Nord och syd

Victoria: Vet du om det bor någon Barbro här i närheten?
Tobias: Nä. Inger heter i alla fall hon som bor där.
Jag: Vad har det med någonting att göra?
Tobias: Barbro, Inger. Same shit, different name.
- Tobias är duktig med namn.

För nästan exakt en vecka sedan anlände jag hit till Umeå, till det som kommer vara mitt hem något år framöver. De första dagarna var verkligen jobbiga, med ångest som tryckte stenhårt inom mig och fick mig att i stort sett bara ligga i min säng med tankar som flög runt i huvudet. Jag hann på bara fyra, fem dagar avverka hela fjärde säsongen av 24 och båda säsongerna av The Office, då jag aldrig riktigt visste vad jag skulle ta mig till på kvällarna, efter att ha utforskat omgivningen under dagen.
Men så på måndag började åtminstone skolan, och det gick riktigt snabbt att lära känna klassen. Det kändes riktigt skönt redan efter första skoldagen och nu har vi hunnit avverka bland annat en institutionsmiddag och pubrunda tillsammans också. Gruppen är fylld av skönt folk och än så länge förknippar jag föreläsningarna snarare med skratt än plugg.
Samtidigt känns det dock ännu lite svårt att vara avklippt från hemorten. När min mor ringer för att höra om jag hunnit installera mig och för att pusha mig att söka bostadsbidrag och liknande så är det svårt att inte hålla tillbaka våndan. Det något skämtsamma kultuttrycket "vi ses till jul" som jag själv ofta använder med mina vänner har på något vis gått över till att bli mer allvar än humor.

Det känns dock som att det inte ska dröja länge till innan jag helt kan koncentrera mig på här och nu, eftersom även korridorskamraterna är några riktigt trevliga människor. Idag hade vi det första korridorsmötet så man fick träffa alla samtidigt, och det var verkligen lättande när man märkte hur bra överens alla kom med varandra. Vi fikade, bestämde ett städschema och gjorde en första stortstädning av kök och korridor. Till helgen ska vi även frosta av en frys som står ute vid trappan, eftersom den har stått på över sommaren och numera liknar ett övningsföremål för arkeologiska utgrävningar. Det enda som går att utskilja ur väggen av is man möter när man öppnar dörren är ett halvt glasspaket och några köttbullar som sticker fram.

Vad gäller min boendesituation i övrigt så fick jag efter en diskussion med Hans Wiechel (läraren som ursprungligen kommer från Uddeholm) klart för mig att jag med stor sannolikhet flyttar tillbaka till Karlstad strax före julen 2006. Han pushade nämligen för att jag ska göra min avslutningspraktik på Värmlands Folkblad, eftersom de redan tidigare varit frikostiga med platser och han personligen har kontakter där. Dessutom tyckte han det vore perfekt om jag startade karriären i hemtrakterna, där man ju nästan per definition har ganska bra koll på saker och ting som händer. Så om VF är villiga att ta emot mig så blir det flyttplaner på gång igen, men det är en framtida historia.
Ett halvår mindre ändrade dock inte mycket för mina hemortskval, eftersom jag ändå är ganska övertygad om att de i stort sett kommer ha försvunnit tills dess. Kanske blir det istället att det känns som man lämnar Umeå lite väl hastigt, men jag känner redan nu att det är en plats jag kommer återkomma till vid flera tillfällen i mitt liv.

Det får vara bra såhär för idag. Ville bara skriva några rader så det märks att jag fortfarande är vid liv, så jag har egentligen mycket annat att berätta också. Det mesta av det kommer dock att dyka upp här med tiden, så den som lever...

Tre texter från två underliga hjärnor

Följande berättelser är skrivna av mig och Tobias med en teknik som jag inte vet namnet på, men som går ut på att den ene ska skriva en rad plus tre ord och den andre sedan ska fortsätta berättelsen utifrån enbart de tre orden o.s.v.. Håll till godo, och döm oss inte för hårt utifrån texternas innehåll.

Nummer 1:
Aldrig förr hade jag känt såhär.
Benedicte tittade på förödelsen omkring sig. Någon timme tidigare
hade hennes bror sagt upp sig från arbetet som stallpojke hos
paret Saint Claire, som levde på herrgården bara några timmars ritt
bort. Hon tänkte sig ett annat liv, ett liv i sus och dus,
där människor var allt annat än sexuellt hämmade. Man
kunde se gårdsherren som i en dröm. Hans breda brynja, hans
alltid lika välansade ljumskar. Frigivenheten sågs egentligen inte på med
gott öga av fader Thomas, som varit släktens predikant
sedan de flyttat tillbaka till godset i det bayerska höglandet. Deras
längtan efter nya äventyr.
"Pappa, det gör ont", utbrast hon. Men fadern visade ingen
nåd. Varje gång hon träffade män t'nkte hon tillbaka på den tiden.

