4 januari 2010

Film 2000-2009

Upplägg för listan: Årtiondets, d.v.s. 00-talets, tio bästa filmer. Märk väl att jag endast listar de jag själv sett, potentiella verk kan därför saknas av annan anledning än att de inte platsar här. Dessutom räknar jag bara långfilmer (över 60 minuter långa). Filmerna ska ha haft biopremiär i Sverige under mellan den 1 januari 2000 och 31 december 2009 (festivaler räknas inte). Om en film inte haft någon ordinarie biopremiär i landet så räknar jag efter när filmen blev tillgänglig på dvd (ordinarie dvd-premiär och/eller import).

10. Memento
Topplistan för årtiondet kommer överhuvudtaget att kännetecknas av enskilda personer som satt sin prägel på filmskapandet de gångna tio åren. Inte så konstigt då att Christopher Nolan nästlar sig in, en regissör som med Memento slog igenom på bred front i början av det nya milleniet och tio år senare är en av de mest eftertraktade skaparna i Hollywood, vilket jag senast uppmärksammade för bara någon vecka sedan. Och Batman-filmer i all ära, Memento överlever till slut decenniet som Nolans mest ikoniska rulle. Med dagens ögon kan den förvisso redan kännas lite åldrad, eftersom den vann mycket på sitt annorlunda berättarstuk (filmen utspelar sig baklänges, för den som det lyckats undgå) när det begav sig. Samtidigt är det fortfarande den dramaturgiskt bäst byggda filmen som Nolan har gjort, då han i senare verk tycks ha blivit lite väl insnöad på det tekniska. Viss klippning i The Dark Knight var t.o.m. så ryckig att mycket av spänningen gick förlorad och jag en bra stund var tveksam till resultatet. Även om det till slut var svårt att värja sig, bland annat för den bländande estetiken.
Memento är en milstolpe för modern film, men står även fortfarande stabilt på egna ben. En sån där rulle vars motsvarighet jag kommer längta efter under 2010-talet.

9. No Country for Old Men
De filmskapande bröderna Coen håller en otroligt hög standard genom sina produktioner och har gjort så ända sedan debuten för över 25 år sedan. Av deras 16 långfilmer är det egentligen bara en som för mig håller en tveksam nivå, men då var jag inte heller en stor fantast av originalet.
I No Country for Old Men får de emellertid ihop samtliga trådar som väver fram deras starkaste sidor: Den har en otroligt stark story, baserad på Cormac McCarthys bok med samma namn. Den har en kusligt krypande och mörk stämning, genom utsökta tagningar och noll musik. Den har även ett brett och spännande galleri av karaktärer, framställda av väldigt kompetenta skådespelare. Bland dessa skådisar kan särskilt nämnas Josh Brolin, som fått ett rejält uppsving i karriären de senaste två, tre åren, och Javier Bardem, som gjorde pottfrisyren mer skräckinjagande än någonsin.
Filmen toppade rättvist min lista över 2008 års bästa filmer, trots väldigt god konkurrens.

8. I huvudet på John Malkovich
Originaltitel: Being John Malkovich
Den för mig kanske störste filmikonen under de gångna tio åren är manusförfattaren (och på senare tid tillika regissören) Charlie Kaufman. Under 00-talet skrev han manus till sex rullar, varav jag belönat fyra med högsta möjliga betyg i tidigare recensioner och omdömen. En av dem är just Being John Malkovich (en annan återfinns lite senare i den här listan), om en underlig kontorsbyggnad som hyser en portal in i nämnda skådespelare och excentrikers huvud. Det är ett verk som är fantastiskt av fler anledningar än den bindgalna intrigen av Kaufman. En av de främsta är kanske den lika oväntade som utomordentliga rollistan, med trion John Cusack, Cameron Diaz och (såklart) John Malkovich i spetsen. Oväntad, eftersom de två förstnämnda tidigare hade förknippats med filmgenrer som exempelvis romantiska komedier och eftersom Malkovich av många hade tolkats vara en egensinnig person, defensiv med sin konstnärliga integritet. En image som han mer än gärna skojar med i rollen som sig själv. En av filmens mest minnesvärda scener är just den där han besöker sitt eget ego.

