22 augusti 2005

Tre texter från två underliga hjärnor

Följande berättelser är skrivna av mig och Tobias med en teknik som jag inte vet namnet på, men som går ut på att den ene ska skriva en rad plus tre ord och den andre sedan ska fortsätta berättelsen utifrån enbart de tre orden o.s.v.. Håll till godo, och döm oss inte för hårt utifrån texternas innehåll.

Nummer 1:
Aldrig förr hade jag känt såhär.
Benedicte tittade på förödelsen omkring sig. Någon timme tidigare
hade hennes bror sagt upp sig från arbetet som stallpojke hos
paret Saint Claire, som levde på herrgården bara några timmars ritt
bort. Hon tänkte sig ett annat liv, ett liv i sus och dus,
där människor var allt annat än sexuellt hämmade. Man
kunde se gårdsherren som i en dröm. Hans breda brynja, hans
alltid lika välansade ljumskar. Frigivenheten sågs egentligen inte på med
gott öga av fader Thomas, som varit släktens predikant
sedan de flyttat tillbaka till godset i det bayerska höglandet. Deras
längtan efter nya äventyr.
"Pappa, det gör ont", utbrast hon. Men fadern visade ingen
nåd. Varje gång hon träffade män t'nkte hon tillbaka på den tiden.

Nummer 2:
En regnig sommarkväll, någonstans i en svensk småstad,
satt Cleo och läppjade på istercocktailen. Det hade varit en
hård dag. Jefferson var en god vän, och tillika arbetskollega,
på glödlampsfabriken där han arbetade med övervakningen av
argoninsprutningen. Det var även här de träffades första gången. Jefferson
visste mycket om de göromål som var obligatorisa här. I sina
ensamma stunder hände det att hon tog upp en bok för att fördjupa
sig i ämnet. Kökslampan hade brunnit större delen av dygnet i
den lilla källarlägenhet där den mesta lediga tiden gick till flämtiga
snyftfilmer och liknande. Lite visste de då...
Dagen då allt detta revs omkull var när Cleo fick ett viktigt
telefonsamtal från en "Mr. Cattlebreak", som sedemera visade
sig heta något i stil med Lawrence Bacharall. Cleo förstod inte
riktigt vad personen ville ha sagt. Ett möte bokades dock in,
på baksidan av franska S&M-tidningar och finska
arbetsfacksmagasin. Hon kunde inte för sitt liv föreställa sig
en annan sanning, men aldrig hade hon väl trott en sådan sak. Vem
kunde vilja göra. Framtiden var oviss. Jeffersons planer på att
öppna jeansbutik kunde hon slappna av lite igen. Men hennes
tankar kretsade kring samtalet. Skulle kassan sina? Räckenskaper
hade aldrig varit så bitterljuvt som just nu.

Nummer 3:
Vilken föreställning! Salongen fylldes av jubel; det smäktande
avslutningsnumret hördes nästan inte i de välanvända och
spruckna högtalarna som prydde den lilla baren bakom scenen.
De tre bröderna kramade om ljudteknikern för hans goda, men
onödiga, insats att rädda showen. Men nu var det över. Och
resultatet var succé, som alltid. Bröderna hade en sådan status
att de lika gärna kunde fortsätta säsongen ut. De var ju
födda till det här; detta var lika mycket deras gåva som
förbannelse, ty det gav även den söta, söta eftersmaken av
framgång och lycka.

1 kommentar:

Uattkong sa...

Hahahaha.