Björkstaden, banankartonger och Läderlappen

Lars Winnerbäck låter ju för fan som att han spelar samma låt om och om igen. Nejnej, OK, han har väl två låtar då. Så spelar han dem om vartannat sen.
- Tobias Norén ger oss ett visdomens ord.

Bio var det ja. Batman Begins var filmen. Har lite svårt för att känna vad jag tyckte om den. Grejen med superhjälte- eller serietidningsfilmatiseringar är att de tenderar att gå över till det löjliga stadiet ganska ofta under sin visning och jag tror jag satt och koncentrerade mig allt för mycket på att bli petig mot just dessa tillfällen när jag såg filmen. Förutom de halvlöjliga inslagen så var det nämligen en väldigt genomarbetad berättelse och jag gillade mycket annat av innehållet. Som en i ungdomen väldigt flitig serieläsare så är jag ganska svag för dessa sorters filmer över lag, men samtidigt har jag vissa kriterier över hur de måste vara för att jag dessutom ska tycka att de är bra. X-Men- och framför allt Spiderman-filmerna är exempelvis de hittills bästa filmatiseringarna eftersom de på ett smart plan tar upp samhällsproblem och personlighetskriser m.m. genom snygga metaforer, samtidigt som de kan underhålla oss så väl. Batman Begins hade också sina stunder och det är kanske framför allt för att den rundade av de vackra, mörka partierna (signerat Christopher "Memento" Nolan) med varm och smart humor som gör att jag till slut ändå tog den till mitt hjärta. Den är inte lika bra som Tim Burtons andra film om den mörke riddaren, Batman Returns, men väl en film jag med all säkerhet kommer se igen och kanske rent av gilla mer efter en andra titt dessutom.

Hemmet här i Hole är en djungel just nu. Det är nämligen fyllt med varenda liten atteralj från min lägenhet i Karlstad. Mor och far tömde den under veckan, trots mina böner att vänta tills helgen då jag är ledig och själv kan hjälpa till. Nu i efterhand känns det dock bra att det blev av så tidigt, för då har jag tid att sortera ut vad jag inte tänker ta med. Ska försöka vara ganska radikal och ta med mig så lite som möjligt. Eller rättare sagt försöka slopa allt det som jag troligtvis ändå aldrig kommer använda (som exempelvis 3/4 av alla mina böcker). Hur som helst ska vi köra upp grejerna till studentrummet på tisdag och så blir vi väl kvar där och inreder så jag är hemma tillbaka någon gång på torsdag kväll/natt.

Det är som sagt nu man börjar märka att tiden rinner ifrån en. Nästa helg så är det sista stora kalaset där verkligen alla ens vänner deltar; Pungers årliga kräftskiva. Kommer bli lite vemodigt efter det, för sen försvinner de härifrån en efter en. Jag är nog en av de som blir längst kvar, eftersom jag hade tänkt åka upp till Umeå i mitten av veckan innan jag börjar (måndagen den 29 augusti). Det blir ett ensamt, långsamt, lågmält farväl av hemorten den sista tiden känns det som.

När mörkret kryper sig på

Det finns inget problem som inte tre starköl kan lösa. Och funkar inte det så tar man bara tre till.
- Markus Jansson förklarar hur man övervinner misärkänslorna under en festival.

Om ganska exakt en månad sitter jag uppe i Umeå. Det är nu som man börjat märka av att det verkligen är på riktigt. Att man ska härifrån. De två senaste åren som jag har bott i Karlstad har jag aldrig känt mig som jag ens flyttat hemifrån. Ekshärad kändes aldrig så värst långt borta. Men nu kommer allt förändras.
Fram till helgen kommer min lägenhet i Karlstad att tömmas på alla saker och från tisdag till torsdag nästa vecka är jag uppe till min nya hemstad med dem och inreder studentrummet. Sen har jag ungefär tre veckor att ta farväl av allt jag håller kärt här nere innan jag runt den 24 augusti sätter mig på tåget.
Jag har utvecklat en ovanlig sorts rädsla för det hela. En rädsla att jag ska få svårt för att knyta kontakter och plåga mig igenom tiden där uppe. Inte för att jag är särskilt övertygad om att rädslan ska besannas, men det är helt enkelt en väldigt påtaglig känsla jag fått. Samtidigt längtar jag efter att få komma dit så snabbt som möjligt, just för att få förebygga denna händelse. Det var nog smart att flytta in i korridor för den delen, då träffar man ju alltid folk om man så vill eller inte. I övrigt hoppas jag att någon mer av de jag pratade med när jag var uppe och skrev provet tog sig in så att man redan har känslan av att känna folk när man kommer dit.

