31 december 2007

Nordvärmland status report:

30 december 2007

Skivor 2007

Utan större ork att rangordna alla olika skivor från det gångna året plockar jag fram tio av de bästa, men kanske framför allt mest spelade innanför mina fyra väggar. Presenterade i alfabetisk ordning:

Strawberry Jam
av Animal Collective

Förtrollad vid första genomlyssningen. Ska erkännas att jag inte hade stenkoll på Animal Collective sedan tidigare, trots att deras otroliga produktivitet snittar en fullängdsplatta om året sedan millenieskiftet. Sjunde verket kan kanske således ses som ett bevis att kvantitet inte utesluter kvalitet. Att medlemmarna, och då främst Noah Lennox (a.k.a. Panda Bear), hinner upprätthålla högkvalitativa soloprojekt gör inte det hela mindre imponerande.

Magiskt ögonblick: Sångaren David Porters (a.k.a. Avey Tare) balansgång mellan finstämt och galenskap, särskilt i Cuckoo Cuckoo och slutet på For Reverend Green. Dessutom rimpartiet i mitten av Fireworks och den djungelsymfoniska #1.

Neon Bible
av The Arcade Fire

Inte lika vass som deras fullträff Funeral, men med mörkare stil än tidigare överraskar The Arcade Fire tillräckligt för att ännu ett år hitta sig till listan över mina mest spelade band. Det mångbottnade, multiinstrumentella soundet finns lyckligtvis kvar, liksom de stundvis bräckligt sköra sångrösterna. Ett bevis på att starka album inte är någon engångsföreteelse för bandet, så visst ser vi fram emot nästa!

Magiskt ögonblick: De felfria, melodiska lagerbyggena, toppat av sångkörer att dö för. Gyllene exempel; No Cars Go.

Mirrored
av Battles

Bandet som gjorde mig intresserad av "math rock" på allvar. Liksom med Animal Collective var Battles mig ganska obekanta fram till iår. Och även om det här är deras albumdebut så har redan en handfull EP:s skaffat dem en stark fanbase runt om i världen. Mirrored är ingen instrumental skiva, men även sången är förställd med hänförande effekter, vilket funkar otroligt mycket bättre än vad det kan låta som. Den klart bästa fullängdsdebuten jag kan komma på, även för längre tillbaka än 2007.

Magiskt ögonblick: När låten Tonto kommer in i andra andningen efter ett långt, utflippat solostycke. Då glömmer jag nästan bort att jag är bland människor och vill helst av allt börja hoppa/sparka/flippa i takt med tonerna! Hela Leyendecker får mig dessutom att trippa totalt, lite som en White Rabbit för det nya milleniet.

The Besnard Lakes Are the Dark Horse
av The Besnard Lakes

Kanada är kriminellt bra på att producera indierock, om det nu kan ses som ett brott. The Besnard Lakes musik går någorlunda i samma tradition som The Arcade Fire eller The New Pornographers, men utan att som nämnda ge större utrymmen för upptempo eller positiva melodier. Här är det nedstämt och avskalat på agendan, även om man fortfarande tar ett vitt utbud av instrument till sin hjälp. Att medlemmar från bl.a. Godspeed You! Black Emperor och Silver Mt. Zion gästspelat på skivan har antagligen tillfört sitt. Ingen musik för festen, men väl för promenaden. Genom staden. I vintrigt landskap. Ja, överallt.

Magiskt ögonblick: "Atmospheric" beskrivs bandets sånginsatser som på flera sidor. Framför allt låtar som Disaster och You Lied to Me får mig att hålla med. Även när stämningsfyllda Rides the Rails övergår från trum- och basstyrd melodi till stråksymfoni är en höjdpunkt.

