Time may change me, but I can't trace time

Alltså, jag har tänkt på en sak. Brudar tänker ju säkert jättemycket på vad de ska ha på sig när de ska gå ut. Men som ikväll, jag minns inte ett skit vad någon hade för kläder. Fan vad dumma de är.
- Broder Daniel är dumfilosofisk efter en studentfest.

I Hole är sig allt likt. Jag vaknade upp igår, gick ner och hämtade en kaffekopp och spelade lite Betapet. Utanför fönstret sticker gula grästuvor upp ur snön längs sluttningen ner till Busjön. Lizzy ligger på rygg och sparkar med benen. Om hon kliar sig eller bara leker har jag ingen aning om, men hon viftar frenetiskt med svansen. Allting är väldigt tråkigt lugnt mitt i det öde vackra. Det är som förr helt enkelt. Niklas beklagar sig över att bilen krånglar, Daniel kommer med dumma och naiva uttalanden om det motsatta könet och Janina ränner runt och tjänar svarta pengar på frisörsyrket. Mamma har blivit Betapet-beroende (who hasn't?) och pappa är lika laid-back som vanligt. Honom märker man knappt av i huset.

Igår var jag, Pär och Punger på caféet och tittade på hockey med Emma. Hon har köpt en gigantisk TV och bjöd på massor av snacks. En kul grej var att Linda (som bor i min korridor i Umeå), Anna Kristin och deras vänner åkte igenom Ekshärad ungefär i samma veva. De var på väg till Branäs för att åka skidor över helgen och försökte ringa när de åkte förbi, fast deras telefoner hade ingen täckning. Om inte det är ett tecken på obygd så vet jag inte vad som är det.

Det har blivit krångligt att bestämma sig för vilken dag man ska ut och festa i helgen. Det står främst mellan ikväll eller på söndag. Problemet är att det verkar bli mest livat på söndag, men det är varken säkert att Pär eller Tobias är här då. Fast jag känner inte för att gå ut idag heller. Bara ta det lugnt och få lite känsla av högtidshelg. Något jag knappast hann med i julas när jag plöjde massmedie-kursens uppgifter ända inpå nyåret.

72 timmar till

In their eyes is a place that you dicovered,
that you love it here, you've got to stay.
On the bottom of the rock, an island,
on which you find you love it when you twitch.
You feel that itch in your pettycoat.
Your pretty, pretty pettycoat.
The Kooks - Ooh La

Till att börja med vill jag lämna ett förtydligande. Kronoparken i Karlstad. Som Bodonigänget mycket riktigt påpekade så finns det ju även en sådan i Umeå. Och även i hundratals andra svenska städer gissar jag. Kronoparken här i Karlstad är i vilket fall den stadsdel som ligger närmast universitetet (eller om man vill vända på det och säga att universitetet ligger i/på Kronoparken), så de flesta av mina vänner och bekanta huserar här. Jag hann träffa Hanna innan hon gick och la sig, hon sticker ju hem till Sundsvall imorrn för påsken. Det är alltid lika skumt när man byter plats med varandra sådär. Hur som helst vet jag inte om jag är vaken för att hälsa imorrn, så jag tog en snabb visit nu på kvällen. Nu sitter jag hemma hos Tobbe och ska få sova i hans gudomliga bädd medan han övernattar uppe hos Hanna.

Det kan ha dykt upp en bra idé till personporträttet dessutom. En före detta klasskamrat till Tobbe är ståuppkomiker och ska ha en show imorgon. Känns ganska tacksamt att skriva om honom. Kristoffer Appelquist heter han. Måste ha gått ganska bra för honom senaste tiden, för han är numera bland annat med i panelen för TV4:s humorprogram och Parlamentet-kopia Hundra procent (vet inte om det kanske stavas med siffror). Inte sett programmet än, men Tobbe påstod att han sköter sig bra där och att han är både roligare än dess koncept och bättre än de andra i panelen. Det får man kanske hoppas, för hela programidén känns ganska urvattnad. Vore bra om man kunde se ett avsnitt för researchen.