Ska försöka ta mig ner till Karlstad under själva helgen också så jag får träffa Hanna innan jag drar. Hanna bor ju vanligtvis i Sundsvall när hon inte pluggar, så nu när jag flyttar norröver kommer vi hela tiden att vara på ett helt annat ställe under terminer och diverse uppehåll som för jul och liknande. Därför vore det kul att se henne igen en gång till innan det blir dags. Från början var det tänkt att jag skulle flytta ut grejerna ur lägenheten under själv helgen, vilket skulle gjort att vi träffade varandra i vilket fall eftersom vi tills dess fortfarande bor grannar. Nu blev det dock ändrade planer eftersom min mor som så ofta hade för bråttom med att tömma stället, så den kommer nog redan vara sopren då.

Nåväl, imorgon står arbete och bio på schemat. Blir nog kanske dags att fundera på sänggång nu.

Det menlösa åldrandet

Either that wallpaper goes or I do!
- Oscar Wildes sista ord.

Det är underligt att man åldras på en sekund. Så fort klockan slår midnatt kommer jag vara ett helt år äldre. Åtminstone i samhällets ögon. Varje gång jag visar min legitimation av en eller annan anledning så är just den sekunden som tar mig in i den nya åldern avgörande för allt. Detta sätt att räkna må förvisso förenkla en hel del, men är även relativt diskriminerande för jämnåriga kompisgrupper som t.ex. ska ut och festa tillsammans fast alla ännu inte fyllt 18.
Min kusin fyller år på nyårsafton. Vid jul kommer hon vara 8 år gammal men likväl fylla 10 nästa år. När hon är ungefär dubbelt så gammal så kommer hon råka ut för den situationen. Hon kommer vara den som hänger kvar längst och från hörnet tvingas titta på medan hennes kompisar upplever det nya livet och rent av tröttnar på det innan hon hinner dit.

Nu behöver jag inte oroa mig för detta dock. Eller inte i samma utsträckning i vilket fall. När sekunden slagit så har jag påbörjat mitt 21:a varv. Man kan tycka att jag ska vara nöjd med att ha kommit förbi alla barriärer som tidigare stått mig i vägen, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur menlöst mitt fortsatta åldrande är. Tidigare fanns det ett mål, en ålder man sakta sträckte ut handen mot. Nu finns den inte. Nu är det "tack så mycket, ha ett bra liv" som gäller. Det är bara nerför från här.
Nästan underligt. Åldersgränserna omkring oss har nästan lagt upp det för att vi ska drabbas av en slags 20-årskris.

Morgondagen firas med tidig uppgång och arbete mellan klockslagen 08:00 och 14:00. Ett jobbigt annorlunda sätt att fylla år på. I min nuvarande situation, med närstående flytt flera hundratals kilometer norröver, så finns det egentligen inget annat jag kan önska mig på min födelsedag än att åtminstone få sova ut. Som tur är får man träffa vännerna direkt efter arbetet. Deras sällskap är det närmaste en fristad man kan komma.

Sköna dagar i regniga Arvika

Om det finns nyktra alkoholister måste det ju finnas fulla nykterister.
- Tobbe Norén filosoferar på campingen med en öl i handen.

