28 oktober 2007

Read the book, read the book, read the motherfucking book

På ett bibliotek. Det finns olika anledningar att hamna här. Det självklara alternativet skulle vara läsdriften, men det kan likväl vara för att fördriva tid eller möta upp en bekant. Oftast är det när man är där för helt andra affärer som man hittar boken. En roman av det slag man aldrig hört talas om tidigare men som ger ett väldigt inbjudande intryck. Omslaget är stilrent och dess försmak av intrigen lockande.

Här tar det ofta stopp. Innan man ens lämnat biblioteket har man bläddrat ett tiotal sidor och insett att verket på sin höjd är välspråkat men att dess kapitel är helt osammanhängande eller sensmoralen fördummande. Men ibland händer det, och det är ett privilegium, att man hittat en litterär skatt som fängslar hela vägen hem till myshörnan. Lyckas den hålla en i greppet längre tid än så, då skapar den rent av abstinens. Man måste vända ett blad till och ett till.

Det är då som berättelsen av outgrundlig anledning tar en lika oväntad som beklaglig ände. Det som utlovats av storyns händelseförlopp ebbar ut i ett antiklimax. Länge sitter man där, analyserar vartenda av berättelsens ord för att uppnå någon slags förståelse för det som hänt. Till slut accepterar man att det inte gick att påverka utgången, den var förbestämd innan boken ens var öppnad.

Med besvikelsen kippandes i kroppens varenda nerv återvänder vi till bibliotekets botlovande salar, men påminda om det gångna bokslutet träder skepsis in. Den svårlästa avdelningen tycks mest lockande, men en viss ångest infinner sig i tanken att ens påbörja en ny skrift, med risk att tomheten efteråt ska bli densamma. Därtill den nedslående tanken att vad vi tar med oss från platsen ändå bara är för lånad tid. Kanske är det därför som vi först kommer vidare i situationen när vi återvänder hit av en helt annan anledning. Det tycks inte vara den som söker som finner, trots ordspråket.

När den onda cirkeln av försök upprepats, funderar man över meningen i att fortsätta. Är det värt risken att bli en cynisk, oberörd människa? Risken att försumma och nonchalera all vacker litteratur?

2 kommentarer:

Vera sa...

HAHA! Åh, va jag älskar ditt blogginlägg nu!! Nu när jag läst det en andra gång å verkligen fattar vad det handlar om. Första gången trodde jag du ville slå ett slag för att folk ska läsa böcker å att du hade hittat nån skitbra bok på nåt bibliotek i Berlin. ;) Hur kunde jag tro det? =) Åh, va klockrent skrivet!! Översätt genast till tyska å SÄLJ SÄLJ SÄLJ! Men det får mig verkligen att tänka... Vad säger det om mig som läser Liza Marklund, Camilla Läckberg, Stieg Larsson å inte minst ROCKY?! Hehe... Jag är lättsåld på kommersiell smörja, vilket även säger en del om något annat också... hihi! Har du läst nån bra bok på sistone då? Hehe. ;) Hur lever livet annars? Trivs du bra i lägenheten? Kram!

Vera sa...

Ja, jag tror också att jag fått hybris. Att skriva en filmrecension om dagen är långt ifrån omöjligt... Det går! Men nu är klockan snart redan elva å jag ska ge mig på en två timmars-rulle. Det blir alltså inte så mycket sömn. Som vanligt! Men du får verkligen kolla in mina genialiska pretto-recensioner. Känns skönt att veta att man har två läsare. Du å mamma. =)