Text me later

Sedan en tid tillbaka skriver jag filmkrönikor för den norrländska studenttidningen Vertex. Till skillnad från mina filmrecensioner så publiceras de emellertid inte på tidningens webb. Här kommer därför en liten sammanfattning av mina korta kröniketexter, med förhoppningen att jag ska komma ihåg att kontinuerligt publicera dem även här när höstterminen drar igång.

November 2012 - Ang. streamingtjänster för film

Netflix, Headweb, Filmnet, Viaplay. Everything – all the time. Det svenska streamingkriget är över oss och vi konsumenter sitter på buffébordets första parkett. Alla vill vinna det första slaget om marknaden och tjänsterna konkurrerar om oss med pressade priser. När det amerikanskt etablerade Netflix lanserades i Sverige svarade konkurrenterna nästan omedelbart med att sänka sin månadskostnad.

Fast än så länge står valet av streamingtjänst ganska svårt, mest för att deras utbud varierar så kraftigt. Det är en lång väg att gå innan de kan stoltsera med ett bibliotek i nivå med de stora musiktjänsterna. Ändå kan det bli så att vi aldrig får den ultimata lösningen. Jag kan i mina sämsta stunder till och med förbannas över lyxproblemet att favoritartister som Pink Floyd, Tool eller Led Zeppelin inte finns tillgängliga på exempelvis Spotify. Och då har filmtjänsterna ändå en ännu längre väg att gå. Filmlicenserna hålls hårdare och utbudet förblir i stor utsträckning begränsat.

Så länge får vi konsumenter glädja oss över de små vinsterna. Att äntligen få titta lagligt på fantastiska Misfits eller Party Down, tv-serier som aldrig ens visats i svensk tv, är ett steg i rätt riktning för en industri som ständigt konkurrerar mot piratkopieringens innovativa lösningar. Än lever den dekadenta drömmen, att till förmånligt pris kunna se vad man vill, när man vill.

December 2012 - Ang. Bechdeltestet och skevt fokus i filmdebatter

För att en film ska klara det så kallade Bechdeltestet måste den uppnå tre krav:

1. Den ska innehålla minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer.
2. De två rollfigurerna ska prata med varandra under filmens gång.
3. De två rollfigurerna ska prata om något annat än män.

Det kan låta som ett vanligt förekommande fenomen, men färre filmer än vad vi vill tro klarar testet. Alldeles för många faller redan på första punkten. Producenter kan påstå att villkoren mellan män och kvinnor blir allt mer jämställda både på och vid sidan av vita duken, men det måste finnas gränser för hur långsamt det får gå.

De är emellertid inte ensamma om att behöva ta ansvar för jämställdhetsdebatten inom film, vi biobesökare och filmjournalister gör oss utan vidare medskyldiga till att stärka könsrollerna. Häromveckan gick jag och såg den otroligt fängslande filmen Call Girl. En delvis verklighetsbaserad film om prostitution som mörkas av staten och polisen, med en härva som sträcker sig upp till svenska riksdagen. En stark bild av kvinnors utsatthet.

Men vad har snacket efteråt till största del handlat om? Jo, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Trots att filmen varken ger de politiska karaktärerna namn eller deras fysiska likhet.

Är vi så fega att ta den faktiska genusdiskussionen att vi måste skapa en debatt om manshat?

Februari 2013 - Ang. missriktat beröm i Oscarstider

Filmpristiderna ger mig alltid en kluven känsla. De presenteras i stora, uppblåsta jippon, samtidigt som det är den tid på året då det som mest pratas om film ur ett kvalitativt perspektiv. Vem förtjänar att prisas? Och varför? Samtidigt kan den amerikanska filmakademins urval kännas ganska trångsynt och enspårigt. Många filmpärlor har förbisetts genom åren, samtidigt som pompösa skräpfilmer som Steven Spielbergs War Horse har kommit undan med mer än en handfull nomineringar.

Men däri ligger också en del av tjusningen, i diskussionen som uppstår kring priset. Oscarn är inte bara det mest ikoniska filmpriset, utan till skillnad från bland annat Guldpalmen och Guldbjörnen även det klart folkligaste. Det väcker reaktioner och debatt kring tycke och smak, även hos de som enbart betraktar film som ren och skär underhållning.

Vilket som så kommer jag ändå sitta där, natten till den 25 februari, med nybryggd kaffekanna. Och oavsett hur objektiv jag försöker vara så kommer jag hålla tummarna för att de skandinaviska vinstchanserna förgyller tillställningen. Kon-Tiki och A Royal Affair, med Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander i framträdande roller, men inte minst Searching for Sugar Man. Den svenska dokumentärsuccén som nu liksom sin huvudperson söker sitt definitiva erkännande.

Mars 2013 - Ang. det som skrämmer oss

Jag tycker mig vara relativt fri från genrefördomar, men det finns en kategori filmer som för mig verkar onaturligt omhuldad av mina likasinnade filmnördar.

Skräckfilmen.

Visst finns det en stark social anledning till att se skräckfilm, men inte för att vi vill bli skrämda på riktigt. Det är skrattet. Vi vill åt den tillgjorda hoppa-i-soffan-effekten för att sedan kunna skratta åt oss själva och varandra. Komma ner från adrenalinchocken och inse att allt bara är på låtsas.

Givetvis finns det skräckfilmer som jag älskar, men nyare bidrag till genren gör att den effektivt spelar ut sin egen roll. Senare år har gett oss massproduktion på filmer som går till extremer för att på ett ytligt sätt skrämma och äckla oss, utan att för den delen ge ett bestående intryck. De tvingas överträffa sig själva gång på gång, samtidigt som de är utmärglade på originella idéer.

Den verkliga skräcken återfinns för mig istället utanför genrens ramar. I berättelser som förfärar mig genom verklighetsförankring eller för att de provocerar min bästa vän och värsta fiende – mina egna tankar. Den SVT-aktuella, brittiska serien Black Mirror är till exempel långt från vad andra skulle tolka som skräck. Svart humoristisk, satirisk och samhällskritisk, men den ger också obehagskänslor som följer med mig i veckor. För att den provocerar mina tankar.