En stor nyhet idag för en seriefantast som mig är att Kiefer Sutherland skrivit på för ytterliggare tre säsonger av 24. I enlighet med ovannämnda program så kan folk kanske tro att totalt åtta säsonger av den serien kommer tjata ut konceptet. Men det är en av de få serier som bara blir bättre och bättre för varje år som går. Det tråkiga med Kiefers kontrakt är att spänningen kring hans karaktär Jack Bauers eventuella död delvis försvinner. Ja, han är seriens huvudperson, men den senaste säsongen har verkligen INGEN av karaktärerna varit odödlig på det vis som man tidigare trott. Ni vet, den där standardgrejen i Hollywood där hjältarna bara använder sig av humana metoder, kommer undan oskadd och får bruden på slutet. Det är väldigt lite sånt i 24, särskilt senaste säsongen. Hoppas de lyckas överraska även i fortsättningen.

Nu är det dags att sova. Take care.

Storebror ser dig fortfarande

Med en återuppväckt diskussion kring övervakningssamhället på dagens seminarium med CMZ, och med anledning av den fortskridande senaste säsongen av Big Brother på Kanal 5, lanserar jag här min blygsamma C-uppsats från litteraturvetenskapen på Karlstad Universitet. Jag hoppas ni finner någon form av glädje, sorg eller åtminstone tidsfördriv i den. Synpunkter mottages gärna.

Deadline offside

Det var en äkta darling som behövde killas.
- Carin Mannberg-Zackaris svengelska har sett bättre dagar.

Change of plans. Istället för att bege mig till de värmländska skogarna på torsdag avgår Dusans svarta bubbla redan imorgon förmiddag! Förutom denne långe gentleman bakom ratten är det jag och CJ som fyller upp sätena. Det blir en bilfärd från Umeå ner till trakten Köping/Örebro, sedan buss eller tåg för min del till Karlstad. Där tillbringar jag sedan någon dag för att göra mitt personporträtt till skolan och släntra runt bland vänner och bekanta, innan det blir dags att bege sig norrut mot Ekshärad när påskhelgen närmar sig. Vår kära hemort döptes för övrigt idag om till Crosshair av Boyonspeed, men förklaringen är lite väl invecklad att ge utrymme här.

Vad gäller personporträttsuppgiften så har det blivit en del krångel eftersom inlämningen är nästa tisdag klockan 10:00. Pappersformat, inga mail. Snigelpost kan skickas senast torsdag för att vara framme i tid, p.g.a. långnäsade gamla kvinnor på sopkvastar (icke-religiösa synvinkel). Som tur var klev Jennie fram som klassens heroin och erbjöd sig skriva ut samtliga porträtt och lämna in om vi mailade dem till henne. Stor eloge, Times bjuder på pubrundan efter hemkomst!

Det har blivit dags att se över iPod:ens innehåll inför resan. Visst är vi tre talföra killar som delar på ett inte alltför stort utrymme, men det är ändå sju till åtta timmars bilfärd som ska avverkas. Då vill nog alla ha lite lugn emellanåt också. Kaiser Chiefs upptäckte jag bl.a. tidigare idag att de saknades på apparaten. Det ska åtgärdas. Beroende på hur sent vi anländer i mitten av Svealand så kanske det blir läge för att lyssna på radion när FBK kämpar vidare i finalhockeyn. Kanske kan man rent utav hoppas på lite vinststämning som ligger mjukt över Karlstad när man kommer fram? Vore inte helt fel. Fjärde gången gillt nu för vargarna. Tredje året i rad mot Frölunda dessutom. Sällan jag engagerar mig så mycket i sport som vid ett så klassiskt möte. Guldet ska hem! Löfbergs Lila fyller ju 100 år, det måste väl vara någon slags indikator?

Önskar all lycka till alla Umeåbor där ute tills vi ses efter påsk. Härnäst bloggas det live från Kronoparken.

Och världen utanför är en stor vattenpöl

Den senaste tiden har kollegorna i Bodonigänget hajpat Radio Dept. avsevärt. Inget fel på det, men jag vill ändå slå ett slag för The Kooks när vi ändå är inne i tipsvevan! De senaste dagarna har knappt något annat klämt sig ur mina högtalare här hemma.

