Olika sidor av samma mynt

You believe it, I know you do.
You won't admit it or say so.
I know that god is in the radio,
just repeating a slogan.
Queens of the Stone Age - God is in the Radio

Deus ex machina?

Religion. Jag har ett väldigt speciellt förhållande till det. Jag tror inget, men både fascineras djupt och roas stort av vad miljarder andra väljer att ha som riktlinjer i sina liv.

För några timmar sedan stog jag i korridorens kök. Kokade som bäst upp en chili con carne åt mig och CJ, medan jag i huvudet repeterat ojade mig över rummets och framför allt diskbänkens tillstånd. När mina fingrar stank som mest av lök ringde det på allmänrummets dörrklocka. Utanför stod fyra glada människor med städutrustning.

Kille: Hej! Vi kommer från studentföreningen Credo, du kanske har hört talas om oss?
Jag: (Funderar en stund) Njä, jag tror inte det iallafall.
Kille: Nähä, OK! Det är så att vi undrar om vi kanske skulle kunna få städa er korridor och ert kök?
Jag: (Funderar ännu mer) Eh, bara sådär?
Kille: Bara sådär.
Jag: Ja, visst får ni väl det.
Kille: Tackar! Och har du några funderingar kring kristen tro så är det bara att fråga. Det är inget krav, men det är bara att fråga isåfall!
Jag: OK, inga problem.

Någon timme senare såg köket nästan nyrenoverat ut, men det som snurrade mest i mitt huvud var religionsinitiativet. Att någon är så övertygad av sin tro att hon/han/de frivilligt städar upp efter stökiga studenter, för att där finns en liten chans att de kanske smittar av sig. Man kan respektera dem, man kan rycka på axlarna och man kan skratta åt det. Jag vet inte vilket. För mig kändes det mest lite alienerat. Lite konstigt. Men jag antar att de lyckats när de fått mig att fundera.

Jag är själv uppvuxen enligt centraleuropeiskt kristlig tradition. Mina morföräldrars familjer hör till de offantligt många människor som vände sig till en gud, när de behövde någon att tacka efter att ha överlevt andra världskriget. Det brukar bli många bordsböner hemma i Hole, framför allt hos dem. Och på högtider läser man högt ur bibeln, eller ännu hellre går de till kyrkan och får sin business gjord där. Den enda punkten där mormor och morfar - till skillnad från majoriteten av det tyska folket - kan resonera utan gud vid sin sida är när de röstar politiskt. Fast diskuterar man något med dem går det ändå sällan att undvika den religiösa synvinkeln. Och hur mycket jag än älskar att skämta om allt, och förespråkar att man kan göra detsamma, så utelämnar jag av respekt alltid religion när de är i min närhet. Till och med nazismen är ett mer välkommet ämne i den situationen, faktiskt.

Så varför är jag inte själv troende? Kanske har jag alltid varit en tvivlare, jag vill gärna tro att jag var skeptisk redan på den tiden när jag fick en Barnens bibel tryckt i näven som parvel. Att alltid ha haft övertygat troende omkring sig har nog fått mig att ställa mig själv frågan om jag är lika övertygad.

Häromdagen när jag satt och uppdaterade min profil på Facebook så kom jag till en punkt som hette Religious views. Tidigare hade jag där skrivit att jag var ateist, men jag insåg då att det inte helt klockrent motsvarade vad jag verkligen kände. Trots att jag inte är direkt troende har jag ju ändå någon slags övertygelse. Jag började gräva djupare och läsa om olika former av icketroende.

Det jag till slut kom fram till var att jag är en kombination av agnostisk ateist och dysteist. På ren svenska innebär det att jag inte tror på människans möjlighet att kunna bevisa existensen av en högre makt, men att jag samtidigt inte heller tror på en sådan. Det innebär också, att om en högre makt verkligen skulle existera så tror jag antingen att den inte är fullkomligt god eller att den är rent utav ond. Det sistnämnda tror jag inte bara på för tillståndet vår värld är i, utan kanske främst eftersom en eventuell gud måste ha skapat oss efter en avbild - i de kristnas fall sig själv. Och hur mycket man än letar så blir det förbannat svårt att hitta en människa som är genomgod.

Dessutom kan även gud krossa drömmar, Terner.

Förutom de punkterna tror, eller snarare hoppas, jag på karma. Det vore betryggande om ens goda gärningar gör sig betalda någon gång. Om inte i livet så åtminstone vid dödsögonblicket. För även vad som kommer därefter anser jag oss enbart kunna spekulera i.