And the Oscar 2012 should go to...

Dags igen att jämföra smak med juryn. Presenterar en enkel lista över vilka jag personligen tycker borde prisas.

Best Picture: Hugo

Vad ska premieras hos en vinnare i kategorin? Storfavoriten The Artist vill vara en kommentar till filmmediet och samtidigt ett givande bidrag till samma genre som den kommenterar. Ändå lyckas den knappast lika bra som Scorseses filmhyllning. Det kommer, trots att den har flest nomineringar, vara en rejäl skräll om Hugo faktiskt vinner.

Best Director: Martin Scorsese (Hugo)

Det hör till ovanligheterna att inte vinnaren av regissörspriset också gjort prisvinnaren för bästa film. Men det är inte av den enkla anledningen som jag lyfter fram personliga favoriten Scorsese, utan för att hans suveräna hantverk i Hugo är så påtagligt och styrande för det hänförande resultatet.

Best Actor: Gary Oldman (Tinker Tailor Soldier Spy)

Jag gillar förvisso hur Jean Dujardin (som är favorit till priset) lyckas framföra en utmärkt, klassisk stumfilmsprestation, bland de bättre sedan självaste Charlie Chaplin. Ändå är det Oldmans diskreta och finstilta tolkning av en åldrad spion som fångade mig starkast. Faktum är att jag nog t.o.m. skulle föredra George Clooneys fina prestation från The Descendants, som väl får anses vara Dujardins största konkurrent till priset i allmänhetens ögon, men det en rejält tight kamp i kategorin det här året.

Best Actress: Viola Davis (The Help)

Meryl Streep fortsätter bygga på sitt elefantrekord och är i och med titelrollen i The Iron Lady uppe i 17 nomineringar i karriären, varav två resulterat i statyetter. Hon kommer den klart största utmanaren, även om jag bara sett klipp från Thatcher-rullen så har hon precis som Davis en grym närvaro i scenerna. Streeps fördel är att hon spelar en verklig person, vilket brukar hjälpa i sammanhanget, men Davis är ändå min favorit. Michelle Williams är i övrigt en personlig favorit, men jag har ännu inte sett My Week with Marilyn. Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander var bra, men inte i nivå med hypen.

Best Supporting Actor: Christopher Plummer (Beginners)

Mitt hjärta hoppas på Sverige här genom Max von Sydows skickliga insats i Extremely Loud and Incredibly Close, helt klart en av de bästa grejerna med den filmen. Plummers insats hade dock lite större utrymme att visa styrkan och erfarenheterna i skådistalangens långa karriär. Hyfsade insatser skuggar i övrigt, men priset kommer sannolikt stå mellan de två åldermännen.

Best Supporting Actress: Octavia Spencer (The Help)

En ovanligt högljudd roll som favorit här, men chocken vore väl om Melissa McCarthys ännu gapigare karaktär i Bridesmaids går hem med segern. Spencers relativt konstanta scenkollega Jessica Chastains är mitt andrahandsval.

Best Writing (Original Screenplay): A Separation

Min favoritfilm från förra året är (i gott sällskap av fantastiskt övertygande skådespel) just min favoritfilm tack vare det smarta, suggestiva manuset.

Best Writing (Adapted Screenplay): The Ides of March

Kanske ett oväntat val, och troligtvis inte den väntade vinnaren, men sett till kronologi och dialog så är det den av filmerna i listan som är mest övertygande på manusstadiet. Filmer som Tinker Tailor Soldier Spy och Hugo var långt mer övertygande på ett visuellt plan.

Best Animated Feature: Rango

Det är ett annorlunda år när ingen Pixar-film har kommit i närheten av att vara den bästa animerade filmen. Tur då att Gore Verbinski gav oss en lika underhållande som fängslande fest för öga och själ. Tråkigt att motion capture inte verkar accepterat som animation ännu, annars hade Tintin varit en given nominering och kanske vinnare. Känns lite som när den första Tron blev diskvalificerad från "bästa specialeffekter"-kategorin på 80-talet, eftersom det ansågs som fusk att använda datorer.

