28 oktober 2007

Read the book, read the book, read the motherfucking book

På ett bibliotek. Det finns olika anledningar att hamna här. Det självklara alternativet skulle vara läsdriften, men det kan likväl vara för att fördriva tid eller möta upp en bekant. Oftast är det när man är där för helt andra affärer som man hittar boken. En roman av det slag man aldrig hört talas om tidigare men som ger ett väldigt inbjudande intryck. Omslaget är stilrent och dess försmak av intrigen lockande.

Här tar det ofta stopp. Innan man ens lämnat biblioteket har man bläddrat ett tiotal sidor och insett att verket på sin höjd är välspråkat men att dess kapitel är helt osammanhängande eller sensmoralen fördummande. Men ibland händer det, och det är ett privilegium, att man hittat en litterär skatt som fängslar hela vägen hem till myshörnan. Lyckas den hålla en i greppet längre tid än så, då skapar den rent av abstinens. Man måste vända ett blad till och ett till.

Det är då som berättelsen av outgrundlig anledning tar en lika oväntad som beklaglig ände. Det som utlovats av storyns händelseförlopp ebbar ut i ett antiklimax. Länge sitter man där, analyserar vartenda av berättelsens ord för att uppnå någon slags förståelse för det som hänt. Till slut accepterar man att det inte gick att påverka utgången, den var förbestämd innan boken ens var öppnad.

Med besvikelsen kippandes i kroppens varenda nerv återvänder vi till bibliotekets botlovande salar, men påminda om det gångna bokslutet träder skepsis in. Den svårlästa avdelningen tycks mest lockande, men en viss ångest infinner sig i tanken att ens påbörja en ny skrift, med risk att tomheten efteråt ska bli densamma. Därtill den nedslående tanken att vad vi tar med oss från platsen ändå bara är för lånad tid. Kanske är det därför som vi först kommer vidare i situationen när vi återvänder hit av en helt annan anledning. Det tycks inte vara den som söker som finner, trots ordspråket.

När den onda cirkeln av försök upprepats, funderar man över meningen i att fortsätta. Är det värt risken att bli en cynisk, oberörd människa? Risken att försumma och nonchalera all vacker litteratur?

24 oktober 2007

Week one: Getting into the jam.

Efter en resande vecka, med besök i Stockholm och Umeå, landade jag till slut återigen på Berlin-Schönefeld. Knappt en månad från förra gången. Hela resan från Stockholm, inklusive väntetiden på Arlanda, förföljdes jag av en besynnerligt högljudd och uppkäftig skolklass. Tysk, såklart. Mitt fortfarande väl svenska samvete synkade inte riktigt.

De första dagarna lunkade i en egen takt. Kollade in jobb- och bostadsannonser. Helgen tillbringades till största delen i stadskärnan. På fredagmorgonen åkte jag in för en jobbintervju och besökte under resten av dagen Steffen, som tillfälligt jobbar på New York Times tyska filial i innerstadens västra delar. I stort sett är kontoret en ombyggd vindsvåning.

På lördagkvällen hängde jag med Steffen till en sydafrikansk pub. VM-finalen i rugby stod på schemat, England var motståndaren. Stället var smockat med människor och såklart blev stämningen hög när Sydafrika till slut tog hem guldet. Rugby är för övrigt en skrattretande skum sport i min mening. En bisarr mix av nogranna regler och regelrätt pucklande av motståndarlaget.

Efter en barnvaktsmåndag hade jag igår en heldag i stan igen. Hela förmiddagen sprangs det runt mellan arbetsförmedlingar, utlandsmyndigheten och whatnot. Inget gav särskilt mycket heller, blev bara skickad till nästa ställe hela tiden.
Däremot fick jag på tidig eftermiddag se det som kommer bli min första lägenhet. Pro: Delmöblerat, komplett kök (ingen disk- men väl en egen tvättmaskin), 60 kvm och balkong för €250 i månaden. Contra: Tidigare hyresgästen har inte bott där på två-tre år och när jag synade lägenheten var den fortfarande i flyttstädskick (damm och massor av småplock). Plus att han rökt inomhus i de 20 år han bebott stället, en lukt som såklart satt sig kvar i mattorna. Sist men inte minst ligger stället något avsides från centrum, i stadsdelen Reinickendorf, må det vara högst 5-10 minuter med banan. Som svensk kan man inte direkt beklaga sig över de avstånden, men så småningom vill jag in där det händer saker.
För de första månaderna är det hur som helst klockrent. Så fort jag satt min egna prägel på det hela känns det nog dessutom ännu bättre.