Our Love to Admire
av Interpol

Interpols senaste är egentligen inte på något vis deras bästa eller kanske ens särskilt originell i förhållande till deras tidigare två. Mer storslagen i stilen möjligtvis, vilket kan bero på Rich Costeys produktionsinsatser (bl.a. Muse och Mew). Ändå kunde jag inte motstå att lyssna på skivan om och om igen. Slingorna, takterna, Paul Banks sång. Det är trots allt en väldigt bra platta, om än spelad med väldigt säkra kort. Sedan måste man kanske försvara dem med att de fortfarande är bäst i världen på att låta som Interpol, vilket åtskilliga band verkar försöka med men misslyckas.

Magiskt ögonblick: Fortfarande är de mystiska textraderna det som får mitt huvud att jobba som mest. "You wear those shoes like a dove", what the fuck? Upptempotakten i början av All Fired Up och baktaktsriffet i Rest My Chemistry får mig att gunga skallen, på ett bra sätt.

Challengers
av The New Pornographers

Kanadensarnas förra platta, Twin Cinema, var en av mina absoluta favoritsoundtracks till 2005. Challengers når aldrig dess nivå och att förvänta sig nåt liknande var ju egentligen rubbat i sig. Men, man kan alltid lita på The New Pornographers. Det är utstuderat, synkat, stämfullt och ibland så vackert så man stannar upp i det man gör och minns tillbaka på ögonblick i livet som kändes precis sådär som de sjöng alldeles nyss.

Magiskt ögonblick: Kärnan i bandet är för mig kvinnornas röster - Kathryn Calder och Neko Case. Dessa kommer till sin största rätt i talande vackra Go Places, slutet på Adventures in Solitude och refrängen av Mutiny, I Promise You. Dags för nytt soloalbum snart, Neko?

Hissing Fauna, Are You the Destroyer?
av Of Montreal

Ännu ett otroligt produktivt band, här med den åttonde fullängdaren och deras nionde kommer redan under 2008. Motsatt mot vad man kan tro är inte Of Montreal från Kanada, som nästan hälften av artisterna i den här listan. Bandets namn kommer, så sägs det, från en misslyckad romans mellan bandets grundare/frontman Kevin Barnes och en kvinna från Montreal. Många av låtarna verkar utgå därefter, dessutom. Ibland undrar jag om texten till The Blood Brothers Camouflage, Camouflage anspelar på liknande; Love bit you in the throat while you were staring at the sea, and all the girls of Montreal are smashing skateboards in the street. Hur som helst ett band att följa vidare, Of Montreal, särskilt på grund av deras skönt uppkäftiga, kärlekstematiserade låtar.

Magiskt ögonblick: Magi är väl kanske fel ord, men när Barnes med omväxlande viskande och superpeppad röst sjunger om frustrerade kärlekshistorier vill man både stämma in, le stort och nicka med ett suckande. Bästa startkitet: Bunny Ain't No Kind of Rider och She's a Rejecter.

Release the Stars
av Rufus Wainwright

Showvärldens absoluta favoritgay sedan Elton John gör ännu ett hållfast album! När man lyssnar på Rufus får man känslan av att uppleva något större, mer mångfacetterat än en skiva. Det är som att han egentligen skriver för en filmmusikal eller Broadway-show. För bara någon månad sedan tog han dessutom konceptet ett steg längre och spelade in showen Rufus Does Judy at Carnegie Hall, en hyllning till Judy Garland. Undertecknad tycker detta var ett något överdådigt försök, men jag respekterar ändå killen för mycket att inte misstycka hans strävan.

Magiskt ögonblick: Rufus röst osar ångest och har ofta gjort det. Bäst av allt är känslan av äkthet i det han sjunger. Som i uppgivna Going to a Town. Den, tillsammans med storslagna Do I Disappoint You, påminner mycket om Rufus frustrerade texter kring homosexualitet och politik, som vi känner dem från kanske främst Want One och Want Two.

