You can walk the walk

För bara någon månad sedan bekräftade författarparet Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril att de ligger bakom den omtalade pseudonymen Lars Kepler. Pseudonymens debutroman Hypnotisören blev så hajpad att media tidigare under året misstänkte andra stora deckarförfattare i landet, som exempelvis Camilla Läckberg och Henning Mankell, att ligga bakom namnet.
Paret Ahndorils författarskap är mig väldigt obekant sedan tidigare, vilket jag såg som en fördel innan jag gav mig an den haussade Kepler-debuten. Det visade sig vara en bra sammanflätad who-done-it-story, effektivt berättad på ett Da Vinci-koden-liknande vis. Det som antas vara den egentliga huvudstoryn blir redan tidigt till en sidoberättelse, läsaren luras gång på gång och twistarna byter av varandra. En utmärkt underhållningsroman! Inte ens den traditionelle kriminalkomissarien blir den store huvudpersonen.
Tyvärr lider den även av samma dilemma som många andra svenska deckare, något som får mig att annars konsekvent undvika genren, nämligen att karaktärernas talspråk långt ifrån motsvarar hur människor talar i verkligheten. Småsaker, som att köpa en smörgås eller hälsa på en gammal vän, blir lika högtravande som Shakespeare. Visst är läsaren delvis ansvarig för hur han eller hon tolkar dialogen och ser den framför sig, men vid tillfällen känner jag att Hollywood-effekten (med chockade ansikten och överdrivet dramatisk musik) inte är långt borta.
En fortsatt serie är utlovad, med polisen Joona Linna som röd tråd. Intressant, eftersom han ju knappt är mer än en bifigur i just den här boken. Det gjorde honom till en än mer spännande och mystisk karaktär. Frågan är om paret Ahndoril fortsatt kommer våga hålla honom så smått i bakgrunden.