, drömskt ut på molnbädden under planet.]
Dottern: Det finns många döda människor i himlen. Mamma, när jag blir en ängel ska jag hjälpa jultomten!

True stories - Kapitel VI: I rest my case

[Byggarbetsplats, OSZ-universitetet, Berlin-Weissensee]
Montör 1: Religion har jag inget till övers för, det är den största anledningen till alla de stora problemen och oenigheterna här i världen.
Montör 2: Ja... men inte vår religion!

Week eight: Times that are coming are smiling at me. Late nights and drinking will make it complete.

Saker drar ihop sig. Första Berlin-sessionen är snart över, på fredag tar jag en paus från staden för att återvända med förnyade krafter och förhoppningsvis skörda frukterna av vad jag sått de senaste månaderna. Det är en spännande stad, mina tankar och känslor har svängt åt oanade håll redan under den första tiden. Både positivt och negativt sett, för när hjärnan jobbar som bäst har det blivit svårt att få utlopp för kreativiteten.

Nästa stora steg är att så snabbt som möjligt styra upp ett boende längre in i stan. Det som verkligen hämmar mig från att omsätta energin som fullständigt pumpar genom både mina och betongens vener, är när jag reser lite mer än en handfull tunnelbanestationer bort från händelsernas centrum. Hem till tystnaden i stadsdelen Reinickendorf. Behagligt lugnt, sa min morbrors svåger när vi städade ut stället. Lugnt är inte behagligt, svarade jag.

Imorgon måste jag gå upp halv fem för den sista arbetsdagen på OSZ-universitetets nya byggnad för handelslära, i närheten av stationen Ostkreuz. Har varit full rulle senaste veckan. Tidiga och långa dagar för att få allt klart. De få timmar jag varit hemma har energin knappt räckt för att hålla ögonlocken öppna och glo på en skärm. Samtidigt har en viss serieabstinens infunnit sig. WGA-strejken pågår fortfarande på andra sidan pölen. Har stillat mitt behov genom att kolla in några serier som pågått ett tag. 30 Rock var sisådär, men lyckades ta död på lite tid. Till slut fick jag tag på första säsongen av Six Feet Under, som jag har planerat att se i evigheter, och nu flyger dödtimmarna (no pun intended) förbi som inget.

Week seven: Someone painted "april fool" in big black letters on a Dead End sign.

Tiden rör sig snabbt nu, hinner knappt uppdatera händelserna här vad det verkar. Andra advent är över och jag har gått in i det sista stora arbetsrycket före julens hembesök i Sverige. Jobbar hela veckan, fram till söndag kväll. Sen hoppas jag på åtminstone två lediga dagar av fyra möjliga nästa vecka, för att styra upp det nödvändigaste.

Inte jättekul att jobba den sista helgen i stan. Har varit både för upptagen och sparsam (snål) de senaste två something veckorna för att vara fullt så social som jag velat. Mitt nyårslöfte till Berlin och dess folk har således blivit att gå ut mer. I can do that. Den ökade pressen att hitta ett nytt (eller ett extra) jobb kan ju vara bra dessutom. Tänkte skriva att den kan vara "sund", men det tror jag knappast den är med tanke på min redan infunna ångest över jobbtorkan här nere. I need the fear!

Har appropå hemfärd ånyo chockats av Ryanairs källarpriser. En ynka spänn för att flyga från Skavsta till Berlin efter nyåret!? 88 simpla kronor efter skatt!? Jag borde väl vara tacksam, men det är ju inte underligt att det går utför för gröngräset i världen.

Week six: It's way to late to be this locked inside ourselves.

Julen kryper närmre och ångesten över att sitta borta från vintriga Sverige, ensam i en lägenhet i Berlin, får mig ibland att sucka av och an. Jag är en sucker för julstämning, det ska erkännas utan att försöka knyssla om det.
I en av de de mest ensamma stunder man kan hitta, kvällen till den första advent, så ringer plötsligt min svenska mobiltelefon. Ett tecken från hemtrakterna? Nej, ett 08-nummer inte inlagt i telefonboken.

Ja, det är Magnus...
Hallå...?
Hallåå...?

Inget svar på andra sidan, bara ljudet av en telefon som läggs på. Sen tutande. Numret tillhör en medelålders Carola i en av Stockholms förorter. Vad hade ödet för plan med att låta någon ringa fel och trigga upp mina förhoppningar? Var det inte en tillräckligt trist lördag redan?

Första advent, så. Gårdagens vila gjorde åtminstone susen. Äntligen fri från en veckolång hosta som inte velat släppa. Varit problematiskt i kombination med några riktigt slitiga dagar på jobbet. Om någon timme sticker jag in till Prenzlauer Berg för kaffe med Andrea och Christine. Kikar nog in det nyöppnade svenska cafét på Pappelallee. Adventsfika, månne? Vågar man hoppas på en lussebulle? Ryktet säger att svenskståndet på Kulturbrauereis julmarknad kan hjälpa mig vidare i annat fall.

---

Insikt: Berlins godaste pommes säljs på en imbiss vid Oranienburger Strasse!

Week five: There's noone here, and people everywhere.