Igår kom jag hem från årets Arvikafestival. Med fakta i hand kan det verka som en väldigt dyster helg, med tidvis störtande regnskurar på både fredag och lördag. Dock kan jag inte klaga, för även om jag sprang omkring i leran i halvtrasiga sneakers och vid vissa tillfällen trodde jag därav skulle få köld- eller fuktskador så hade jag en riktigt kul tid med massor av bra musik och i goda vänners lag.

Artistutbudet iår bjöd på några riktiga guldkorn. Från första dagen minns jag den euforiska känslan som sprittade i min kropp när jag såg Slagsmålsklubben framföra elektronisk musik på ett lika glatt vis som deras melodier får det att verka. De var helt klart det bästa elektroniska som festivalen hade att erbjuda iår. Khonnor var en besvikelse och festivalens avslutande Infected Mushrooms var nog det tristaste överhuvudtaget iår. Nu ska jag dock inte trampa mer för mycket på dessa artister, eftersom jag vet att många finner glädje i deras musik, men för mig kändes deras låtar alldeles för monotona och långt ifrån ägnade för liveformat. Jag menar, både Khonnor och Infected Mushrooms såg ut som att de bara ställde sig bakom sitt bord, tryckte på play och sen stod och viftade armarna i takt av ren tristess över sin egen show. Slagsmålsklubben tycktes åtminstone framföra musiken på egen hand med sina synthar och mixerbord, samtidigt som de bjöd upp till en sjuhelsikes show och småroligt mellansnack.
Riktigt kul var även att se Thomas Di Leva. Han är en helt enorm scenpersonlighet och han bygger verkligen broar mellan artist och publik, både i handling och ord. Dessutom lyckades jag fånga ett av äpplena han kastade ut till oss tittare under konserten, och lika broderligt som hans predikande ord tog jag ett bett av den och skickade vidare det för att låta andra ta del av det. Det passade in väl och gjorde spelningen fulländad för min del. Även Bright Eyes gjorde i mina ögon en väldigt bedårande spelning på torsdagskvällen. Han hade valt att framföra sina låtar ackompanjerad av stråk- och blåsinstrument, vilket tillsammans med hans extra slitna och tärda röst gjorde hans låtar ännu mer melankoliska och gripande. Det gick rykten om att han var full under uppträdandet, men jag tror nog mer på att den mörka och lite nonchalanta spelningen var tänkt på det viset.
Kvällen avslutades med DAF (Deutsch Amerikanische Freundschaft) och New Order. De förstnämnda borde jag inte tycka var bra om man följer mina tidigare ord om monotont framförande inom elektronisk musik, men jag kunde helt enkelt inte sluta charmas av deras ironiska anspelningar på bl.a. fascism och homoerotik i både sång och framförande, vilka ju nästan måste ha varit en stor inspiration för exempelvis Turbonegro. När de framförde sin internationellt mest kända hit Der Mussolini för andra gången (som extranummer) kunde jag bara inte låta bli att stämma upp med ett stort leende på läpparna.
New Order var mest skrattretande i mina ögon. Inte ens med gamla Joy Division-hiten Love Will Tear Us Apart lyckades de komma ifrån sin gubbrockiga framtoning, och den underligga basisten som iförd en vit T-shirt med avklippta ärmar dansade runt med instrumentet i fotledshöjd satte en slags patetiskt prick över i:et som för mig stod för "intetsägande". Dock verkade konserten vara omtyckt av många andra.