Samma kväll tillägnades spring i butiker, mat och pub tillsammans med nyfunna vänner.

Om tre timmar har jag provanställning.

22 oktober 2007

Terrorism from beyond the grave

10 oktober 2007

Go borrow that shit!

På välsorterade bibliotek kan man hitta oväntade saker. Kliar i fingrarna att jag nu i efterhand kommit på så mycket mer jag vill få fram. Undrar om man kan ansöka om att revidera/utveckla offentliggjorda papper?
Ett annat hett tips är den här uppsatsen om man gillar Psycho och annan skräck.

9 oktober 2007

Counting and breathing, I'm leaving here tomorrow


6 oktober 2007

Ska det vara så?

Något jag aldrig har förstått, är varför det städade ordet för samlag på tyska är geschlechtsverkehr. Hur propert låter det egentligen - könstrafik?

4 oktober 2007

Vertex - Augusti och september 2007

Eftersom studenttidningen Vertex genomgår en elektronisk omarbetning verkar det ta ett tag till innan mina filmrecensioner finns att läsa online. Därför slänger jag upp de från terminens först två nummer här istället.

Titel: Pans labyrint
Genre: Drama
Regi: Guillermo del Toro
Skådespelare: Ivana Baquero, Doug Jones m.fl.




Kan man bli för gammal för sagor? Redan i upptakten till Pans labyrint så ställs vi frågan. Ögonblicket senare får vi brutalt bevis på att det inte rör sig om någon fabel för barn.
Liksom i klassiska sagor handlar det om en styvdotter. Ofelia vill fly den hänsynslöse styvfadern och fascistiska kaptenen Vidal, men hennes mor ska snart föda honom en efterlängtad son. Mötet med en faun väcker nytt hopp.
Här är en av de mest ovanliga och slagkraftiga berättelser jag sett det senaste decenniet. Alla bitar faller på plats, som i ett fulländat pussel. Stämningen, spänningen och sidoberättelserna. Sagolik spanska lyfter dialogerna på ett sätt som jag tror få andra språk skulle lyckas med. Tack vare lysande berättande känns till och med de oväntat bestialiska inslagen befogade. Ingen lämnas oberörd.


Titel: Parfymen
Genre: Thriller
Regi: Tom Tykwer
Skådespelare: Ben Whishaw, Rachel Hurd-Wood m.fl.




Fattig och övergiven föds Jean-Baptiste Grenouille i Paris slumkvarter. Det han saknar i social kompetens har ödet gottgjort honom med ett övernaturligt luktsinne. I famliga försök att komma människor nära förvandlas han till en mördare, på jakt efter den fulländade parfymen.
Baserad på en bok som många har förkastat som ofilmbar, men Tykwer har lyckats hitta precis rätt balans i den otroliga skrönan. Ganska oförenklad och kanske främst tillägnad en publik med försmak för mystik och ockultism. Han lyckas skapa osedlig sympati för mördaren. Grenouille är ett monster, men formad av världen omkring sig och liksom oss alla på jakt efter kärlek. En vacker och samtidigt frånstötande berättelse, som för nytillkomna gissningsvis är allt annat än förutsägbar.


Titel: 300
Genre: Action
Regi: Zack Snyder
Skådespelare: Gerard Butler, David Wenham m.fl.




Det legendariska slaget vid Thermopyle. Flera dagar ska en armé på 300 spartaner egenhändigt ha stått emot en persisk invasion. Frank Millers serienovell med samma namn har stått förebild för filmatiseringen, vilket är mer än uppenbart. 300 är brutalt snygg och estetiskt väldigt lik en serietidning, precis som adaptionen av Millers Sin City.
Men likheten snarare stjälper än hjälper. Berättelsen gör sig inte alls lika bra i spelfilmsformatet, med uppblåst maskulina oneliners och skrattretande muskelexponeringar. Dessutom övergår storyn till en våldsorgie med misstänkt fascistiska undertoner, där den motsvarande ariska rasen förnedrar den arabiska krigshären.
Ibland är 300 fascinerande, men den mesta tiden otroligt enerverande. Den påminner om känslan att titta på när någon annan spelar ett våldsamt tv-spel.