Icky Thump
av The White Stripes

Meg och Jack White, radarparet i ett svartvittrött paradis. Ofta har jag ställt mig frågan hur länge deras ganska säregna drum-n'-guitar-stil ska hålla utan att kännas upprepande eller alldeles för excentrisk. Efter att ha hört 2005 års Get Behind Me Satan några rundor om undrade jag om de började tappa greppet, inte för det var ett uselt men tämligen onyanserat och tråkigt verk. Icky Thump satt däremot kvar länge efter första provlyssningen och jag hade äntligen roligt igen när jag lyssnade på White Stripes.

Magiskt ögonblick: När Jacks röst ekar ut det allra första "Conquest" i den skönt bonanzaosande låten med samma namn, musikalkänslan i den nästan storydrivna Rag & Bone samt alla tre kärleksmotiverade stycken (A Martyr for My Love for You, Effect and Cause och You Don't know What Love Is (You Just Do As You're Told)) är bara några saker som gör Icky Thump till en gedigen skiva.

Era Vulgaris
av Queens of the Stone Age

Att återfinna Queens of the Stone Age i en årslista, bland mina mest spelade plattor, är en klar lågoddsare på alla fiktiva bettingfirmor. Men det är inte utan anledning som de om och om igen hamnar där, trots att Era Vulgaris är deras klart mest svårtillgängliga album hittills. Snarare är det just för vetskapen, att Josh Homme troligen skulle kunna författa 50 stycken nya No One Knows, Little Sister och andra tidigare MTV-hits men ändå struntar i det, som gör att jag förälskar mig i deras istället lekfullt eskapistiska melodier. För nånstans i galenskapen hittar man kärnan och den smakar så gott.

Magiskt ögonblick: Rape Me-inledningen på 3's & 7's, som plötsligt övergår i samstämt gitarrtjut. Covern på Hommes egna I Wanna Make it Wit Chu fick mig dessutom att återupptäcka Desert Sessions för femtielfte gången. Passar även på att tipsa om titellåten Era Vulgaris som bandet valde att droppa från albumet och istället lägga ut för gratis nedladdning på nätet!

---

Så många bubblare, varför listar jag ens en tio stycken?

Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81
Caribou - Andorra
Explosions in the Sky - All of a Sudden I Miss Everyone
Feist - The Reminder
Kings of Leon - Because of the Times
LCD Soundsystem - Sound of Silver
Liars - Liars
Panda Bear - Person Pitch
The Shins - Wincing the Night Away
Yeah Yeah Yeahs - Is Is (EP)

29 december 2007

Julen - Ett retrospekt

Niklas: Mmm, jättegoda köttbullar!
Marlies: Tack, de är gjorda med kärlek!
Daniel: Vart köpte du det?
- Middag hos Bergströms.

Fredag 21 december: Ett försenat flyg till Oslo och påföljande stressat besök på Torsbys systembolag, kan naturligtvis bara toppas av ett spetsigt tacochips rakt upp i tandköttet samma kväll. Där rök halva julmaten redan innan den invigts.

Lördag 22 december: Giftermålet mellan en tysk och en sydafrikanska firas med kaffe och tårta på den vintriga, nordvärmländska landsbygden. Pinsamma konversationer när kulturer och släkter clashar, jag kollar undvikande igenom husägarens imponerande litteratursamling.

Söndag 23 december: Tidig förmiddag, leta gran med min far. Alla träd ser tråkiga ut, radion spelar årets singellista. Psykologistuderande vän utsätter mig för iq-test. Mental tömning.

Måndag 24 december: Grannarna är med i kvällstidningen. Deras hund har dött i en vargattack. Blaskan spar inte på bilderna. Mår dåligt. Stackars Zicko.

Tisdag 25 december: Öl i Hagfors. Ansikten från förr. Juldagsfest på Jonte. Packat med packat folk. På vägen hem får jag smäll på käften.

Onsdag 26 december: Jag mår bra igen.