På fredagen började skurarna komma. Jag var väldigt rädd för att vårt veterantält från 60-talet inte skulle hålla för trycket, men det imponerade på oss alla genom att lämna så gott som allt det innehöll både torrt och säkert. Ändå tillbringade jag mycket av min campingtid även på andra håll än hos Punger, Tobbe, Pär och de andra som jag besökte festivalen med. Det mesta av denna övriga tid tillbingade jag i Hanna, Hanna och Sandras camp. För de som blev lite konfunderade så är den ena Hanna Tobbes flickvän och de andra två tjejerna vänner till henne från hennes hemstad Sundsvall. Hur som helst hade de ett riktigt schysst camp, nära utgången mot festivalområdet, tillsammans med några riktigt sköna och trevliga människor.
På fredagen var jag även och hälsade på vid Victoria och hennes vänners tält. Victoria är en helt otroligt bra människa som jag före festivalen bara haft elektronisk kontakt med, men vi tyckte det vore otroligt dumt av oss att inte hälsa på varandra när vi ändå befann oss på samma ställe. Därför sågs vi först för att hälsa lite kort under New Order-konserten och på fredagen var jag som sagt till deras tält och pratade en stund med dem. Det var grymt kul, hennes vänner var även de väldigt roliga att prata med och det kändes väldigt givande att sitta där på något vis. Hade gärna hunnit prata mer med dem, men den stunden på fredagen var nog det enda tillfället då jag träffade dem alla i samlad skara. Nåväl, jag får väl hoppas att jag träffar dem igen i en snar framtid.
I och med regnet blev man tyvärr relativt försiktig i sitt artistval för dagen. Dock tog jag mig till slut iväg för att se Timbuktu & Damn!, men missade Timo Räisänen (som spelade samtidigt på en annan scen) och Ane Brun. Timbuktu och gänget bjöd dock på en av festivalens bästa scenframträdanden och fick publiken att trotsa regnet och sjunga och hoppa för glatta livet.
Efter Timbuktu struntade jag i en av Sveriges mest överskattade artister (Lars Winnerbäck) för att på campingen ladda upp inför The Kristet Utseende senare på kvällen. Vi tog några öl och sjöng med till några av deras låtar medans de rullade i bandspelaren och sedan drog vi tillsammans med ett flertal andra högsjungande besökare mot festivalområdet. Kristet Utseende är ett av de underligaste och roligaste musikfenomenen i Sverige någonsin. De har drivit kiss- och bajshumorn till en extremnivå som gör det mer roligt än löjligt, samtidigt som de friskt driver med allt som kan drivas med, från politiska och kyrkliga personligheter till homoerotiska äventyr i orienten. Själva spelningen kunde dock ha varit bättre på det tekniska planet. Ljudet var verkligen uselt, då musiken överröstade både sång och publik, vilket på en spelning med bandet känns som det mest väsentliga av allt. Det ordnade dock upp sig mot mitten av spelningen och den textkunniga fanskaran var nog det som gjorde TKU till en av de åtminstone roligaste upplevelserna på Arvika 2005. Personligen var jag både hes och genomblöt i håret av svett efter konserten i Apollotältet och på Vintergatan direkt bredvid började Moneybrother att spela. Någonstans där begick jag mitt största misstag under festivalen. Jag gick tillbaka till campingen strax före Moneybrother avslutat sin konsert. Felet i det hela var att jag därmed missade Laleh som jag så gärna hade velat se. Måste ha blandat ihop tiderna eller något. Jobbigt nog så säger alla som såg henne att det var helt suveränt. Det enda jag kan trösta mig med från kvällen var en mycket vacker liveversion av Blow Him Back Into My Arms från Moneybrothers sida. Och en grymt härlig spelning av Kristet Utseende då såklart. Något mer såg jag nämligen inte den aftonen.

