The Lego Life

De gör aldrig en dålig spelning. De är lite som metalens Triple & Touch.
- Nina om Slayer.

En intressant iakttagelse presenterades för mig tidigare. Den utgick ifrån Lego. Jag och min bror Niklas älskade Lego när vi var små. Vi kunde pyssla i timtal med Lego. Varje gång vi önskade oss presenter ville vi ha Lego. Vi kunde strunta i smärtan och bada i Lego. Lego, Lego, Lego.

Den uppenbarligen talande skillnaden var vad vi gjorde av plastbitarna. Jag kunde dagar i ände sitta med våra hembyggda piratskepp och leka ihop nån Romeo & Julia-osande fantasistory på de sju haven. Eller så plagierade jag Star Wars när jag hittade på en egen rymdskeppsberättelse.

Niklas däremot fann sällan ro i lekmomentet. När julaftonen var gången hade han på mindre än ett dygn byggt ihop sina klappar. Och sen hände inte mycket mer. Han hade lika gärna kunnat brutaldemontera och bygga upp dem igen, för det gav honom långt mycket mer än att dalta runt med de där löjliga, gula smågubbarna.

Och jo, Niklas blev byggnadsingenjör. Och själv är jag fortfarande fast i en fantasidröm om att kunna livnära mig på något slags skrivande eller annat kreativt arbete. Det är på något vis så kliché så det blir löjligt.

Digitally yours

Studenttidningen Vertex har shapat upp sitt digitala format och numera kan man även återfinna mina filmrecensioner på den nya hemsidan! Här har ni texterna från de senaste tre numren:

• Michael Clayton, Shoot 'em up och Heartbreak Kid
  
• The Kingdom, Råttatouille och Stardust
  
• The Bourne Ultimatum, Death Proof och Fantastic Four 2: Rise of the Silver Surfer
  

Papa's got a brand new bag!

I och med en nyligen införskaffad kamera kommer bloggen gunga över något mer till det fotografiska. Inte helt, inte på långa vägar. Men fler bilder kommer det onekligen bli.
Det ska kanske även sägas att jag är svag för överexponerade foton.

True stories - Kapitel VIII: Gårdagens nyheter

[Kultur- och konferenshuset i Hagfors, Riksteaterns föreställning Jam All Stars 2008 är inne i sin pausvila]
Besökare 1: Fibban var ju en bra tidning en gång i tiden.
Besökare 2: Va? Hur menar du då?
Besökare 1: Ja, alltså en seriös tidning, med nyheter och liknande. Därav ordet "aktuellt".
Besökare 2: Åh fan. So... what happened?
Besökare 1: Inte vet jag, 80-talet happened.

Har du bestämt dig nu?

Jag får höra frågan titt som tätt här på skolan. Särskilt de tre senaste veckorna har den ljudat genom arbets- och lärarrummet. "Har du bestämt dig? Ska du bli lärare?"

Jag fortsätter svara med ett intetsägande "jag vet inte". För det gör jag verkligen inte. Tanken på att bli lärare på heltid har förvisso känts allt mer tillgänglig ju längre jag sysslat med det, men det är svårt för huvudet att ställa om när man de senaste två-tre åren blivit allt mer inriktad på det journalistiska.

Men det är alltid kul att få lite respons och uppskattning för sitt arbete. "Ska du bli lärare? Du skulle passa bra som det!", säger någon. "Tack, men jag vet inte. Men tack", svarar jag. Samtidigt som jag tänker på Helenas ord: Det finns tre anledningar till att bli lärare - juni, juli och augusti.

-----

Veckans kap på Tradera: Generation X av Douglas Coupland (engelskspråkig utgåva, häftad) för två (2) riksdaler.

Kinesiska äpplen

Jag har kommit fram till vilken som är den mest förrädiska frukten. Apelsinen.

När man äter apelsin märker man först inte hur smutsig man blir om fingrarna, mer än det initiala klibbet när man trycker i sig några klyftor. Sen fortsätter man som bäst med det man företog sig strax före mellanmålet, problemfritt. Men, när man tvättar händerna efter sin citrusorgie, så ser det ut som om man pissar rakt ner i handfatet och lite till. Det bokstavligen regnar gulsmutsigt vatten. Inte sexigt.

Men vafan. Det är ju så gott.

Jag vet inte varför jag plötsligt är någon annanstans

Bläddrade genom högen av nyinköpta böcker. Ville veta vilken jag skulle läsa härnäst. Mötte Jonas Indes första ord i Too Fast for Love. Fann mig plötsligt i en flashback rakt upp i norra Sverige. Minnen och längtan som sköljde över, allt tack vare hans oskyldiga och mysiga minnen redan i de tre första raderna.

Jag var sex år när jag kysste en flicka första gången. Det var i en trappuppgång på Ålidhem i Umeå. Hon hette Monica och hon var sex år hon med.

Vad det är, som får mig att så kraftigt slungas tillbaks till den vackra staden, vet jag inte. Kanske påminner känslan av den tiden, om det som Jonas kände den gången han kysste Monica.

Läraren som fortsatte blogga

Alla har något de tycker om, men som de skäms lite över. Jag tycker om hamburgerdressing på smörgås.
- Stefan Ekelund

En vanlig eftermiddag på jobbet. Klockan är nästan halv sex och jag är siste man att lämna byggnaden. Passar på att kika in mitt klassrum på vägen. Släckte jag ljuset?

Allt mer blir jag bekant med minnena från förr som Kyrkhedens skola medför. Ljuden. Utseendet. Men framför allt lukten. Det sägs att näsan är det bästa minnesorganet. Plötsligt tror jag på vad som sägs.

Bara en gång tidigare i mitt liv har jag vandrat genom korridorerna efter stängningstid. Åtminstone när de varit såhär ödsliga. Jag måste ha gått på mellanstadiet den gången. Och det måste ha varit en tisdag eller torsdag, för det var när på luftgevärsskytten i skolans källare. Jag och en kompis upptäckte att hissdörren där nere inte hade stängts helt. Lite klåfingrigt petande senare var vi uppe på övervåningen.
Exakt vad vi gjorde när vi väl var där minns jag inte riktigt. Jag minns bara att vi knappt gjorde något alls. Gick och kollade in våra respektive skåp för att se om de såg likadana ut när mörkret fallit på, typ. Kanske låter idiotiskt, men vad mer fanns där att göra? Vi var trots allt två kids i 13-something-årsåldern. I en småort där det enda övriga tis-/torsdagsnöjet var att skjuta spetsigt tenn på kvadratiska pappskivor.