7. Donnie Darko
En av årtiondets klart största indieframgångar. Första gången jag såg Donnie Darko så var det i ett stadie av seg bakfylla, andra gången satt jag som på nålar och undrade om jag ens blinkat under filmens gång. Den subtila, mörka och tolkningsvänliga storyn blev en redig skjuts för båda syskonen Gyllenhaals karriärer, medan regissören och manusförfattaren Richard Kelly gick vidare med att göra två högst ljumna rullar. Frågan i nuläget är om han någonsin kan hitta tillbaka till den speciella atmosfären från detta verk, eller överhuvudtaget väva ihop en berättelse på samma engagerande vis igen.
När vi ser tillbaka på filmen idag så är det även lite speciellt att Patrick Swayze fick göra en så annorlunda roll mot slutet av sin karriär. För mig kommer han alltid vara föreläsaren Cunningham. Inte dansaren Castle.

6. Prinsessan + Krigaren
Originaltitel: Der Krieger und die Kaiserin
Hur ska jag beskriva den här filmen utan att upprepa något jag tidigare sagt? Det ter sig smått omöjligt. Åtminstone har jag sagt det mesta som går att säga för att hylla den tekniska och dramaturgiska prestationen som denna film utgör (ett av många ställen är i en recension för snart fem år sedan), så jag ska för en kort stund försöka förklara filmens betydelse för mig: Der Krieger und die Kaiserin är med stor sannolikhet den film jag sett flest gånger, jag har sedan länge tappat räkningen på exakt hur många gånger det gäller. Jag brukar med glädje se om den när en vän inte sett den och jag tröttnar aldrig på att se den, så enkelt är det.
Tom Tykwer har de senaste åren övergått till att göra filmer med mer internationell profil, men att han behållit sin säregna stil i bildspråk och stämning. Dessutom lockar han ut fantastiska kvalitéer i sin rollista, det finns inte många dåliga prestationer i Tykwer-rullar!

5. American Beauty
Regissören Sam Mendes har, sedan denna hans debut på vita duken, levererat fem tungviktare under 2000-talet. Varje film han styrt sedan American Beauty har både väckt stor uppmärksamhet och skördat finfin kritik från både publik och kritiker (om än inte samtidigt vid alla tillfällen). På så vis har han redan satt sin prägel på det gångna årtiondet och blivit ett av de största skaparnamnen i Hollywood.
För mig är emellertid filmen som startade hypen fortfarande Mendes bästa i biblioteket, även om flera har lyft fram hans adaption av Richard Yates bok Revolutionary Road som nytt högvattenmärke. Intressant, eftersom filmerna påminner så mycket om varandra i sin tematik; den amerikanska medelklassens frustration över det monotona livet och lyxproblemen (vilket jag till stor del ändå måste beteckna det som) som detta medför. I det här fallet är det familjepappan Lester Burnham (lysande och oscarbelönad prestation av Kevin Spacey) som får nog av prestationsångesten och stressen, vilket leder till såväl komiska som vemodiga och jobbiga situationer. Färgstarka karaktärer och starkt skådespel över lag är vad som gör den här rullen till förra årtiondets femte bästa.

Trots att den här filmen har fått god kritik så är den i mina ögon ännu en underskattad prestation. Redan för tre år sedan toppade den min lista över 2006 års bästa filmer, men den fortsätter imponera på mig varje gång jag ser den. Den otroliga klippningen, i kombination med de subtila effekterna och intensiva tagningarna, ger en lysande grund för en story som redan på egen hand är känslostark och engagerande. En vacker filmdystopi som sätter ribban för kommande utmanare i genren och dessutom visar att datoreffekter inte behöver vara uppenbara på film, vilket rullar som G.I. Joe och Ultraviolet verkar ha missförstått.
Från att ha varit ett svårplacerat namn (med såväl indiepärlan Y tu mamá también som blockbustern Harry Potter and the Prisoner of Azkaban på meritlistan) har Alfonso Cuarón blivit en regissör att hålla ögonen på in i 2010-talet.

