"Beam me up, Scotty."

Förutom att skapa de omåttligt populära serierna Alias och Lost så har J.J. Abrams på senare år även visat sin färdighet som långfilmsregissör. Han passade dessutom på att damma av två klassiska varumärken födda från tv-serier, vars kvalitet hade en stadig nedåtkurva. Först gav han oss den fräscha actionfläkten Mission: Impossible III (filmseriens klart bästa) och senast det vågade projektet Star Trek (med tanke på franchisens fanatiska följarskara).
Abrams har närmat sig berättelsen på helt rätt sätt, genom att söka något som tilltalar både tidigare fans och nytillkomna scifi-vänner. Filmen fungerar utmärkt både som en reboot och fortsättning på serien, genom en inte helt svårgripbar plot innehållande svarta hål och parallella universum. För mig var det bara att tacka och ta emot, eftersom jag nog varken sett någon av de gamla filmerna eller ens ett helt avsnitt av någon av de många Star Trek-serierna. Abrams lyckades förvandla mina fördomar kring det "överdrivet nördlöjliga och pyjamasklädda" Star Trek till det oberäkneliga och underhållande Star Trek.
Årets hittills bästa science fiction-rulle, då Terminator Salvation inte lyckades leverera och Transformers: Revenge of the Fallen tycks ta ett steg bakåt från den mer "vuxna" berättarstilen. Förutom en engagerande story så har Star Trek dessutom mer än godkända skådisinsatser. Ett extra stort plus får de för att de både lyckats återanvända Leonard Nimoy i rollen som Spock och samtidigt lämna över spetsöronen till perfekt castade Zachary Quinto som hans yngre jag. En lysande vink till alla gamla trekkies och passande överlämning till den nya, unga generationen.

Årets mest underliga cameo:

Seth MacFarlane, skaparen (och röstskådisen) till bland annat Family Guy och American Dad!, som utredare för FBI? Tja, det verkade åtminstone inte annorlunda i pilotavsnittet för FlashForward.

You can walk the walk

För bara någon månad sedan bekräftade författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril att de ligger bakom den omtalade pseudonymen Lars Kepler. Pseudonymens debutroman Hypnotisören blev så hajpad att media tidigare under året misstänkte andra stora deckarförfattare i landet, som exempelvis Camilla Läckberg och Henning Mankell, att ligga bakom namnet.
Paret Ahndorils författarskap är mig väldigt obekant sedan tidigare, vilket jag såg som en fördel innan jag gav mig an den haussade Kepler-debuten. Det visade sig vara en bra sammanflätad who-done-it-story, effektivt berättad på ett Da Vinci-koden-liknande vis. Det som antas vara den egentliga huvudstoryn blir redan tidigt till en sidoberättelse, läsaren luras gång på gång och twistarna byter av varandra. En utmärkt underhållningsroman! Inte ens den traditionelle kriminalkomissarien blir den store huvudpersonen.
Tyvärr lider den även av samma dilemma som många andra svenska deckare, något som får mig att annars konsekvent undvika genren, nämligen att karaktärernas talspråk långt ifrån motsvarar hur människor talar i verkligheten. Småsaker, som att köpa en smörgås eller hälsa på en gammal vän, blir lika högtravande som Shakespeare. Visst är läsaren delvis ansvarig för hur han eller hon tolkar dialogen och ser den framför sig, men vid tillfällen känner jag att Hollywood-effekten (med chockade ansikten och överdrivet dramatisk musik) inte är långt borta.
En fortsatt serie är utlovad, med polisen Joona Linna som röd tråd. Intressant, eftersom han ju knappt är mer än en bifigur i just den här boken. Det gjorde honom till en än mer spännande och mystisk karaktär. Frågan är om paret Ahndoril fortsatt kommer våga hålla honom så smått i bakgrunden.

Det börjar bli på tiden

Med en gnutta tur och bra marknadsföring kan kanske Voddler bli lika stort som Spotify.