Best Foreign Language Film: A Separation

Min favoritfilm från 2011. Punkt.

Best Original Score: John Williams (The Adventures of Tintin)

Williams tävlar mot sig själv iår, men där hans musik till War Horse var ganska intetsägande så lyckades musiken i Tintin kanske bäst av alla detaljer att väcka känslan från serierna.

Best Original Song: Bret McKenzie - Man or Muppet (The Muppets)

Segern borde vara självklar. Bara två nominerade låtar iår och motståndaren är en relativt blek sång från redan bortglömda filmen Rio. Extra kul vid vinst är såklart att det är en av musikhjältarna från Flight of the Conchords som prisas!

Best Sound Editing: Drive

Dels för att filmen är väldigt förbisedd i sammanhanget i övrigt, men även för den fina ljudhanteringen, förstås.

Best Sound Mixing: Hugo

Den fina hyllningen till gammal filmteknik, genom modern motsvarighet, görs med stor hjälp av lysande ljudmixning.

Best Art Direction: Hugo

Den symbiotiska looken rakt igenom fångar verkligen tittarens uppmärksamhet.

Best Cinematography: The Tree of Life

Väldigt svår kategori, Hugo och The Girl with the Dragon Tattoo kommer ge Mallicks ögongodis en rejäl match.

Best Makeup: The Iron Lady

Lyckas verkligen övertyga om en svunnen era.

Best Costume Design: Hugo

1930-talet hade snygga kläder och filmen får en att vilja bära dem nästan 100 år senare.

Best Film Editing: The Girl with the Dragon Tattoo

Finchers filmer har alltid varit välklippta. Årets bidrag är inget undantag, tillsammans med fotot är det troligtvis rullens största kraft.

Best Visual Effects: Rise of the Planet of the Apes

Är nog ganska partisk här eftersom det är en personlig favorit och den inte har andra chanser att vinna iår. Skulle inte heller gråta om Hugo vinner.

Hugo blir alltså min största vinnare med fem statyetter. Men flera av kategorierna är hårfina att bedöma, så i flertalet av dem kommer jag inte bli särskilt besviken oavsett utgång. Men mer om det kommer i min liveuppdatering som jag hoppas kunna leverera inatt via Twitter.

Bra skit - vecka 7:

• The Descendants - Alexander Paynes senaste rulle är ännu en om en sympatisk antihjälte i jakt på upprättelse. Filmen lyckas vara övertygande och ge en känsla av äkthet, som i sin tur berör. Däremot tyckte jag att berättelsen trots det känslosamma temat är ganska platt och filmen drivs istället fram av karaktärerna, som därför måste göras extra färgrika och utsvävande. Kort sagt gillar jag verkligen rullen, men vet inte hur den kommer stå sig för framtida tittande. Å andra sidan är det kanske mer av en smaksak, jag var inte överdrivet frälst heller av Paynes största succé Sideways. George Clooney övertygar däremot rejält. Han spelar förvisso en karaktär som i mycket liknar personer från hans tidigare filmografi, men han gör det fläckfritt. Kampen om den manliga huvudrolls-Oscarn om en vecka kommer bli benhård.
• Hugo - Möjligen en Cinema Paradisio för den nya filmgenerationen, en storslagen kärleksförklaring till filmmediet. Att filmen tar den riktningen är helt oväntat en bra bit in i storyn, men den hemlöse pojken Hugos jakt på lösningen till ett robotmysterium engagerar hela vägen. Det är också en fantastiskt snygg film, min personliga favorit till flertalet tekniska statyetter på Oscarsgalan. Jag längtar även efter ett tillfälle att se om filmen i 3D, eftersom det kan vara den enda produktionen där effekten fyller en faktisk funktion för berättelsen. Filmen kretsar nämligen mycket kring just filmteknik och dess utveckling, samt hur vi kan stå i ett modernt perspektiv och ändå älska det som är av starkt nostalgiskt värde.

Bra skit - vecka 6:

• Benjamin Goss - Har ni inte sett hans fantastiska bilder förut så tycker jag att ni omedelbart surfar in på hans webb, Flickr-flöde eller drar till Kristinehamns konstmuseum där han ställer ut ett tiotal av sina fängslande porträtt fram till den 9 april.
• Cabaret - Om du har vägarna förbi Karlstad de närmaste två veckorna kan jag varmt rekommendera att göra ett besök på Tempelriddaren och se någon av de sista föreställningarna av denna klassiker i Värmlandsteaterns tappning. Den intima känslan, där publiken bokstavligt talat sitter mitt i händelsernas centrum, är en grym bonus till den väldigt underhållande föreställningen. Spelas fram till den 25 februari.
• The Help - Det jag gillade mest med den här filmen var hur övertygande de återskapat eran, den där overkliga känslan som om det vore en hemsk fantasivärld, något utomjordiskt. Det knöt sig i magen flera gånger att USA:s söder verkligen sett ut såhär. Och att det finns platser i världen där den här socialt grava rasismen fortfarande förekommer. Filmens kanske svagaste sida är att skräcken och våldet aldrig kommer för nära inpå karaktärerna, åtminstone inte under filmens gång. Den ligger och lurar obehagligt, men jag fick aldrig den där känslan av att det är nåt stort på spel, även om det är ganska uppenbart att det är vad filmen vill säga. Sedan är filmen vid tillfällen lite väl övertydlig med var vi ska lägga våra sympatier, manipulativt men skickligt filmat. Många individuellt starka rollprestationer finns däremot (Bryce Dallas Howard är fantastisk, jag vet inte om hon någonsin spelat filmskurk förr) som kan komma att få värdiga Oscarstatyetter om några veckor.
• Midnight in Paris - En klart annorlunda Woody Allen-rulle, med underliga, övernaturliga inslag som inte alls står i vägen för en i övrigt väldigt jordnära berättelse och kärleksförklaring till den modernistiska konst- och litteratureran. Ovanligt nog för en Allen-film så engagerar mig själva storyn mer än tempot i berättandet och "beatet" i klippningen, som faktiskt i vissa fall frustrerade mig litegrann. Istället är det de bisarra situationerna och huvudkaraktärens sätt att hantera dem som skapar de bästa stunderna och dialogerna. I övrigt skrattade jag ibland lite gott för mig själv hur Owen Wilson genomsyras av samma kroppsspråk och framställning som i princip alla huvudkaraktärer från Allens guldera där han själv spelade huvudrollerna. Där han spelade en slags sinnebild av sig själv. Kort sagt, Wilson gör en fantastisk Allen.

Way too Close

Glenn Close i Albert Nobbs ser ut lite som en smal Robin Williams. Är det Mrs. Doubtfire-effekten?

Bra skit - vecka 5:

• Dag - Norska dramakomedin ger mig nytt hopp om tragikomikens tv-framtid, något mer feelgood än Jens Jonssons verk men ändå med samma bildbleka framtoning, bisarra vardagssituationer och utsvävade karaktärer. Kul också att återse duktiga Tuva Novotny, som pratar oväntat övertygande norska. Har nyligen börjat kolla ikapp serien från start, men säsong två rullar för tillfället på SVT.
• Infinity Blade - Det må vara ett exceptionellt linjärt spel, men Infinity Blade lyckas med en annorlunda twist i "storyn" till och med göra det repetitiva elementet till ett nyckelmoment. En väldigt engagerande, och för iPhone-formatet overkligt snygg, hack-n-slash-RPG.
• Squash - Bollsport är min absoluta favorit bland träningsformer. Racketsport i sin tur den roligaste grenen inom bollsport att spela, åtminstone i träningssyfte. Har kommit igång med squash igen de senaste veckorna och hoppas snart även kunna spela badminton mer regelbundet igen.