Originaltitel: Hugo
Första gången jag såg en trailer för Hugo så trodde jag att Martin Scorsese hade gjort bort sig rejält. Klippet hade en otroligt naiv och barnslig ton, ett långt steg från det klassiska mörker jag tyckte att han hittat till med Shutter Island. Filmen visade sig ju inte heller vara så mörk till slut, men inte heller alls så naiv som jag befarade. Tvärtom innehöll den ett oväntat djup och ett engagerande mysterium som höll mig intresserad fullt ut. Visst kan specialeffekterna vid tillfällen kännas sökta, men i grunden handlar filmen ju också om filmberättelsers (och kanske framför allt just specialeffekternas) magiska sätt att förundra oss. Mer än så vill jag inte säga, för att inte förstöra upplevelsen för eventuella oinvigda.
Ett utmärkt exempel på hur bra svensk film faktiskt kan vara, när pengar och tid läggs på annat än trötta romantiska komedier och deckare. Så många saker stämmer med den här rullen, med både nya skådespelartalanger och högpresterande veteraner glänser i ensemblen. Pernilla August är precis rätt balans mellan modersliknande beskyddare och obehagligt känslokall affärskvinna. Hoyte van Hoytema står för sin sedvanligt bländande plåtning.
Långfilmsdebuterande regissören Mikael Marcimain har lyckats ta en fiktiv berättelse och effektivt förlägga den i en värld som osar av verkligheten. Det är av den anledningen delvis förståeligt att så mycket av debatten efteråt handlat om kopplingarna till bland annat Olof Palme, men samtidigt förjävligt att fokus tas från den faktiska problematiken kring kvinnors utsatthet i samhället. Jag ser väldigt mycket fram emot Marcimains filmatisering av Klas Östergrens roman Gentlemen.
Provokativ, skitig och otroligt underhållande. Det är otroligt att The Guard ens kan fungera som film, för det var länge sedan jag mötte på en så osympatisk huvudkaraktär. Ändå sitter jag konstant och hejar på den bittre, irländske polisen Gerry (underbart spelad av Brendan Gleeson), trots att han både slänger sig med rasistiskt tugg och går hos prostituerade. Filmen lyckas långsamt skrapa på hans stenhårda fasad och ge ledtrådar om att det finns en godhjärtad person där bakom. Särskilt intressant blir det när Don Cheadle dyker upp i form av en amerikansk FBI-agent, som tar med sig pekpinnen och till en början hamnar i ganska dålig dager hos Gerry och hans kollegor.
Det hela påminner om en mix av In Bruges och The Big Lebowski. Den är inte lika bra som någon av de två, men ett utmärkt alternativ och ett nytt bevis på hur långt du kan komma med ett välskrivet manus och riktigt talangfulla skådespelare som vågar bjuda på sig själva.
Det hela påminner om en mix av In Bruges och The Big Lebowski. Den är inte lika bra som någon av de två, men ett utmärkt alternativ och ett nytt bevis på hur långt du kan komma med ett välskrivet manus och riktigt talangfulla skådespelare som vågar bjuda på sig själva.
Ångestkungen Michael Haneke bygger sitt senaste verk på det som kan tänkas vara en av de tyngsta perioderna i alla människors liv, tiden då kärlekspar tynar bort från varandra på ålderns höst. Det är som väntat en mycket långsam och noggrant utstuderad film, men på ett sätt som fängslade mig mer än jag kunnat ana. Ett till synes omärkligt livsöde som utgör en stark upplevelse just av den anledningen, att den inte känns unik. Det är brutalt äkta och ärligt, till den punkt att jag som tittare ibland sitter och hoppas på en ljusglimt à la Hollywood.
Filmen har fått stor uppmärksamhet inför den stundande Oscarsgalan och jag tycker nog själv att det är ett av Hanekes starkaste verk hittills. Delar av den där skrämmande, krypande känslan i hans mer obehagliga filmer lever delvis kvar, men hans avvaktande och betraktande stil kommer här mycket mer till sin rätt. I likhet med filmen som placerat sig på första plats så vågar jag knappt rekommendera den här, eftersom jag troligtvis inte själv kommer se om den oavsett hur bra den var. Tyngden i den skulle successivt mala ner mig.
Filmen har fått stor uppmärksamhet inför den stundande Oscarsgalan och jag tycker nog själv att det är ett av Hanekes starkaste verk hittills. Delar av den där skrämmande, krypande känslan i hans mer obehagliga filmer lever delvis kvar, men hans avvaktande och betraktande stil kommer här mycket mer till sin rätt. I likhet med filmen som placerat sig på första plats så vågar jag knappt rekommendera den här, eftersom jag troligtvis inte själv kommer se om den oavsett hur bra den var. Tyngden i den skulle successivt mala ner mig.
Hade någon sagt till mig i början av 2012 att jag inte bara skulle ha en utan två svenska filmer på topplistan (och att en av dem dessutom skulle vara en dokumentär) så hade jag hånskrattat och pekat personen i fejset som en tolvåring. Ett ovanligt bra svenskt filmår bekräftades av det här stilfulla dokumentet, som i enlighet med många av de allra bästa dokumentärerna har en berättelse som nästan är för bra för att vara sann. Presenterad som lika delar biografi, osannolik faktafilm och mysterium är det den kanske definitiva skildringen av Rodriguez - rockartisten som, åtminstone för mig, för alltid kommer stå symbol som den evige underdogen. Den talangfulle, ödmjuke människan som (åtminstone initialt) aldrig fick den uppmärksamhet och bekräftelse han förtjänade.