På lördagen kom jag inte iväg till festivalområdet förrän Robyn började spela vid femtiden. Min lathet och mina blöta skor satte därmed stopp för både Johnossi och The Concretes för min del. Robyn var dock riktigt häftigt att se. Hon har växt grymt som artist sedan hon startade eget bolag. På livekonserten visade hon det främst genom att framföra sina gamla hits i helt ny, fräsch och originell tappning.
Två av lördagens största dragplåster, The Ark och Håkan Hellström, var ganska tråkiga i mina ögon. Dock inte p.g.a. deras spelningar, eftersom de gjorde suveräna insatser båda två, utan för att jag redan sett båda två tidigare under året och båda var bättre vid det tidigare tillfället. När jag såg The Ark på Blue Moon Bar i Karlstad lät de mycket trashrockigare än på Arvika, vilket passade deras musik bättre än den mer poppiga, studiotrogna version de spelade nu. Håkans spelning på Nöjesfabriken var framför allt mer personlig och nära publiken än den på festivalen, vilket främst märktes om man jämförde mellansnacket i konserterna. Jag vill inte klaga för mycket på deras framträdanden dock, eftersom de ju inte var dåliga lika mycket som de var något tråkigare än deras tidigare.
Något som var riktigt underbart att se var dock Ed Harcourt, som fyllde utrymmet i tidsschemat mellan de två svenska storartisterna. Hans spelning var en ren njutning att se och hans sång hjärteskärande fint kompletterande till pianot, gitarren, ståbasen och trumpeten. Dessutom så använde han sköna samplingar på allt från små trumtakter till publikens jubel att ackompenjera hans melodier. En ren uppvisning i talang och känsla för detaljer som gav både fröjd och en tår i ögonvrån.

Finns mycket mer att berätta från festivalen, men så mycket ligger djupare inbäddat i minnet eller känns möjligtvis lite väl överflödigt att dela med sig av. Säkerligen kommer jag att dela med mig av fler minnen framöver i samma takt som de dyker upp.
Här skulle nu en lika lekfull avslutning passa in som den Markus Jansson använde sig av när han lämnade festivalen, då han med sin megafon spelade upp den förinspelade melodin My Heart Will Go On i gälla toner tvärs över campingen, till många besökares förundrade men glada miner.

Dagar av smärta och rock

Dig just a little bit,
the camp is vast asleep.
Library laundromats inside the dirty sheets,
you've got to dig just a little bit.
At the Drive-in - For now... we toast

De senaste dagarna har jag inte tyckts lyckats med annat än att skada mig på jobbet. Till att börja med har jag ju min otroligt krångliga allergi som aldrig vill ge sig, inte ens nu när jag skaffat starkare mediciner. Istället blir jag bara tröttare och tröttare.
Bland övriga skador är de mest nämnvärda det relativt djupa skärsåret i min hand, förorsakat av en seg frukostbaugette och en kniv, ett stort blåmärke på vänster skulderblad efter paintballspelande för några dagar sedan samt en pulserande smärta i armbågen som härstammar från en kraftig smäll mot en mjölkvagn i mejerikylen.
Som tur är har de flesta smärtorna börjat avta, blåmärket från paintballen har exempelvis aldrig riktigt kännts även om det ser ganska otrevligt ut för ögat. Snittet i handen var trots sitt djup och det starka blodflödet vid ögonblicket det skapades även det ganska harmlöst eftersom såret var såpass rent och jag genast såg till att skydda det med förband. Så egentligen är det väl bara min förbannade allergi jag kan klaga över.

Under helgen har det blivit mycket musiklyssnande för min del. Eller ja, mer än vanligt får man väl säga, musik är trots allt nästan lika viktigt som luften jag andas.
En av anledningarna till att jag lyssnat extra mycket på musik är att de i Public Service hade Iron Maiden-fnatt framför allt från torsdag till lördag. Anledningen var naturligtvis deras konsert på Ullevi, som unikt nog skulle direktsändas i både SVT och P3. Detta firades med att deras låtar spelades rejält även i det annars ganska lugna P4, som ju är standardkanalen att rulla i bakgrunden på ICA. Således gjorde sig nostalgin från deras musik påminnd och jag grävde fram min främsta njutning av att få lyssna på den sortens musik på min arbetsplats.
En annan stor anledning till ökat lyssnande är upptäckten av At the Drive-In's musik. Det är bandet som efter sin splittring bildade The Mars Volta och Sparta. De förstnämnda har jag ju lyssnat på sedan ett tag tillbaka, så jag bestämde mig för någon vecka sedan att gräva djupare i deras ursprung. Sedan dess har Drive-In rotat sig starkt hos mig. Det är simplare än Mars Volta, men ack så charmigt, snyggt och medryckande. En stark rekommendation.

