World's greatest

Kände bara att slänga ihop ett inlägg om det här. Med risk för att få stryk (eller åtminstone bitska kommentarer) av folk som lyssnar mer på hip-hop än jag själv (Terner, you know I'm talking about you here) så påstår jag här och nu att genrens bästa platta är Enter the Wu-Tang (36 Chambers). Av Wu-Tang Clan säger sig ju självt. Eller ja, titeln säger det. Grym platta med nästan enbart hits i mina öron. Tunga beats och alla älskvärda samplingar med kvasifilosofier från gamla samurajfilmer.

A game of chess is like a swordfight. You must think first, before you move.

Here we go again

Verkar som om södra Värmland inte var mycket bättre. Självfallet Kronoparken som är händelsernas centrum igen. Skönt då att tillfälligt husera på Norrstrand.

Allt är som det ska, antar jag

But there's always a bigger reason to see.
There's always something else, something bigger than me.
So I burn my belly with gallons of coffee,
trying to keep up some kind of happy face in this fucked up place,
but the story goes on and on and on.
David and the Citizens - What If Nobody Would Catch Us?

Tillbaka i Karlstad nu. Kom med bussen på onsdag eftermiddag. Har ordnat en uppgradering i min boendesituation, dessutom. Tills Janina återvänder så lånar jag hennes och Emelies lägenhet. Väldigt gemytligt och med mången tänkbar lyx i vardagen; en granne med öppet nätverk som man kan snatta lite internetsurfning ifrån och vår pensionerade kaffebryggare från Hole, som gör en gudomlig dryck.

Igår var jag en längre stund på universitetsbiblioteket och läste/skrev/trixade med exjobbet. Kom dit strax efter lunch och gick vid 18-tiden. Kändes skönt att jobba på ett "riktigt" ställe igen, disciplinen kan vara lite lidande annars.
Men allt går inte framåt. Tror min iPod gett upp för alltid nu. Den började krångla när jag spelade musik förut, sen hade den plötsligt "autoformaterat" sig själv så all musik var borta. Och datorn hittar den inte heller när jag kopplar in den, så att få in ny musik verkar också kört. Man blir både förbannad, ledsen och avdankad. Det är liksom inte ens roligt att gå/springa/bussa sig någonstans när man inte kan lyssna på musik samtidigt. Jag är inte vidskeplig, men jag skyller ändå på dagens datum.

Appropå död. Vila i frid, Kurt.

Men för i helvete!

Varför är det alltid sånt här man kommer hem till i norra Värmland? Vad fan sysslar ni med!?

Varde mörker!

I'm coming home
I'm coming home
to make it all right,
so dry your eye.
We think the same things at the same time,
we just can't do anything about it.
Thom Yorke - Harrowdown Hill

Mor, far och Niklas i Stockholm. Daniel i Karlstad. Janina på Mallorca. Jag ensam i en stor, vit och tom villa vid Busjön utanför Ekshärad. Ingenstans.

Det är trevligt dagtid. Styra över sin egen tid och sin omgivning. Konstant spela alldeles för hög musik, utan att ens grannarna hör en ton. På natten blir det värre. Jag är inte direkt mörkrädd av mig, men tomheten och ensamheten blir aldrig så påtaglig som när man tar ovan nämnda faktorer av frihet och därtill släcker ljuset utomhus. Lägg så även till mina problem av senare dagar att inte kunna somna vid bra tidpunkter och man känner sig plötsligt som en väldigt liten människa. På en plats med alla attribut som tillhör en håla, till och med namnet att bekräfta det. Det är underligt hur en och samma plats kan förvränga ens känslor från frihetslycka till ångestensamt på bara en stund.

Efter att ha avverkat sitt dagsverke finns det inte heller särskilt många sysselsättningar att luta sig mot i Hole. Pappas nyinhandlade paket av TV-kanaler och en dator fylld med filmer, typ.

Igår (eller egentligen förrgår, påskdagen var det hur som helst) var Wirtberg och Tobbe här på vin- och öldrickande och sällskapsspelande. Rappa Kalja, den nyare versionen, var det främst som gällde och alkoholen var en bra fantasiboost. Men fortfarande är det alltid det sjukaste svaret som är det korrekta, framför allt i filmkategorin. Två klassiker:

• Den förbjudna världen (orig. Forbidden World) - Pizzaliknande rymdmonster våldtar kvinnor i ultraljudsduschen.
• Chopper Chicks in Zombietown - Levande döda söker partners för gruppsex i sin gruva.
  

