Dagar av smärta och rock

Dig just a little bit,
the camp is vast asleep.
Library laundromats inside the dirty sheets,
you've got to dig just a little bit.
At the Drive-in - For now... we toast

De senaste dagarna har jag inte tyckts lyckats med annat än att skada mig på jobbet. Till att börja med har jag ju min otroligt krångliga allergi som aldrig vill ge sig, inte ens nu när jag skaffat starkare mediciner. Istället blir jag bara tröttare och tröttare.
Bland övriga skador är de mest nämnvärda det relativt djupa skärsåret i min hand, förorsakat av en seg frukostbaugette och en kniv, ett stort blåmärke på vänster skulderblad efter paintballspelande för några dagar sedan samt en pulserande smärta i armbågen som härstammar från en kraftig smäll mot en mjölkvagn i mejerikylen.
Som tur är har de flesta smärtorna börjat avta, blåmärket från paintballen har exempelvis aldrig riktigt kännts även om det ser ganska otrevligt ut för ögat. Snittet i handen var trots sitt djup och det starka blodflödet vid ögonblicket det skapades även det ganska harmlöst eftersom såret var såpass rent och jag genast såg till att skydda det med förband. Så egentligen är det väl bara min förbannade allergi jag kan klaga över.

Under helgen har det blivit mycket musiklyssnande för min del. Eller ja, mer än vanligt får man väl säga, musik är trots allt nästan lika viktigt som luften jag andas.
En av anledningarna till att jag lyssnat extra mycket på musik är att de i Public Service hade Iron Maiden-fnatt framför allt från torsdag till lördag. Anledningen var naturligtvis deras konsert på Ullevi, som unikt nog skulle direktsändas i både SVT och P3. Detta firades med att deras låtar spelades rejält även i det annars ganska lugna P4, som ju är standardkanalen att rulla i bakgrunden på ICA. Således gjorde sig nostalgin från deras musik påminnd och jag grävde fram min främsta njutning av att få lyssna på den sortens musik på min arbetsplats.
En annan stor anledning till ökat lyssnande är upptäckten av At the Drive-In's musik. Det är bandet som efter sin splittring bildade The Mars Volta och Sparta. De förstnämnda har jag ju lyssnat på sedan ett tag tillbaka, så jag bestämde mig för någon vecka sedan att gräva djupare i deras ursprung. Sedan dess har Drive-In rotat sig starkt hos mig. Det är simplare än Mars Volta, men ack så charmigt, snyggt och medryckande. En stark rekommendation.

Nu är det dags för sömn. Arbete klockan 08:00. Tio timmars arbetsdag. Ingen tydlig förbättring vad gäller min allergi. You figure the rest.