Intressant är att de, liksom Lenithas omslag till Inkognito och Radio Dept.:s singel, har valt ett omslag i den hyllade White Stripes-estetiken till sitt album Inside In/Inside Out. Alltid hett hos mig, men som Örjan påpekade extra hett just denna vår uppenbarligen. Låtar att hoppa på karusellen med är den Bob Dylan-osande Oh Laa, liksom She Moves in Her Own Way och min personliga favorit See the World. Den sistnämnda ger mig en slags nostalgisk känsla som jag ännu inte kunnat förklara. Det liksom bara rycker till i mig, som en behaglig elstöt.

I övrigt vill jag erkänna att även jag har stulit. Har snott Örjans grej med att tjocka upp namn i bloggtexten när de nämns första gången. Snyggt och effektivt för att komma in i ämnet, tycker åtminstone jag. Åsikter om både det och musik mottages gärna.

Psycho circus

[Det knackar på dörren hos Alla Dagar. CJ öppnar. Det är grannen.]
CJ: Tjena!
Grannen: ...
CJ: ...
Grannen: ...
CJ: Ville du nått, kanske?
- Det är något väldigt fel med den gula trävillan.

Kollektivet Alla Dagar har visat sig bo i den mest sjuka byggnaden i stan. Som man kunnat läsa i deras blogg den senaste tiden så har den ena grannen inte varit den tystaste. Nu har det dessutom visat sig att Norman Bates bor ovanför dem. Hagamannen jr. även kallad. Gårdagen innefattade bland annat en pikébuss med poliser och en vettskrämd Ellinor. Mer om det i kollektivets blogg den närmaste tiden antar jag, håll utkik!

I övrigt vill jag ge en bulle till Erik Emanuelsson som kom förbi förut och bjöd på mjukpepparkaka med blåbär av till synes ingen anledning alls. Det är att göra skäl för namnet Vänliga Jättar det.

Nu vankas det galej, utökar med skandalinformation imorgon.

Radio Rekyl - Tema: Lokal musik

Klockan 18:30 ikväll. 102,3 är frekvensen för alla i Umeåtrakten. Ni andra kan använda webbradion. Ikväll har jag med ett inslag om en mystisk källare på Fysikgränd samt en skivrecension av Arctic Monkeys debutplatta som jag skrev om här för någon dag sedan.
Dessutom kommer vi få höra CJ:s inslag om bandet The Crystal Caravan. En av karavanmedlemmarna själv, den eminente Björn Lohmander, har dessutom gjort ett inslag om bristen på replokaler i Umeå. Även det kan ni höra ikväll.
I studion sitter Titti och Lenitha och totaldominerar etermediet, som vanligt!

Lord of War

Yuri Orlov har sålt vapen hela sitt liv, redan från när hans familj flydde Ukraina för livet i väst. Då var hans kunder lokala gängmedlemmar, nu säljer han vapen till varje armé över hela världen. Bara priset är bra nog.
Nicolas Cage spelar en annorlunda roll som den omoraliske vapenhandlaren, som inte börjar tänka över konsekvenserna av sitt yrke förrän det hotar hans privatliv. Han är närmare en antihjälte, snarare där att föra berättelsen framåt än känna sympati för. Istället våndas man när han säljer varor till hänsynslösa diktatorer i fattiga länder.
Regissören Niccol, som även skrivit Gattaca och Truman Show, har ett skarp blick för samhällskritik. Filmen lyckas på ett mycket vågat sätt varva snyggt foto och svart humor med viktiga frågor kring vapenlagar och -smuggling, vilket väger upp de något övertydliga karaktärerna.

Kaos

Allison och hennes vänner har vuxit upp i Los Angeles förnäma kvarter och tröttnat på rikemannalivet. De har börjat ta till sig allt mer av fattigkvarterens musik och livsstil för att revoltera. De bildar gäng och hamnar i slagsmål, precis som i den riktiga slummen. Tror de åtminstone. För när de får möta på livet i det verkliga gettot är det inte som de tänkt sig.
Att skildra gäng- och klassmotsättningar på film är väldigt svårt, det blir lätt överdrivet och osannolikt. Kaos hör till den sortens filmer. Den blir ibland också smått löjlig, även om det till viss del är meningen då man vill skildra de bortskämda tonåringarnas skeva uppfattning om gettot. Men däri ligger också filmens största problem, att den med överdrift och trevande skådisar slarvar bort det viktiga budskapet om den glorifierade bilden av livet i slummen.

