The Lego Life

De gör aldrig en dålig spelning. De är lite som metalens Triple & Touch.
- Nina om Slayer.

En intressant iakttagelse presenterades för mig tidigare. Den utgick ifrån Lego. Jag och min bror Niklas älskade Lego när vi var små. Vi kunde pyssla i timtal med Lego. Varje gång vi önskade oss presenter ville vi ha Lego. Vi kunde strunta i smärtan och bada i Lego. Lego, Lego, Lego.

Den uppenbarligen talande skillnaden var vad vi gjorde av plastbitarna. Jag kunde dagar i ände sitta med våra hembyggda piratskepp och leka ihop nån Romeo & Julia-osande fantasistory på de sju haven. Eller så plagierade jag Star Wars när jag hittade på en egen rymdskeppsberättelse.

Niklas däremot fann sällan ro i lekmomentet. När julaftonen var gången hade han på mindre än ett dygn byggt ihop sina klappar. Och sen hände inte mycket mer. Han hade lika gärna kunnat brutaldemontera och bygga upp dem igen, för det gav honom långt mycket mer än att dalta runt med de där löjliga, gula smågubbarna.

Och jo, Niklas blev byggnadsingenjör. Och själv är jag fortfarande fast i en fantasidröm om att kunna livnära mig på något slags skrivande eller annat kreativt arbete. Det är på något vis så kliché så det blir löjligt.