Det sistnämnda är en film från det inte helt okända b-filmsbolaget Troma. Finns säkert i en välsorterad video- eller nätbutik om det nu skulle locka någon. Enda filmen jag snubblat över i spelet som jag faktiskt själv har sett är Gwangidalen (orig. The Valley of Gwangi). Cowboys rider till den förbjudna dalen och fångar dinosaurier till sin mexikanska cirkus, beskrivs storyn som i Rappa Kalja. Och ja, precis så tokig och underhållande är den.

Eftersom Daniel inte varit på besök hos oss på många år (vad jag kan minnas) blev det många återberättelser från förr och goda skratt att komplettera kvällen.
Imorgon (jaja, idag) eller på onsdag bär det av till Karlstad igen. Måste åt ett dugligt bibliotek att gräva efter kurslitteratur i. Känner mig inte alls motiverad att skriva exjobbet just nu, men det ska göras.

Ta mig dit!

My mind has changed
my bodys frame,
but God I like it!
My heart's aflame,
my heart is strained,
but God I like it!
TV on the Radio - Wolf Like Me

Är det någon som känner till norska Hovefestivalen? Jag måste ärligt erkänna att jag inte hört talas om den tidigare. Ganska konstigt, för jävlar vilket monstruöst program de har iår! The Arcade Fire, Interpol, The Killers, Queens of the Stone Age och TV on the Radio för att bara nämna en handfull vill-se-namn. Halva line-upen är ju för fan saker jag har velat se hur länge som helst, känns det som!

26 till 30 juni går det av stapeln. Än så länge har jag bara sommarjobb säkrat i juli, så tidsmässigt passar det in. Priset är en svårare fråga däremot. Nästan 2000 (norska) kronor ska de ha. Och var ligger Arendal egentligen?

In other news, man blir av någon anledning alltid sjukt full när man festar i norra Värmland. Har förgäves försökt återhämta och hydrera kroppen under hela dagen. Ikväll är jag dedikerad chaffis istället. Lyssna på musik, se på film och äta påsk-leftovers är aftonens melodi.

It's okay to eat fish, 'cause they don't have any feelings

Heifer whines could be human cries.
Closer comes the screaming knife.
The Smiths - Meat is Murder

Back for the holidays. Kom till Hole igår och kommer troligtvis vara här tills påskhelgen är över. Åkte med Niklas som stack från Stockholm direkt efter jobbet igår kväll.

Skjutsade Janina och Petter till flygplatsen i tisdags. De hälsar på Petters moster på Mallorca nu, så vi är inte riktigt fullt hus här vid Busjön för tillfället. Men att vara alla tre bröderna under samma tak kan vara nog så arbetsamt.

När vi satt och åt kvällsmackor vid köksbordet igår så diskuterade mamma med oss vad vi ville äta under påsken. Halvtysk som familjen Bergström är så finns det en kristen tradition det hålls på under helgen, och det är att man inte får äta kött under långfredagen. Men fisk, det går bra tydligen. Religion och dubbelmoral, går de inte hand i hand så säg.

Jag och mina bröder hamnade i en diskussion huruvida man kan kallas vegetarian om man äter fågel och fisk, men inte rött kött. Jag tycker inte det, medan Daniel och Niklas tycker att vegetarianer är fjantar alltogether. Vet inte om jag tagit upp frågan i bloggen tidigare, jag misstänker nästan det. Hur som helst har jag aldrig förstått varför det finns "vegetarianer" som bara avstår från s.k. rött kött. Är det inte framför allt fågeldjur som behandlas värst av alla djur, både i livet och vid slakten? Eller fiskar, som i de största fabrikerna får bukinnehållet utslitet innan de ens nackats.

Nu finns det folk, mina bröder för att nämna två, som tycker jag är löjlig för att jag känner sympati på det viset för fågel och fisk. Men jag är ju inte heller perfekt, jag äter själv båda delarna vid tillfälle. Det jag tycker är fel är just att göra skillnad på djurs lidande, som att stora kor skulle lida mer än en hönstackare som maskinplockas och får halsen bara halvt avhuggen av nåt fläktliknande rotorblad.

Jag respekterar till fullo att folk avstår från kött, även om det bara är vissa sorter. Men snälla nån, kalla er inte för vegetarianer direkt bara för ni inte äter den yttersta kanten av kasslern eller vad det nu är. Det falsifierar och vanärar bara benämningen. Kurt Cobain både ler och vrider sig i sin grav.

All work and no blog makes Jack a dull boy

Up on a hill is where we begin
this little story a long time ago.
Start to pretend, stop pretending.
It seems this game is simply never ending.
The Strokes - The Modern Age

I kampen för min rätt att blogga av mig har jag nu tagit till lite annorlunda åtgärder. Efter mycket fifflande med routern här hos Daniel har jag fortfarande inte lyckats hitta inställningen som hindrar mig från att logga in på Blogger, så istället snattar jag bandbredd från ett öppet nätverk i närheten.

Jag ska vänta med att berätta om sista två dagarna i New York, med risk för att det blir väldigt odramatiskt och jaha när det väl blir av. Måste få bilderna från Wirtberg först, för mina egna var inte särskilt skoj.

Nästan en vecka har gått - igen - sedan jag bloggade senast. De här stötvisa inläggen jag droppar i intervall fyller egentligen inte heller någon som helst funktion, åtminstone ingen jag själv är medveten om. Det känns bara skönt att få fylla en vit textruta med annat än skol- och arbetsrelaterat material, må det vid tillfällen vara intetsägande för er läsare.

Skola ja, examensjobbet ska ju skrivas nu. 10 maj ska det vara klart om jag minns allt rätt. Tror jag ska göra min läsarenkät med en skolklass, eftersom det går ganska bra ihop med temat på mitt reportage. Funderar på att ringa min före detta svenskalärare i Hagfors och kolla möjligheterna där.

Överhuvudtaget blir det nog mycket telefonpratande för att varva uppsatsskrivandet de kommande veckorna. Har fått sommarvikariat under juli månad på VF:s lokalredaktion i Hagfors, så jag ska undersöka hur stora chanserna är att utöka det ytterliggare. Inte så kul nämligen, om man tackar ja till en kortare arbetsperiod i sommar och så visar det sig under nån dag nu framöver att jag får ett jobberbjudande på nån annan av de femtielva (mja, ok, så duktig jobbsökare har jag kanske inte varit) tidningarna jag sökt sommarjobb på. Jag menar, självklart kan jag tänka mig jobba på VF. Trivdes ypperligt under praktikperioden, både i Karlstad och Hagfors. Men man vill ju också jobba så mycket som möjligt, efter sommaren ska ju det "riktiga" CV:t sammanställas. Även om jag redan nu letar heltidsjobb lite halvt, men det är en annan historia.

Tillbaka på bekant mark

Det måste vara det sämsta beslut som någonsin har fattats i Sveriges historia.
- Min bror Daniel angående när Darkwing Duck förbjöds i svensk TV.

Frustration. Någon underlig nätverksinställning hemma hos Daniel gör att jag inte kommer in på Blogger för att skriva mina inlägg. Sitter och får ner några rader hemma hos Hanna och Tobbe nu, men ska strax fånga bussen.

Det jag hinner säga just nu är att jag är hemma på svensk mark igen. Kom till Karlstad runt 22:00 på lördag kväll, nästan exakt 24 timmar efter att jag satt mig på tunnelbanan ut till JFK Airport. New York-resan fick en värdig avslutning, mer om det berättar jag så fort jag lyckats klura ut de där inställningarna och kan ta mig tid.

Så länge ska jag passa på att be om ursäkt att jag inte skickat vykort eller liknande till någon under min vecka hemifrån, har varit lite väl många saker som haft högre prio. Och handen på hjärtat, är det inte både äckligt turistigt och in your face med glansiga bilder på posten?

Down with the sickness

Om en amerikan fick välja mellan att vrida på ratten eller använda tutan när han kom till en kurva, så skulle han utan att blinka slänga sig på tutan för glatta livet.
- Jag om New Yorks hektiska trafik.

Det har varit lite av ett antiklimax i vårt New York-besök de senaste dagarna. På måndag morgon blev Punger sängliggandes av nån jobbig sjuka. Samma dag anlände Wirtberg, så han hängde på mig och Tobbe i stan. Nu har sjukstafettpinnen gått över till Norén istället, så vid de senaste tillfällena har bara jag och Daniel dragit runt.

Men en sak i taget. På måndagen innan Daniel kom hit så var jag och Tobias själva på södra Manhattan. Vi började med att kolla in Ground Zero, varvid batteriet i min kamera gav upp. Resten av dagen har jag således inga bilder från, men vi vandrade hur som helst genom Chinatown och Little Italy. Chinatown är helt klart värdigt sitt namn, känns knappast som en del av NYC. Stora skyltar med enbart kinesiska tecken och en helt annan känsla av folktäthet. När vi var i Little Italy bärsade vi på ett ställe som kallade sig själv The Home of the Sopranos, eftersom fyra fem avsnitt av serien hade spelats in där. Vad baren egentligen hette har jag glömt, men den låg på Mulberry Street. Sedan drog vi runt i Soho och kollade kläder i alldeles för dyra butiker. Tobbe såg en snygg kofta på Bloomingdale's. Tyvärr hade han inte 2000 spänn på fickan.