Yoghurt, en gigantisk tonfisksallad och två bananer

So who's that girl there?
I wonder what went wrong,
so that she had to roam the streets.
She don't do major credit cards,
I doubt she does receipts,
it's all not quite legitimate.
And what a scummy man.
Just give him half a chance,
I bet he'll rob you if he can.
Can see it in his eyes,
that he's got a driving ban
amongst some other offences.
Arctic Monkeys - When the Sun Goes Down

Lördagen har gått ut på att slappa så mycket som möjligt. Korridorsfesten här igår tog hårt på krafterna, kanske främst eftersom det blev en så stor variation av drycker.

Men det var riktigt roligt också, det kom som tur var ganska många av de i klassen som fortfarande fanns i Umeå under praktiken. Dessutom tittade Johanna Bergman förbi också, så det var första gången vi sågs här uppe i norr. Hennes pojkvän Jonas pluggar här uppe och de träffades i Göteborg när hon fortfarande bodde där, om jag förstått det hela rätt. En kul detalj är att Jonas går i Olas, min korridorsgrannes, klass. I samma klass går nämligen också Lina Bergqvist, så han har av ren tillfällighet massor av samband med Ekshärad. Appropå Ekshärad, Johanna pratade om att kanske ta bil tillbaka upp hit när hon hälsat på hemma över påsk, så med lite tur kan jag alltså komma undan ganska billigt åtminstone en av sträckorna. Frågan är hur jag ska ta mig ner, för allt verkar fullbokat överallt. Ska kolla schemat så jag vet när jag tidigast kan åka.

På festen fick jag dessutom träffa Linda för första gången. Vi började prata över nätet när hon läste min blogg i somras och såg att jag ångestladdat skulle flytta hit. Hon kom förbi, även om hon skulle ut på ganska stor fest idag också, så det var riktigt kul att hon tog sig tid till det.

Festen innehöll också en favorit i repris från den förra, strax före jul. Vi tog med sågen på en promenad. Istället för en julgran blev det dock ett gigantisk "påskris" i form av ett mindre träd som nu sträcker sig i trappen från nedervåningens golv till övervåningens tak. Ola var duktigt rund om fötterna och hade problem att ens stå på benen när vi begav oss ut.

Under den här slappa dagen har jag kört med en ganska bohemisk stil. Sliten t-shirt och medfarna jeans, barfota och otvättat hår modell rufsig. Hade inte ens strumpor i skorna när jag gick och handlade bakfyllefrukost. Tror jag skrämde både en och två personer med mitt slitna, men sorglösa utseende.

Slutligen vill jag rapportera att helgens intensiva musiklyssnande har skördat två starka skivtips. Det första är Umeåbandet Khomas andra skiva The Second Wave. Bandet hette ju tidigare Koma, utan det kompletterande H:et, men blev inför andra skivsläppet tvungna att byta eftersom det redan fanns ett mindre känt band med det namnet. För att indikera nystarten lite extra så har de tagit med två-tre låtar från debutskivan Tsunami även på andra plattan. Lite kul är att de verkar ha spelat in de gamla låtarna på nytt också, för de har ett lite annorlunda sound än tidigare. Gillar man melodisk och tung rock så är det ett riktigt guldkorn. Tänk lite A Perfect Circle så är ni inte långt bort.
Det andra skivtipset är britterna Arctic Monkeys och verket Whatever People Say I Am, That's What I'm Not. De har, som kanske märks, en förkärlek för långa titlar. Eller vad sägs om låten You Probably Couldn't See For the Lights But You Were Looking Straight At Me? Ja tack säger jag, för låten är dessutom riktigt bra. Annars är dängan Fake Tales of San Francisco en av de som fastnat hårdast. Hur ska man beskriva soundet då? Det känns som om Strokes möter Streets och bjuder Franz Ferdinand på middag.