Inte helt förunderligt

Ibland när livet känns invecklat går jag i tankarna hur jag skulle formulera min eventuella självbiografi. Främst hur jag skulle beskriva min på ytan meningslösa, om än utelämnande, ungdomstid, överviktig och pubertalt sentimental med science fiction och rollspel som huvudsakliga intressen. Men så fanns det stunder när jag läste Junot Díaz bok The Brief Wondrous Life of Oscar Wao (utgiven på svenska som Oscar Waos korta förunderliga liv) då det kapitlet känns överflödigt.
Karaktären Oscar är nämligen på sina ställen en direkt spegelbild av mig i ungefär tolv- till 15-årsåldern, med en oändlig passion för alla klassiska nördhobbies och trevande, självsargande relation till människor av det motsatta könet. Díaz har med säkerhet själv varit i samma skor, för utöver att framställa världsliga problem som kraftiga lidanden så använder han träffsäkra referenser till stora som små heliga verk i nördens bibliotek (Lord of the Rings, Star Wars, Dungeons & Dragons, Watchmen och mycket mer) för att beskriva karaktärernas ömtåliga situationer. Vid ett tillfälle jämställer han till och med en grav misshandel med 107 hit points.
Díaz hade med enkelhet kunnat skapa en ny bibel för disorienterade tonåringar (och äldre) världen över, en "Den unge Oscar Waos lidanden" om man så vill, men hade uppenbarligen långt större ambitioner med sin bok än så. Uppemot två tredjedelar av boken (troligtvis mer) handlar nämligen inte alls om Oscar, utan om hur hans släkt i generationer har kämpat sig genom allehanda trångmål, från diktatorn Rafael Trujillos korrumperade Dominikanska Republik till förortslivet i New Jersey. Samtidigt som den resan är väldigt gripande så kommer Díaz inte ifrån att den historiska aspekten blir väldigt mycket tråkigare att läsa om än den mänskliga. Dessutom skulle väl även ni tro att en bok ger sin titelkaraktär mer utrymme än knappa tredjedelen av sidorna?
The Brief Wondrous Life of Oscar Wao är fantastiskt egensinnigt skriven, men om jag återbesöker den så kommer det vara för varsamt utvalda delar.

Strålande bastarder!

I ärlighetens namn, har Tarantino skapat något verkligt iögonfallande sedan det tidiga 90-talet? Efter shock and awe-effekten från Reservoir Dogs och Pulp Fiction har jag väntat på något att blåsa skallen på mig totalt, men på led så har hans filmer svikit det hoppet. Jackie Brown är en spännande take på blaxplotationsrullarna, men Tarantino tappar bort det effektiva berättandet från sina tidigare verk. Kill Bill-sagan, magnifikt uppbyggd, men de två fristående kapitlen var för obalanserade för att på ett bra vis fungera tillsammans. Death Proof är å ena sidan ljusår bättre än sin kusin Planet Terror, men å andra sidan en film som tappar rejält med spänning (och mitt intresse) i andra halvan. Även om den är en väldigt snygg kopia på de gamla grindhouseverken, till skillnad från Robert Rodriguez lite väl överkokta bidrag.
Medveten om dessa tidigare, små besvikelser i rullarna så hade jag relativt låga förväntningar på Inglourious Basterds. Utöver nämnda anledningar var jag nämligen orolig över vad han skulle åstadkomma för konstigheter i sin första historiskt förankrade film. Men den klubbade mina tvivel effektivare än naziskallar. Först och främst är jag otroligt imponerad av Tarantinos språkkonsekvens. Tyskarna pratar tyska, fransoserna snackar franska och så vidare. Karaktärernas språkförståelse (eller brist därpå) blir till och med central i vissa avsnitt. Hur ofta ser man det i amerikanska filmer? Uppfriskande!
Trovärdigheten stärks än mer av den grymma rekvisitan de lyckats skrapa fram, mycket tack vare den tyska samproduktionen, skulle jag gissa. Skådisarna är likaledes en fin blandning av tyska, franska, brittiska och amerikanska talanger, där framför allt européerna övertygar rejält. Österrikaren Christoph Waltz, som tidigare mest har synts i lokala serier och tv-filmer, toppar allting med sin enmansshow som skräckinjagande naziöverste med såväl språk- som detektivtalanger. Brad Pitts överspelade sydstatsdialekt är dessutom inte bara av ondo, utan karikerar bilden av den überamerikanska soldaten på ett löjligt roligt sätt. Inte ens de uppenbara historiska anakronismerna stör mig när eftertexterna väl rullar, trots att jag vanligtvis är för kritisk för att överse den sortens detaljer.
Sammanfattningsvis är Inglourious Basterds den bästa västernfilmen jag någonsin sett, utan att vara en västernfilm. Tarantinos kärlek till den gamla filmskolan lyser vackert och kraftfullt, medcineaster kommer hitta många guldkorn. Det är trots allt det som imponerar mig mest i hans senaste arbete; att han vågar ta tid på sig. Borta är den smått förlegade "MTV-klippningen" där scenerna knappt ens klockar in på minuten. Fram istället för den klassiska spänningsuppbyggnaden, med nervigt långa tagningar där varje sekund är på liv och död. Det ödesdigra mötet i källarbaren kommer troligtvis förbli en av de mest minnesvärda filmscenerna någonsin, åtminstone i min bok.