En av de klart största överraskningarna kom i form av den här komedin tidigt under förra året. På förhand trodde jag det var en ganska tam screwball-rulle där Seth Rogen får slå sig ihop med Joseph Gordon-Levitt som omaka par för att klämma loss några lättsmälta skämt. Det var innan jag insåg att den handlade om den plågsamma tiden strax efter att ha fått en cancerdiagnos. Och att det fortfarande var en komedi, trots detta. Det besynnerliga är att den så otroligt väl lyckas balansera tyngden från svärtan med den förlösande humorn, en unik "feel-bad-feel-good-film" som jag beskrev den i en tidigare recension.
En film som var jobbig i sina stunder, men framför allt var upplyftande som upplevelse och som så många andra (ofta sleazy) rullar fick mig att uppskatta vad jag har i livet. Fast på ett bättre, mer ärligt och mindre trött vis.
Jag var försiktigt peppad på Ben Afflecks senaste film som regissör. Efter att ha gjort väldigt bra jobb bakom kameran med Gone Baby Gone och The Town (även om den sistnämnda hade andra problem) såg jag väldigt mycket fram emot hans fortsatta karriär i registolen. Jag hade däremot inte väntat mig att det skulle vara en så övertygande film som det visade sig vara. Rekvisita, plåtning och nerv stämmer så väl överens med de verkliga bilderna från incidenten att det vid tillfällen hade kunnat vara dokumentärt. Till skillnad från The Town så fungerar dessutom Affleck oväntat bra som huvudroll i sin egen film. Och jag hade aldrig väntat mig att ett krigskonfliktsdrama kunde vara så rolig, gång på gång så lyckas Argo få mig att skratta på oförmodade, men inte opassande, ställen. Visst finns det en del klyschor och tveksamma dialoger, men överlag är det en väldigt engagerande berättelse som höll mig på helspänn hela vägen in i mål.
Är du inte sedan tidigare ett fan av Wes Andersons underligt färgstarka världar eller flippade karaktärer kan en varning vara på sin plats - det här är verkligen hans mest extrema bildbonanza hittills. Själv älskade jag varje sekund. Det är en så självmedveten film att den lätt kan bli för mycket, men istället ville jag bara ha mer och mer av fantastisk rekvisita och snillrika tagningar.
Utöver ytan så har Anderson lyckats få med sig helt sanslösa barnskådisar till sin senaste rulle. De näst intill helt oerfarna Jared Gilman och Kara Hayward lyckas inte bara stå starka jämte en stjärnspäckad ensemble, utan tacklar också felfritt den klassiskt "Andersonskt" märkliga miljön som deras huvudkaraktärer försätts i.
Vanligtvis är jag en ganska svårflörtad person när det gäller filmer om tidsresor. Inte alls så att jag undviker dem, tvärtom har jag sedan min ungdoms kärlek till Back to the Future-trilogin slukat så mycket jag orkat av det genren har att erbjuda. Istället så ligger mitt problem i filmernas kvalitet. En del rullar verkar tro att det räcker med ett tidsreseinslag för att ursäkta ett allmänt undermåligt manus (se Hot Tub Time Machine), medan det finns filmer som utgår från en stark grund för att använda aspekten som en naturlig drivkraft (se Star Trek) eller bara krydda till storyn.
Looper hör helt klart till de sistnämnda filmerna, för i ärlighetens namn är själva tidsresorna i filmen väldigt paradoxala och ologiska, trots att man tagit in skaparen av den nästan pedantiskt perfektionistiska tidsresefilmen Primer som konsult. Looper förlitar sig istället på en välskriven thrillerstory och för att vara en film om tidsresor så utspelar sig förvånansvärt stora delar av den på en och samma plats (ur både tids- och rymdaspekt). Det är även en film som vågar vara rå och smutsig, som efter bara en kort stund fick mig som tittare att känna "jag har verkligen ingen aning om hur det här kommer sluta".
Looper hör helt klart till de sistnämnda filmerna, för i ärlighetens namn är själva tidsresorna i filmen väldigt paradoxala och ologiska, trots att man tagit in skaparen av den nästan pedantiskt perfektionistiska tidsresefilmen Primer som konsult. Looper förlitar sig istället på en välskriven thrillerstory och för att vara en film om tidsresor så utspelar sig förvånansvärt stora delar av den på en och samma plats (ur både tids- och rymdaspekt). Det är även en film som vågar vara rå och smutsig, som efter bara en kort stund fick mig som tittare att känna "jag har verkligen ingen aning om hur det här kommer sluta".
Originaltitel: We Need to Talk About Kevin
Sammanfattade det mesta av mina tankar och känslor kring filmen i ett inlägg för inte så länge sedan. En väldigt stark, skrämmande och obehaglig film. Inte bara på grund av den tunga tematiken och psykotiska titelkaraktären, utan även eftersom så många delar av filmen känns vansinnigt realistiska, i den aspekten att de med säkerhet skulle kunna gå till i verkligheten så som de framställs i filmen. Inte bara familjens långsamma fall in i det uppenbarligen oundvikliga fördärvet, utan också hur en person efteråt tvingas genomgå någon annans skärseld och fördöms av samhället för det som någon annan gjort.
Att den placerar sig här på min lista är givetvis för att jag tycker det är en fantastisk film, men frågan är om jag någonsin ens kommer orka se den en andra gång. Känner mig fortfarande otroligt drabbad av den, vilket kan bero på allt från att jag tar åt mig starkt av när liknande brott begås i verkligheten till att jag dagligen arbetar med ungdomar i samma ålder som titelkaraktären.
Tio bubblare i alfabetisk ordning:
- Batman: The Dark Knight Returns, Part 1
- The Cabin in the Woods
- Detachment
- Kompani Orheim
- Lawless
- Life of Pi
- Palme
- Prometheus
- Skyfall
- Tyrannosaur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar