Vi måste fortfarande prata

We Need to Talk About Kevin börjar mästerligt, med studien i hur familjemamman Eva och omgivningen hanterar vardagen efter en fruktansvärd tragedi som involverade hennes son Kevin. Det är en nästan absurdistisk sadistisk verklighet som framställs, med en enhällig samhällelig osympati och ett konstant klander för ett brott som någon annan begått. Det okronologiska berättandet är väldigt effektfullt, med fram- och tillbakablickar som ger hintar om vad som hänt och hur personers öden är sammankopplade.
Filmens enda problem är när den vilar för mycket i det förgångna, det blir ibland lite väl spekulativt när berättelsen försöker hitta förklaringar på hur karaktären Kevin kunde bli som han blev. Särskilt med tanke på hur mycket mer subtilt samma budskap är i filmens inledning. Ändå är det en ruskigt välgjord, obehaglig och vansinnigt välspelad film (Tilda Swinton och Ezra Miller är magiska), som fortfarande lyckas föra fram sitt starka budskap om människors oförlåtande förmåga att söka syndabockar och se till andras svagheter än sina egna. Samtidigt visar den föräldrars psykiskt utsatta situation att beskylla sig själva för sina barns beteenden och tillkortakommanden, såväl före som efter de mer hemska sakerna de kan göra.
Hade filmen inte samtidigt försökt att på ett lite väl lätthänt sätt påvisa ögonblick som ligger bakom Kevins utveckling så hade den varit ett klockrent mästerverk. Nu är den för mig "bara" en fantastisk film, som dessutom tragiskt nog är rykande aktuell. En mycket stark upplevelse, som kanske till och med kommer uppvärderas ju mer jag får reflektera över den. För det var länge sedan jag kände mig så drabbad av en film.