Det menlösa åldrandet

Either that wallpaper goes or I do!
- Oscar Wildes sista ord.

Det är underligt att man åldras på en sekund. Så fort klockan slår midnatt kommer jag vara ett helt år äldre. Åtminstone i samhällets ögon. Varje gång jag visar min legitimation av en eller annan anledning så är just den sekunden som tar mig in i den nya åldern avgörande för allt. Detta sätt att räkna må förvisso förenkla en hel del, men är även relativt diskriminerande för jämnåriga kompisgrupper som t.ex. ska ut och festa tillsammans fast alla ännu inte fyllt 18.
Min kusin fyller år på nyårsafton. Vid jul kommer hon vara 8 år gammal men likväl fylla 10 nästa år. När hon är ungefär dubbelt så gammal så kommer hon råka ut för den situationen. Hon kommer vara den som hänger kvar längst och från hörnet tvingas titta på medan hennes kompisar upplever det nya livet och rent av tröttnar på det innan hon hinner dit.

Nu behöver jag inte oroa mig för detta dock. Eller inte i samma utsträckning i vilket fall. När sekunden slagit så har jag påbörjat mitt 21:a varv. Man kan tycka att jag ska vara nöjd med att ha kommit förbi alla barriärer som tidigare stått mig i vägen, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur menlöst mitt fortsatta åldrande är. Tidigare fanns det ett mål, en ålder man sakta sträckte ut handen mot. Nu finns den inte. Nu är det "tack så mycket, ha ett bra liv" som gäller. Det är bara nerför från här.
Nästan underligt. Åldersgränserna omkring oss har nästan lagt upp det för att vi ska drabbas av en slags 20-årskris.

Morgondagen firas med tidig uppgång och arbete mellan klockslagen 08:00 och 14:00. Ett jobbigt annorlunda sätt att fylla år på. I min nuvarande situation, med närstående flytt flera hundratals kilometer norröver, så finns det egentligen inget annat jag kan önska mig på min födelsedag än att åtminstone få sova ut. Som tur är får man träffa vännerna direkt efter arbetet. Deras sällskap är det närmaste en fristad man kan komma.