Det är svårt att vara ensam i en mångmiljonstad. Instämmer man med den meningen har man troligtvis aldrig bott i en sådan. Ensamhet har inte med fysiskt utanförskap att göra mer än mentalt. På film har problemet skildrats åtskilliga gånger, i USA kanske främst med New York som kuliss.
Om Berlin är europeisk films förstad för ensamhet är något jag varken vet eller tror. London eller Paris snarare. Men idén med ensamhet är nog byggd på en "antingen eller"-filosofi, för min egen del med utgångspunkt i Ekshärad och Berlin. Ensam antingen på grund av bristen på människor omkring sig, eller ensamhet på grund av många människor man har noll närhet till.

Så, vad är nytt här nere? Det drar ihop sig till årsskiftet, ett viktigt ögonblick för Berlin. Då införs rökförbudet på offentliga restauranger, klubbar och andra uteställen. Stora delar av Tyskland har redan regeln och det har diskuterats ivrigt om Berlin är redo för övergången.
Själv tror jag att rökandet till stor del kommer segra här. Som jag förstått det får nämligen krogägarna själva välja om lokalen ska vara rökfri eller inte. Väljer de rökfritt kan de fortfarande installera ett speciellt rökrum, som dessutom får uppta en självvald andel av stället. Rökrummen kan teoretiskt alltså vara majoriteten av restaurangen och icke-rökarna blir istället de som förpassas till en mindre del av lokalen.
Offentligt rökande är väldigt karaktäristiskt för stan och något jag inte är särskilt van vid, sedan lagen infördes i Sverige för... fyra år sedan? Men det ska erkännas att jag inte blir ledsen om kläderna slipper lukta askfat dagen efter.

Svenskt på tyskskärmen

Lite tysksvenskt filmnytt:

I mitt tittande för att sammanställa årets filmtopplista snubblade jag häromveckan över det verklighetsbaserade tyska dramat Das Wilde Leben (Eight Miles High!), om den omtalade 60-talsfotomodellen och groupien Uschi Obermaier. Filmen i sig var en ganska stor besvikelse, men en rolig detalj var när jag tyckte mig känna igen skådisen som spelade Mick Jagger. Och visst var det en av bröderna Norén, närmare bestämt Victor från Sugarplum Fairy, som spelar en ung version av rockstjärnan. Och han sköter det faktiskt ganska bra, eller åtminstone så bra som någon kunnat i en annars väldigt oengagerad rulle.

Andra svenska filmsnackisen i Tyskland just nu torde vara nyinspelningen av Tomten är far till alla barnen, här döpt till Meine Schöne Bescherung. Eller snackis och snackis, det tog mig ett spadtag på IMDb för att få fram att det faktiskt är samma manusförfattare, eller åtminstone en av dem, som från den svenska filmen. Någon annanstans har jag inte hittat så mycket som ett ord om att det faktiskt är en och samma berättelse, även om det redan för något år sedan förekom småsnack i svenska medier om projektet. Meine Schöne Bescherung har i vilket fall premiär idag. Ska bli kul att se hur storyn tas emot, för jag inbillar mig att multifamiljerelationer är lite mer ovanligt här än i Sverige.


Min sista iakttagelse har inget med Tyskland att göra, mer än att jag såg filmen här, men i den första Futurama-långfilmen Bender's Big Score (nu DVD-aktuell) förekommer en sekvens som är extra rolig för oss svenskar. Utan att avslöja för mycket så åker Bender vid ett tillfälle till framtidens Sverige (eller baktidens enligt seriens/filmens tideräkning) och stjäl nobelpriset som precis ska tilldelas en McSvensson. Men ännu roligare är hans hån när han med laservapen jagas från platsen. Not so neutral now, are you, Sweden?
Kan varmt rekommendera Futurama-rullen, den första av fyra som kommer ut inför seriens återkomst. Mycket välskriven och klart bättre än den lite utdragna Simpsons-långköraren.

Week four: Sometimes the same is different, but mostly it's the same.

Lördag förmiddag. Sprängande huvud. Zombies dödar. Man får skylla sig själv.

Det skållande heta kaffet från Alexanderplatz u-bahnstation, har precis nått drickbar temperatur när jag kommer fram till hållplatsen Paracelsus-Bad. Min slutstation och lagom långt från lägenheten för jag ska hinna njuta av det svarta guldet i min hand. Promenaden går längs Roedernallee. Samma dag som jag officiellt flyttade in i min lägenhet rånades en värdetransport alldeles i närheten. En av väktarna skottskadades så allvarligt att han senare avled på sjukhuset. Nog för jag efterfrågade händelserikedom genom min flytt, men det finns gränser för allt.

Språk är en intressant kommunikationsbegränsning hos människan. Vi är alla samma, men har ibland svårt att tydliggöra det för varandra. Här har det varit en total potpurri. Umgås med tyskar dagtid, huvudsakligen kanadensare, engländare och sydafrikaner på kvällar och helger. Dessutom två svenskbesök på mindre än en vecka. Ibland kommer jag på mig själv med att rulla r:en helt förryckt, när språkövergångarna kommer tätt. Eller tappa bort ord.

Efter många om och men har jag nu samlat ihop allt det som behövs till en komplett, tysk jobbansökan. Hela processen har påmint mig om vilket disciplinärt folk tyskarna faktiskt fortfarande är.