Inte ofrivilligt, må jag tro...

Underbart! Ruben Östlunds finfina drama De ofrivilliga blir Sveriges bidrag för en eventuell Oscar, i kategorin bästa utländska film. Vinst eller förlust (eller ens nominering eller ej) så är den det klart bästa alternativet vi kunde skicka från det gångna året! Även om Låt den rätte komma in nog är mer tilltalande för den amerikanska publiken.
En härlig revansch för Östlund, filmen fick ju inte en enda Guldbagge trots en drös nomineringar.

Mais oui!

Födelsedagsfest med filmtema.

Svensk feministisk porr

Conan ger sig in i debatten!

Video Recaps | Full Episodes | Webisodes

'sup, Eniro?

"Nyhet! Smartare och tydligare personsök på eniro.se"
Men hur de lyckades trolla bort mig från the face of the earth, det vette tusan.

Grafiskt retrospekt: Mörkrets riddare

Som en komplettering av min tidigare lista över Batman-orienterade serieromaner jag läst kommer här två till. Båda är skrivna av Jeph Loeb och illustrerade av Tim Sale, samma duo som gjorde de två finfina verken The Long Halloween och Dark Victory.
Först ut är Haunted Knight, som vissa ser som en direkt uppföljare på de två nämnda berättelserna. Framför allt omslagens överensstämmelse föreslår den kopplingen och även om den mycket väl kan läsas fristående så är en tidigare förståelse för Bruce Wayne som karaktär en fördel att ta med sig. Själva storyn utspelar sig över tre separata halloweenhelger, där Batman tar itu med sedan tidigare bekanta skurkar. Gemensamt för de tre berättelserna är hur de gräver bakåt i tiden. Bruce minns för varje händelse tillbaka till tidpunkter i hans liv som gjort honom till den nästan fanatiske hämnaren han är idag. Särskilt den sista delen, som är en tydlig parafrasering av Charles Dickens klassiker A Christmas Carol, är väldigt tydlig på det viset. En klart läsvärd samling som kan sto stolt bredvid Loeb och Sales tidigare samarbeten.
Likaså är det med deras When in Rome, en berättelse som utspelar sig parallellt med delar av händelserna i Dark Victory. Skillnaden är att vi här får följa Catwoman (eller Selina Kyle som karaktären bakom masken heter) på jakt efter sitt familjeursprung i Italien. Berättelsen är lekfullt underhållande på ett annat vis än Loeb/Sales tidigare, mörka verk. Nackdelen är att de har svårt att balansera det med den vuxna tematiken. Storyn är våldsam, dialogen myndig och framför allt är den mer erotiskt laddad än någon av deras tidigare publikationer. Åtminstone som jag läst. Det känns som de står på tröskeln, på väg ut från dörren för serieromaner ägnade för yngre. Hade de tagit steget fullt ut, eller inte ställt sig där från första början, hade resultatet kunnat bli mer enhetligt. Ändå, ett rekommenderat komplement.

Touché, my friend.

Min presentationstext på Filmtipset:
"Kom ihåg att varje osedd film är en sevärd film!"

Josefs presentationstext på Filmtipset:
"Till Magnus: Bara för att Jordgubbar med riktig mjölk är en osedd film så är det inte en sevärd film."

Lomo Smena 8M - Tredje rullen

Ville testa färgåtergivningen hos en Kodak Gold 200 och blev mycket nöjd! Varma toner passar den sovjetiska trotjänaren väldigt bra. Har dessutom köpt en specialdesignad avståndsmätare till den, en knapp hunka på eBay.
De dassiga färgerna här på Blogger fortsätter gäcka mig, men jag har hört att det kan bero på färgprofilen i Firefox. Surfa gärna in på min photostream hos Flickr och kika om också ni ser skillnaden!

Sharing is caring

Även i afton somnar jag till den här fina melodin, en av årets favoriter. Kolla in hela plattan på Spotify om ni missat den!