På kvällen åkte vi ner på stan för att möta upp Danilov. Det var många oklarheter, så vi var först på Penn Station, sedan på Times Square och Madison Square Garden. Till slut hittade vi honom med trötta ögon utanför en mataffär i korsningen 8th Avenue och 42 Street. Han köpte sig ett likadant veckokort för tunnelbanan som vi hade och vi gav oss iväg norröver mot hotellet. Det blev en trevlig sammankomst när alla våra åtta ögon mötte varandra för första gången på väldigt länge.

Tisdag morgon innebar som vanligt Key West Diner. Punger låg fortfarande sjuk på rummet. Tobbe hade under dagen börjat känna av lite symptom även han. Så efter ett besök på kläd- och skoaffären Century 21 strax bredvid Ground Zero tog han våra shoppingpåsar och åkte hem för att göra Punger sällskap. Jag och Daniel motverkade sjukan på bästa tänkbara sätt, genom Jamba Juice. Det är en amerikansk dryckaffärskedja där man väljer frukter att göra juice av och toppar med olika "boosts" för diverse ändamål, i stil med immunity boost eller fiber boost. Otroligt gott och nästan beroendaframkallande koncept. Största delen av tisdagen gick annars åt till att leta upp second hand-butiker. Bland annat i "gayområdet" Chelsea och tillbaka till Soho. Problemet var att andra hand för amerikaner betyder minst dubbla priset. Hamnade bland annat i en vintage store som sålde slitna hårdrockstishor som folk hade burit under specifika konserter. Nån enkel, svart Ozzy Osbourne-topp gick för 700 dollar, bland annat. Nästan 5000 jävla spänn.

Hursom. Jag och Daniel kände inte riktigt för att tillbringa smittriskfylld tid på hotellrummet medan gossarna sussade bort sina bakterier. Så efter att ha sänkt några av bärsen jag köpt under första dagen gick vi till ett kinahak några kvarter ner och åt lite mat. Efter det vände vi åt andra hållet och gick längs Broadway till ungefär hundrade gatan tills vi hittade en taverna. Där satt vi och sänkte några drycker och pratade med den trevliga bartendern. Hon var underligt fascinerad över det mesta, först över faktumet att vi var svenskar och sedan över Daniels splitternya überkamera. Gott sällskap i vilket fall, och 23 dollar för fem kvalitetsbrygder är inte fy skam.

Så idag (onsdag) när vi vaknade upp så hade äntligen Punger fått lite, lite mer go i sig. Såpass mycket att han orkade följa med på Key West-brunch och Jamba Juice-mellanmål. Sedan köpte han en medicin som lät starkare än Bamse själv och la sig att sova igen. Tobbe var redan utslagen vid det laget. Jag och Daniel ville såklart ha något gjort, så vi tog först en promenad genom Central Park (nästan identisk med den vi tog första dagen) och tunnelbanade oss sedan till trettiofjärde gatan. Målet var Empire State Building. 18 monopolsedlar kostade det att få åka upp till toppen, men det är också sjukt vad de försöker pracka på en saker under tiden. Souvenirfoto, röstguidad tur i observatoriet för sju dollar och King Kong-mjukisfigurer. För att nämna några få saker. Bra utsikt var det i vilket fall. Frihetsgudinnan var mindre än min lilltå och Central Park såg ut som en missplacerad gräsmatta i betongdjungeln. Byggnaderna sträckte sig ända till horisonten i alla riktningar, åtminstone där inte vattenytorna tog överhanden.
- Kan du fatta att människor byggt allt det här, frågade Daniel.
Jag skakade på huvudet. Inte särskilt långt över hundra år har det tagit för många av de största klumparna att ploppa upp här, dessutom.

När vi kom ner från New Yorks högsta punkt tog vi en kopp kaffe och vandrade mot en tunnelstation. På vägen gick vi förbi Macy's, så vi tog varvet även där innan vi drog vidare. Återigen priser som helt andra sorters turister än vi handlar för. Vi tågade upp till 96:e igen och hämtade Punger på rummet. Tobbe mådde vid tillfället lite bättre igen, men var inte så sugen på att följa med för att äta. Istället blev vi frukosttrion på nytt. Vi delade på en 14 inch pizza pie (som det så vackert heter i sin helhet) på La Famiglia och gick sedan på Dive Bar som låg dörr i dörr med pizzerian. Här drack vi varsin tre öl av de finaste sorter och storlekar. Med en väldigt osvensk prislista och efter felräkningar från kyparna kom vi undan billigt med bara snäppet över 50 dollar. Inte konstigt att jag ser så glad ut.

Imorgon kommer Pungers flickvän Jaclyn och så ska vi på den där stand up comedy-klubben. En polare till Daniel i stan kanske skulle med. Förhoppningsvis är vi alla tillräckligt friska då också.