Nummer 2:
En regnig sommarkväll, någonstans i en svensk småstad,
satt Cleo och läppjade på istercocktailen. Det hade varit en
hård dag. Jefferson var en god vän, och tillika arbetskollega,
på glödlampsfabriken där han arbetade med övervakningen av
argoninsprutningen. Det var även här de träffades första gången. Jefferson
visste mycket om de göromål som var obligatorisa här. I sina
ensamma stunder hände det att hon tog upp en bok för att fördjupa
sig i ämnet. Kökslampan hade brunnit större delen av dygnet i
den lilla källarlägenhet där den mesta lediga tiden gick till flämtiga
snyftfilmer och liknande. Lite visste de då...
Dagen då allt detta revs omkull var när Cleo fick ett viktigt
telefonsamtal från en "Mr. Cattlebreak", som sedemera visade
sig heta något i stil med Lawrence Bacharall. Cleo förstod inte
riktigt vad personen ville ha sagt. Ett möte bokades dock in,
på baksidan av franska S&M-tidningar och finska
arbetsfacksmagasin. Hon kunde inte för sitt liv föreställa sig
en annan sanning, men aldrig hade hon väl trott en sådan sak. Vem
kunde vilja göra. Framtiden var oviss. Jeffersons planer på att
öppna jeansbutik kunde hon slappna av lite igen. Men hennes
tankar kretsade kring samtalet. Skulle kassan sina? Räckenskaper
hade aldrig varit så bitterljuvt som just nu.

Nummer 3:
Vilken föreställning! Salongen fylldes av jubel; det smäktande
avslutningsnumret hördes nästan inte i de välanvända och
spruckna högtalarna som prydde den lilla baren bakom scenen.
De tre bröderna kramade om ljudteknikern för hans goda, men
onödiga, insats att rädda showen. Men nu var det över. Och
resultatet var succé, som alltid. Bröderna hade en sådan status
att de lika gärna kunde fortsätta säsongen ut. De var ju
födda till det här; detta var lika mycket deras gåva som
förbannelse, ty det gav även den söta, söta eftersmaken av
framgång och lycka.

Super gör de inte och kvinnor är de själva

Ja, men de lyckades ju verkligen. Jag menar, elfte september satte ju en helt ny standard för terrorismen. De förstörde den berömda siluetten, det måste ju vara varje antiamerikansk terrorists dröm. Och vad fan gjorde klantarna vid det senaste tillslaget i London? Bomberna fungerade inte, ingen dog och de åkte fast direkt.
- Tobias Norén förklarar varför man ska se 11:e september som det mest lyckade terrordådet hittills.

Jag vaknar med torr mun. Sängen jag ligger i tillhör familjen Norén. Jag tittar på klockan. Sängen är så mjuk att det känns som den försöker hålla om mig. Jag hälsar på mamma Eva som tittar in i rummet. Tobbe bjuder ut mig till frukostbordet.
Vi sitter halvnakna ute på gräsmattan. Vi dricker kaffe och läser DN:s kulturspecial om 90-talet. Tobias vill sätta på sig shorts, men jag säger att han är snygg i sina kalsonger. Senare förklarar jag vikten av samhällskritik i Romeros zombiefilmer. Han tar fram en bok. Coetzees Pojkår. Jag frågar om den är bra. Tobias får en sur uppstötning i samband med ordet "nobelpris".

Senare samma dag får jag besök av Victoria. Hennes bil är full med krukväxter. Hon påpekar att hon har jordgubbsfil i bilen. Den ser ut som ett rullande växthus, på ett mysigt sätt. Vi fikar i trädgården och diskuterar vad som faller oss in, som vi alltid gör när vi pratar med varandra. Jag mår underbart. Det är den bästa dagen på länge. Vi åker tillbaka till Tobbe. Där sätter vi oss på samma gräsmatta som tidigare på dagen. Tidningarna på marken visar tecken på fukt. Jag ringer Emma och frågar om hon vill vara med och titta på film. Vi hyr Sideways. Tobias tänker säga tequilarace, men uppfinner istället ordet "shotrally". Efter filmen går Emma hem och jag, Victoria och Tobbe tittar lite på Kobras special om Kina. Jag kommer att tänka på jordgubbsfilen i hennes bil. Hon skjutsar hem mig och vi tar farväl.

Jag tittar ner mot sjön innan jag går in. Jag ser den inte, det är för mörkt ute. Men ändå tittar jag på den.

Berlin runt hörnet

[Jag, Daniel och Markus tittar på TV och en fråga inför Vem vill bli miljonär? dyker upp angående saronger]
Markus: Vet du vad en sarong är då, Daniel?
Daniel: Ja, det är väl det där "höftskynke".
Jag: Vad kallas egentligen sånna där heltäckande, pyjamasliknande plagg som Josefs farsa har?
Markus: Di Leva-klänning.
- Markus Johansson, den levande ordboken.

Inför min avfärd har jag nu börjat ströva runt i hemortens olika hörn och göra återbesök på platser och hos personer. Dagen avslutades denna gång hos mina grannar, familjen Kühn. De är ursprungligen från Berlin, precis som min mor, men bor sedan lite mer än två år tillbaka här i Hole. De är dessutom inte de enda, utan längre ner på Holeraksträckan bor ännu en familj, Scholzens, från Berlin som bott här ännu ett år längre och en tant därifrån äger en sommarstuga längre åt andra hållet. Dessutom finns det tydligen ännu fler intressenter från staden som tittat på stugor och hus här. Inte underligt att en del folk redan lite skämtsamt har börjat kalla det för "lilla Berlin".

Hos Kühns var hela stugan full, för de hade besök från Tyskland där som hjälper dem bygga en terass och ett utomhusförråd. Som vanligt när man besöker familjen så var det första som hände att man fick en kopp kaffe i handen. Därefter satte jag mig med Gunther, d.v.s. pappa Kühn, och hans bror Jan ute på gräsmattan för att hjälpa dem ställa in siktet på luftgeväret som han har köpt åt Tino (smeknamn för Konstantin) vilket är sonen Kühn. När det började bli mörkt ute förflyttade vi oss inomhus, där vi åt kvällsmat och tog några snapsar. Det sistnämnda är också väldigt vanligt, inte bara hos familjen Kühn utan hos alla tyska familjer man kommer hem till. Just idag dracks det något enklare vodkasnapsar, men när jag är hos Gunther och spelar schack brukar det vara whiskeyn som åker fram. Han vägrar i princip spela om han inte får ta sig ett glas därtill, så jag har ibland funderat på om han använder drickat som ett slags hemligt vapen. Om inte för att skärpa sina sinnen så kanske för att sänka de hos motståndaren.
Efter maten satte vi oss ute på verandan för ännu en kopp kaffe och fortsatt pratande. Vi diskuterade det mesta, men väldigt mycket som de frågade mig gällde självfallet Umeå samt hur jag tänker tillbringa denna sista helg i hemmet. Efter kanske en timme ute på verandan blev det sedan dags för mig att lämna gänget åt sömnen. De hade ju trots allt fortsatt arbete att ta hand om även imorgon.

Vad gäller helgens festande så tycks det vara lördag som är den rätta dagen. Gissar på att det är mest folk ute då också. Nu ska jag se om det går att få tag på en bra förfest i Hagfors också eller om det blir att ta ett glas med Tobbe i Ekshärad och sedan åka med bussen som gäller. Om det nu går buss vid någon bra tid vill säga.

Musik för ett vemodigt hjärta

...and You Will Know Us by the Trail of Dead - Summer of '91
A Perfect Circle - Three Libras
A Perfect Circle - When the Levee Breaks
Arcade Fire - Crown of Love
At the Drive-In - Hulahoop Wounds
Blackmail - Airdrop
Bobcat Sumosouls - Today My Best Friend Died
Bright Eyes - A Perfect Sonnet
David and the Citizens - Pink Evening
Foo Fighters - Ain't it the Life
Frou Frou - Let Go
Interpol - Untitled
Interpol - The New
Koma - One Last Comment
Lee Buddah - Ring the Bells, I'm Going Out (feat. Aydo Abay)
Mars Volta - Televators
Moby - Extreme Ways
Nick Cave and the Bad Seeds - Oh My Lord
Pale 3 - Escape (feat. Louise Rhodes)
Shins - Caring is Creepy

Ett urval av låtar som präglat de senaste dagarna.

Hole, Sweet Home

Men du vill ju bara se filmer som nån recensent i Uzbekistan har gett bra kritik.
- Niklas vill inte titta på film med mig.

I lördags skulle jag ha varit i Karlstad och tagit det slutgiltiga farvälet av Punger. Vi skulle ha bowlat och tagit några öl. Det blev dock inte så, för det krånglade till sig med transport dit. Jag får försöka återgällda det på något vis. Ska försöka hitta en fin födelsedagspresent till honom.

Igår var min första lediga vardag på väldigt länge. En fördel jag naturligtvis inte tog vara på. Istället tittade jag på film till långt in på natten och steg upp vid sjutiden för att hämta Janina i Hagfors. Petter började på körskolan igår, så hon åkte med honom in.
Vid hemkomsten började jag sakta men säkert sjunka ner i den pöl av ångest som jag så länge öst allt större under sommaren. Om bara en vecka är jag inte kvar här längre. Då överlåter jag mig själv åt ödet på en helt ny plats. I ett slags mellanting av dröm och verklighet fick tankarna kretsa fritt i mitt huvud när tröttheten gjorde sig påmind runt klockan fem på eftermiddagen. Jag låg i min säng och lät musiken slumpas fram i högtalarna till mina egna föreställningar i skallen. När jag vaknade upp ur mitt sömnrus var jag inget visare, men ändå hade jag en behaglig känsla av klarhet i mitt huvud.

Gårdagen och idag har inte gått åt till mycket nytta, utan mest min njutnad av att vara på bekant mark samt vemodet att snart behöva lämna den. Folk har jag heller knappt träffat, eftersom de flesta ju lämnat orten. Imorgon ska jag skjutsa in Janina till Ekshärad på förmiddagen, då ska jag åtminstone gå in till Emma på caféet. Inte varit där sedan i fredags, då jag senast såg både Punger och Tobbe.

Sista festtillfället före jag åker härifrån står framför dörren också. Eldfesten i Hagfors. Inget jag ser med stolthet och värdighet på, men likväl min sista chans att träffa de få personerna som ännu inte har åkt härifrån. Förutom helgen har jag ännu ingen aning om vad jag ska fylla dagarna med, förutom att bara suga i mig av atmosfären antar jag. Det var faktiskt länge sedan jag kände mig så mycket som en slacker som just nu.

It's times like these

Jag: Jasså Punger, du har skaffat Hale nu?
Tobbe: Heil?
Jag: Nej, Hale. Halebop.
Tobbe: Heilbop?
Jag: Det låter ju för fan som nån slags nazijazz.
- Ett missförstånd utvecklades till en ganska kul ordvits.

Jag är fri. Åtminstone i två veckor, tills skolan börjar. Har gjort min sista dag på ICA för året.
Nu börjar lättjans, men också ångestens, stora högtid. Det är nu jag ska njuta av den sista tiden i min hemort, men det kommer till största del att ske utan mina närmsta vänner. Pär har redan lämnat Värmland för att återvända till Göteborg och under helgen reser Punger mot Norrköping igen. Det är tur att Tobbe med flera pluggar i Karlstad så de håller sig inom räckhåll ytterliggare ett tag till.

Igår, med vilket jag menar torsdag, var jag och spelade poker. Det var Henrik Boström, Kicken, Ruben och några till som hade ordnat upp värsta turneringen på över 20 personer. Tyckte det lät som en kul grej, så jag åkte dit och testade mina kunskaper. Har inte spelat så mycket förut, åtminstone inte spelarten Texas Hold 'em som de begagnade sig av, men jag tyckte ändå jag lyckades ganska bra. Höll mig åtminstone kvar tills andra spelomgången (av tre möjliga) och förlorade oftast på små marginaler.

Idag var jag hos Punger och grillade lite samt åt en slice tårta (han fyller ju trots allt år på söndag). Sedan drog han, jag, Tobbe, Jeanette och Emma hem till mig och tittade på film. Det var trevligt, även om filmen kunde ha varit bättre. Först hade vi tänkt att se på The Machinist, men Niklas ville vara med och titta och han hade redan sett den. Då tänkte vi titta på Saw eftersom jag vunnit den på DVD i nån tävling som Stimorol annordnade på sin hemsida. Fast den hade såklart Daniel lånat ut till en kompis utan att ens ringa en signal och åtminstone informera mig om det. Så det blev till slut Guess Who istället, vilket väl i sig kanske säger vilken nivå vi sjönk till. Nåja, den gav åtminstone god underhållning för stunden, vilket väl kanske var det viktigaste.

Nu ska jag iväg och göra det som varje ledig man kanske egentligen inte borde göra. Planera morgondagen.

Kinesiska skaldjur och mexikanskt rusmedel

Jag: Du, jag, ett kilo kräftor och en flaska tequila, vad sägs?
Josef: Men va fan, vi måste väl ändå ha en flaska var!?
- Josef Saffady sätter nivån för alkoholintaget på kräftskivan.

Det gick vilt till på årets kräftskiva i casa Unger. Åtminstone så länge kvällen varade, för vid halv tolv-tiden var jag så dragen av framför allt tequilan jag konsumerat ungefär två timmar tidigare att jag gjorde det enda vettiga och gick och lade mig. Hade bara blivit onödigt arbete för andra om de hade behövt lägga mig senare. Att jag blev så borta den kvällen var egentligen inte konstigt, jag var nog väldigt mottaglig för spriten efter över en veckas inkomplett sömn och arbete.
Nåväl, jag hade roligt så länge jag var vaken åtminstone. Det som var mest synd med att jag inte klarade av längre än så var att så gott som alla från Per Bergqvists kräftskiva bestämde sig för att dra över festandet till Pungers gård istället, Per inkluderat. Hade varit skoj att festa med Per, Sandberg och gänget igen. Tydligen hade de försökt väcka mig när de kom dit men jag hade självklart inte reagerat, trött som jag var.

Nu har jag inlett min sista arbetsvecka på ICA. Nästan uteslutande korta eftermiddagspass, vilket sitter väldigt fint såhär på slutet av sommaren. Dock finns det vissa dagar risk för att det finns lite väl lite att göra när man kommer dit sent. Arbetet, eller kanske framför allt klockan, går väldigt segt om man inte har något av större mått att göra. Idag hade jag en på papperet väldigt kort fyratimmarsdag, men den kändes dubbelt så lång när man väl var där.
Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag mötte på en holländsk familj. När jag tittade på dottern, som väl var i sena tonåren någonstans, så gav hon mig ett stort, värmande leende. Ett sånt där leende som man verkligen blir glad i själen av. Det slog mig då att alla borde le oftare, för man kan inte annat än le tillbaka.

Ack Värmeland

Jag drömde att jag sög av en tjej inatt, men det kändes liksom inte konstigt eller dumt på något vis!
- Josef Saffady ger oss en hint om vad som försiggår i hans huvud.

Igår kväll, jag tror det var någon gång efter elvatiden, kom jag tillbaka hem från den korta utflykten till Umeå. Det var skönt att få se boendet där man kommer tillbringa sina kommande två år, men samtidigt tryckte våndan och vemodet på extra hårt att jag faktiskt snart är långt borta från allt och alla jag känner. Dessutom så träffade jag aldrig någon av mina korridorskamrater under de dagarna jag var uppe nu, så det känns även lite nervöst, men även spännande såklart, att få se vad de är för slags personer. Så länge jag bor med trevligt folk så tror jag att jag kan klara av korridorsboendet hur bra som helst.

Imorgon är det Pungers årliga kräftskiva. En riktigt stor tillställning tycks det bli iår dessutom, vilket gör det hela extra roligt. Ska dock jobba mellan 8 och 14, så jag får hoppas att jag inte blir för trött och slapp framåt de sena timmarna. För att dömma av tidigare år så kommer det bli sent. Mycket sent. Det var tal på att de skulle försöka få så många som möjligt att tälta kvar på Pungers bakgård, så jag antar att jag blir en av de som gör så.
Kräftskivan är som sagt troligtvis det sista, stora i festväg som jag genomför med min närmsta kompiskrets före vi börjar dela upp oss över hela Sverige. Karlstad, Norrköping, Göteborg, Umeå, ja verkligen överallt kommer vi vara sen. Och med det där konstiga internetabonnemanget som jag kommer ha i Umeå, med datapott på bara 12GB i månaden, kommer jag ju nästan vara så rädd för att surfa bort alla data att jag kommer ha hur dålig kontakt med dem som helst. Usch, jag är verkligen orolig inför fortsättningen just nu. Jag känner på mig att saker och ting kommer kännas bättre så fort jag nått upp till Umeå, men just nu är det enda jag kan tänka på att jag kommer vara borta från min hemort längre än jag någonsin varit förut. Känner mig nästan barnslig som oroar mig för hemlängtan innan jag ens rest iväg.

Nej, nu blir det dags att beställa den där tågbiljetten upp till Umeå. Annars blir det slutsålt och så måste jag ta den dryga Kustbussen upp ifrån Sundsvall igen, precis som när jag skulle skriva inskrivningsprovet. Fem timmar av mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Att de visade skitfilmerna Thunderbirds och Vegas Vacation under den resan gjorde ju inte heller saken mycket bättre.