23 december 2007

Den taktila musikälskarens räddning

Vinylskivan är tydligen inne på en rebound och undertecknad har det senaste halvåret blivit intresserad på allvar. Dagen före julfärden till Sverige åkte jag därför runt i Berlin med en lista över butiker, i jakt på klappar och eventuella egna köp.

Efter en del halvdana ställen med skralt utbud eller skivor som inte föll just mig i smaken så hittade jag till slut Mr Dead and Mrs Free alldeles vid tunnelbanestationen Nollendorfplatz. Mycket pop och rock, smalt och indie. Det är nästan tur att kassan är skruttig för tillfället, annars hade jag kommit därifrån med flera kassar högkvalitetsplast och åtskilliga hundra euro mindre på fickan!

Investerade emellertid i Animal Collectives Strawberry Jam (en av årets klart bästa) till mig själv, samt The Eraser av Thom Yorke som julmusik till min morbror. Knappt 30€ för de båda, finfin deal!

22 december 2007

Week nine: Embrace this moment and remember; we are eternal, all this pain is an illusion.

Ska du till Oslo?

Den gamla gubben i flygsätet bredvid tittar glatt och frågande på mig. Eh, ja det ska vi alla, det här planet går faktiskt dit, tänker jag trött. Ja precis, svarar jag med ett genomskådligt tillgjort leende.

På marken i Berlin är allt gråmulet och disigt. Ett klimat som ganska väl sammanfattar den gångna veckan. Det känns befriande när maskinen svävar upp på andra sidan vädret, till klarblå himmel och solsken. Den vita molnbädden är det närmaste snö jag sett de senaste månaderna.
Som så ofta när jag hamnar på höga altituder slumrar mitt huvud till. När jag öppnar ögonen igen inser jag inte bara att gubben bredvid berättar mig sin life story, i uppenbar tro att det jag har i öronen inte är hörlurar utan något slags hitech-smycken. Jag inser också att vi är på väg ner mot flygfältsasfalt igen.

En underbar syn, Norges frostvita granskogar. Och på väg mot Ekshärad stärks ljusen från stugor och byar, i takt med att skymningen faller. Första anhalt Torsby, för ett pliktskyldigt besök på glasbanken. Såpass snabbt gick det att glömma, trots allt. I Sverige måste man ju planera sina alkoholinköp in i minsta detalj. En sen fredagseftermiddag precis före långhelgen är inte rätt tillfälle.

Juletiden är invigd.

21 december 2007

True stories - Kapitel VII: Ovan molnen

[Flyg Berlin-Oslo. Tysk mor tittar, tillsammans med sin kanske 9-åriga dotter, drömskt ut på molnbädden under planet.]
Dottern: Det finns många döda människor i himlen. Mamma, när jag blir en ängel ska jag hjälpa jultomten!

18 december 2007

True stories - Kapitel VI: I rest my case

[Byggarbetsplats, OSZ-universitetet, Berlin-Weissensee]
Montör 1: Religion har jag inget till övers för, det är den största anledningen till alla de stora problemen och oenigheterna här i världen.
Montör 2: Ja... men inte vår religion!

16 december 2007

Week eight: Times that are coming are smiling at me. Late nights and drinking will make it complete.

Saker drar ihop sig. Första Berlin-sessionen är snart över, på fredag tar jag en paus från staden för att återvända med förnyade krafter och förhoppningsvis skörda frukterna av vad jag sått de senaste månaderna. Det är en spännande stad, mina tankar och känslor har svängt åt oanade håll redan under den första tiden. Både positivt och negativt sett, för när hjärnan jobbar som bäst har det blivit svårt att få utlopp för kreativiteten.

Nästa stora steg är att så snabbt som möjligt styra upp ett boende längre in i stan. Det som verkligen hämmar mig från att omsätta energin som fullständigt pumpar genom både mina och betongens vener, är när jag reser lite mer än en handfull tunnelbanestationer bort från händelsernas centrum. Hem till tystnaden i stadsdelen Reinickendorf. Behagligt lugnt, sa min morbrors svåger när vi städade ut stället. Lugnt är inte behagligt, svarade jag.

