Läraren som fortsatte blogga

Alla har något de tycker om, men som de skäms lite över. Jag tycker om hamburgerdressing på smörgås.
- Stefan Ekelund

En vanlig eftermiddag på jobbet. Klockan är nästan halv sex och jag är siste man att lämna byggnaden. Passar på att kika in mitt klassrum på vägen. Släckte jag ljuset?

Allt mer blir jag bekant med minnena från förr som Kyrkhedens skola medför. Ljuden. Utseendet. Men framför allt lukten. Det sägs att näsan är det bästa minnesorganet. Plötsligt tror jag på vad som sägs.

Bara en gång tidigare i mitt liv har jag vandrat genom korridorerna efter stängningstid. Åtminstone när de varit såhär ödsliga. Jag måste ha gått på mellanstadiet den gången. Och det måste ha varit en tisdag eller torsdag, för det var när på luftgevärsskytten i skolans källare. Jag och en kompis upptäckte att hissdörren där nere inte hade stängts helt. Lite klåfingrigt petande senare var vi uppe på övervåningen.
Exakt vad vi gjorde när vi väl var där minns jag inte riktigt. Jag minns bara att vi knappt gjorde något alls. Gick och kollade in våra respektive skåp för att se om de såg likadana ut när mörkret fallit på, typ. Kanske låter idiotiskt, men vad mer fanns där att göra? Vi var trots allt två kids i 13-something-årsåldern. I en småort där det enda övriga tis-/torsdagsnöjet var att skjuta spetsigt tenn på kvadratiska pappskivor.