Titel: Sunshine
Genre: Scifi-drama
Regi: Danny Boyle
Skådespelare: Cillian Murphy, Michelle Yeoh m.fl.




Cirka år 2050 har vår sol börjat dö. Ett tidigare projekt att återuppliva den har redan misslyckats. Mänskligheten förlitar nu sina förhoppningar och resurser till ett sista försök - Icarus II.
Berättelsen är enkel och egentligen förlegad, men genomförandet desto mer gripande. Där andra katastroffilmer lägger vikten på pampig action ställs nu existentiella frågor i fokus. Fortfarande finns spektakulära effekter och dramatiska uppoffringar till stråkmusik, men det är de filosofiska diskussionerna som engagerar. Som värdet av ett människoliv ställt mot resten av mänskligheten eller hur det robotiskt rationella tänkandet tvingar bort det humana i oss och likställer oss datorer. Tack vare en skicklig mix av genrer har filmen dessutom god chans att tilltala såväl de som gillade 2001 som Armageddon.


Titel: Nina Frisk
Genre: Drama
Regi: Maria Blom
Skådespelare: Sofia Helin, Gunilla Nyroos m.fl.




Från landsbygden till storstan. Människorelationer står fortfarande i fokus när Blom följer upp sin succédebut Masjävlar. Och precis som förra gången vinner hon flest poäng när hon övertygar oss tittare om våra obehagligt komplicerade liv. För det som i första stunden känns överdrivet inser man lika snart inte alls är overkligt.
Uppslaget är bra, om en flygvärdinna som hellre är bland molnen än försöker stadga sig på marken bland till synes dysfunktionella människor. Filmens svaghet är tempot. Den flyger fram snabbare än sin titelkaraktär och avslutas abrupt. Relationsutvecklingen, som borde vara berättelsens mest väsentliga del, lyckas till slut bara med näppe halta sig i mål. Till och med vissa skådisinsatser känns stressade. En bara okej film, men Blom lovar fortfarande gott.


Titel: Next
Genre: Action
Regi: Lee Tamahori
Skådespelare: Nicolas Cage, Jessica Biel m.fl.




Adaptioner av Philip K. Dicks noveller är omtyckta projekt i Hollywood. Vad som därför aldrig slår fel är att filmversionerna ofta packas med överflödiga actionscener. Next är inget undantag. Cage spelar Las Vegas-magikern Frank Cadillac, en man med den övernaturliga förmågan att kunna se några minuter in i framtiden. När en terrorattack av kärnvapenmått står för dörren efterfrågar staten hans hjälp.
Hur gör man en spännande berättelse när huvudkaraktären vet vad som ska hända? Boken lyckades, det gör inte filmen. Den har osannolikt många logiska luckor och inget som driver den framåt. Lägg till ett otroligt träigt skådespel och den kanske sämsta kemin mellan ett filmpar någonsin. Till slut är det, absurt nog, de överdådiga actionsekvenserna som delvis räddar upplevelsen.

Patrik, vi älskar dig!

Har nyss kollat in duon Hammar-Wikingssons nya program Boston Tea Party som rullar på Kanal 5. För den som inte sett det så kan man i hårda drag säga att de två leker lite Fredrik Lindström, på så vis att de ställer underfundiga frågor som sedan diskuteras och besvaras av experter. I detta fall en panel om fem, med olika specialområden.

Oväntat underhållande, faktiskt! Programmets största plus är de fem panelarna, som ibland helt snor showen från Filip och Fredrik. Framför allt fysikern Patrik Norqvist, som till vardags är forskare på Umeå universitet. Blyg, intelligent, smånördig och oerhört sympatisk så sammanfattar han i många stunder saker jag längtar tillbaka till i den stan! Han verkar ganska inriktad på popularisering av vetenskap, så jag undrar om han inte vore värd en gästföreläsning på vetenskapsjournalistiken? Han finns ju ändå att tillgå på skolan.

Hursom, att vissa inslag i det nya programmet dessutom är filmade i Umeå ger också lite extra glädje. Det var mysigt att få återse Svingen i rörliga bilder!