Nu är det dags för sömn. Arbete klockan 08:00. Tio timmars arbetsdag. Ingen tydlig förbättring vad gäller min allergi. You figure the rest.

I can see clearly now

Det smakar ju som päronsoda men utan sötman, vad är det som är så konstigt med det?
- Jag när jag på ett ganska misslyckat sätt försöker försvara Loka Pärons smak från Josefs skepsis.

Nu har jag fått klarhet i löpsedeln jag berättade om igår. Det var, som jag trodde, att saken gällde en tidigare nyhetshändelse och därav hade en så underlig formulering. Ganska tragiska fakta dock, eftersom kroppen som hittades tillhörde en tjej som varit försvunnen sedan en nyårsfest. Vilket hemskt öde att för det första troligtvis berövas livet (även om det ju kan handla om en olycka när en vid tillfället frusen sjö är inblandad) och sedan ligga obemärkt av omgivningen på samma ställe i ett halvår. Jag menar, visst är det på sätt och vis bra för personens bekanta att få reda på vad som egentligen hänt, men samtidigt måste de ju också känna sig så små när de inser att personen de varit oroliga för legat död på ett och samma ställe i så lång tid. Jag hoppas verkligen att de klarar av att hantera både sorgen och självinsikten.

Idag var jag ledig. Kunde dock inte sova ut riktigt så som jag tänkt mig eftersom solen strålade varm som en spisplatta mot mitt ansikte redan vid halv nio. Vanligtvis brukar den inte nå dit jag sover, men för tillfället har vi ett gäng tyska bekanta på besök i huset så jag har förflyttat mitt sovande till hallen på husets övervåning. Anledningen är att jag inte vill sova i ett rum som är beläget på ett sådant vis att jag riskerar väcka massor av folk när jag ska till jobbet på morgonen. Imorgon börjar jag klockan sju. Då ska jag för första gången ta emot min helt självgjorda margarinbeställning. Riktigt svårt det där med beställningar, man vet ju inte hur mycket människor konsumerar under vilken period. Nåja, ska i vilket fall försöka få mig lite sömn innan det...

Så vit som en mjölk

Det är ju som en festival, fast med motorer istället för musik. Och den dagen jag väljer motorer framför musik får ni alla med glädje komma och skjuta mig.
- Jag förklarar för mina arbetskollegor varför jag inte var och tittade på Rallycross i Höljes.

Nu har jag inlett arbetet i mejerikylen på ICA. Ett annat ord för att ordinarie mjölkkillen Ulf har semester alltså. Dagarna går relativt fort faktiskt. De är förvisso ofta nio eller tio timmar långa, men det finns alltid något att göra. Ingen långtråkig dötid eller så.
Diskuterade Expressens löpsedel av idag med Emma (Wiklund, som sommarjobbar i kassan) precis innan jag åkte hem från jobbet förut. Den var väldigt underligt formulerad;

Polisen misstänker: Therese, 21, hittad mördad i badsjö.

Det första som slog mig var huruvida polisen var osäker på om det är en människa de hittat eller inte. De första två orden känns ju för den nytillkomne läsaren annars ganska onödiga. Anledningen till löpsedeln är antagligen en längre nyhetshistoria, vilket gör att de litar på läsaren att förstå vad som menas med orden. Lite dumt för de som råkar ha missat just denna nyhet sedan tidigare, som exempelvis mig.
Imorgon är jag ledig, då ska jag sova ut som en björn över vintern. Sedan på torsdag ska jag se till att få klartecken om ledighet över Arvikafestivalen. Vore väldigt jobbigt om jag inte fick ledigt då, känns ju som sista chansen att träffa en hel del av sina kompisar samtidigt innan man flyttar härifrån.
Appropå det sistnämnda har jag nu skrivit avtal på ett studentrum uppe i Umeå. Känns väldigt mys just nu faktiskt, jag är nästan oroväckande nyfiken på att få komma dit och kika på det hela. Men nu ska jag först se till att ta vara på tiden här nere så gott det går...