Imorgon måste jag gå upp halv fem för den sista arbetsdagen på OSZ-universitetets nya byggnad för handelslära, i närheten av stationen Ostkreuz. Har varit full rulle senaste veckan. Tidiga och långa dagar för att få allt klart. De få timmar jag varit hemma har energin knappt räckt för att hålla ögonlocken öppna och glo på en skärm. Samtidigt har en viss serieabstinens infunnit sig. WGA-strejken pågår fortfarande på andra sidan pölen. Har stillat mitt behov genom att kolla in några serier som pågått ett tag. 30 Rock var sisådär, men lyckades ta död på lite tid. Till slut fick jag tag på första säsongen av Six Feet Under, som jag har planerat att se i evigheter, och nu flyger dödtimmarna (no pun intended) förbi som inget.

10 december 2007

Week seven: Someone painted "april fool" in big black letters on a Dead End sign.

Tiden rör sig snabbt nu, hinner knappt uppdatera händelserna här vad det verkar. Andra advent är över och jag har gått in i det sista stora arbetsrycket före julens hembesök i Sverige. Jobbar hela veckan, fram till söndag kväll. Sen hoppas jag på åtminstone två lediga dagar av fyra möjliga nästa vecka, för att styra upp det nödvändigaste.

Inte jättekul att jobba den sista helgen i stan. Har varit både för upptagen och sparsam (snål) de senaste två something veckorna för att vara fullt så social som jag velat. Mitt nyårslöfte till Berlin och dess folk har således blivit att gå ut mer. I can do that. Den ökade pressen att hitta ett nytt (eller ett extra) jobb kan ju vara bra dessutom. Tänkte skriva att den kan vara "sund", men det tror jag knappast den är med tanke på min redan infunna ångest över jobbtorkan här nere. I need the fear!

Har appropå hemfärd ånyo chockats av Ryanairs källarpriser. En ynka spänn för att flyga från Skavsta till Berlin efter nyåret!? 88 simpla kronor efter skatt!? Jag borde väl vara tacksam, men det är ju inte underligt att det går utför för gröngräset i världen.

2 december 2007

Week six: It's way to late to be this locked inside ourselves.

Julen kryper närmre och ångesten över att sitta borta från vintriga Sverige, ensam i en lägenhet i Berlin, får mig ibland att sucka av och an. Jag är en sucker för julstämning, det ska erkännas utan att försöka knyssla om det.
I en av de de mest ensamma stunder man kan hitta, kvällen till den första advent, så ringer plötsligt min svenska mobiltelefon. Ett tecken från hemtrakterna? Nej, ett 08-nummer inte inlagt i telefonboken.
Ja, det är Magnus...
Hallå...?
Hallåå...?
Inget svar på andra sidan, bara ljudet av en telefon som läggs på. Sen tutande. Numret tillhör en medelålders Carola i en av Stockholms förorter. Vad hade ödet för plan med att låta någon ringa fel och trigga upp mina förhoppningar? Var det inte en tillräckligt trist lördag redan?

Första advent, så. Gårdagens vila gjorde åtminstone susen. Äntligen fri från en veckolång hosta som inte velat släppa. Varit problematiskt i kombination med några riktigt slitiga dagar på jobbet. Om någon timme sticker jag in till Prenzlauer Berg för kaffe med Andrea och Christine. Kikar nog in det nyöppnade svenska cafét på Pappelallee. Adventsfika, månne? Vågar man hoppas på en lussebulle? Ryktet säger att svenskståndet på Kulturbrauereis julmarknad kan hjälpa mig vidare i annat fall.

---

Insikt: Berlins godaste pommes säljs på en imbiss vid Oranienburger Strasse!