3. Amelie från Montmartre
Originaltitel: Le fabuleux destin d'Amélie Poulain
Årtiondets lyckopiller! Där större delen av filmerna på den här listan har en vemodig, mörk eller rent av pessimistisk tematik så strålar den här franska pärlan av vacker och färgglad naivitet. Filmen blev dessutom det definitiva, internationella genombrottet (åtminstone för den bredare publiken) för såväl regissören Jean-Pierre Jeunet (som dessförinnan oväntat hade gjort Alien: Resurrection) och Audrey Tautou, som på kort tid förvandlades till en slags ikon för den söta girl-next-door-schablonen. Hon hade också svårt att skaka av sig den imagen i efterföljande filmer, men är nu inne i något som skulle kunna liknas vid en comeback på internationella biografer.
Filmens livsbejakande och solidariska budskap kan få vem som helst att smälta i tv-soffan och är tillräckligt tidlös för att kunna uppskattas även om ytterligare tio år.

2. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Ännu en briljant rulle signerad galenpannan Charlie Kaufman. Det är dessutom underbart att se resultatet av en absurd berättares samarbete med en så visuellt experimentell regissör som Michel Gondry. För Eternal Sunshine har både en väldigt tilltalande estetik och en engagerande story, om känslostark kärlek och viljan att både minnas och glömma stunder från sitt liv.
Ytterligare så kan jag förvånas över att Jim Carrey inte fått möjligheten att bära fler seriösa dramafilmer, efter fantastiska prestationer i såväl den här rullen som i Man on the Moon fem år tidigare. Han hade verkligen förtjänat en Oscarnominering för den här övertygande insatsen, men motspelerskan Kate Winslet var den enda i en generellt stark ensemble som lyckades med den bedriften.

1. Guds stad
Originaltitel: Cidade de Deus
En film som kom från ingenstans och blåste skallen av mig. Kan dessutom vara den film som ensamt fick mig att mer flitigt följa filmmarknader utanför Sverige och USA. Det finns ingen hejd på hyllningarna jag kan ösa över den här filmen. Den har fantastiska skådespelare, trots att många bara är barn och dessutom kommer från en obefintlig karriär före den här prestationen. Klippningen är hänförande, både effektiv för berättandet och maffig för upplevelsen. Den realistiska känslan som fotot levererar tillsammans med nämnda detaljer är också av en annan värld, vid flera tillfällen känner jag mig som tittare sida vid sida med en dokumentärfilmare.
Fernando Meirelles var nästan 50 år gammal när han regisserade den här filmen. Ändå var det bara den tredje någonsin i hans karriär. Sedan dess har han gett oss den mycket fina The Constant Gardener och halvdana Blindness. Ett framtidsnamn inom film, trots sin ålder.

Tio bubblare i alfabetisk ordning:

  • Amores Perros (Älskade hundar) - Alejandro González Iñárritu åstadkom en av de tio årens mest ambitiösa trilogier. Första rullen var fantastisk, min personliga favorit.
  • Big Fish - Tim Burtons hittills bästa långfilm, i mina ögon. En saga om myt- och sagoberättandets grunder.
  • El Laberinto del Fauno (Pans Labyrint) - En av de största överraskningarna från senare år. Guillermo del Toro hoppar mellan skräp och mästerverk, kommer han hitta hem till slut?
  • Gegen die Wand (Mot Väggen) - Fatih Akin är en av mina absoluta favoritregissörer, inte bara bland senare års skapare. Det här är hans starkaste film hittills, som en rejäl käftsmäll.
  • I'm Not There - Satte en ny standard för hur filmbiografier kan göras. Till skillnad från exempelvis Ray och Walk the Line koncentrerar sig filmen på skaparens (i detta fall Bob Dylans) konstnärliga själ, snarare än dennes fysiska person.
  • Magnolia - Paul Thomas Andersons genombrott överträffar även hans hyllade There Will Be Blood.
  • Revanche - Ett fortsatt bevis på att storyn, drivet och skådisarna fortfarande gör filmen. Inte effekterna.
  • The Lord of the Rings - En trilogi som nästan måste sammanfattas som en gemensam filmupplevelse. Gjorde fantasy stort igen och satte en ny standard för storslagna äventyrsrullar, ännu oöverträffad av mer än en handfull taffliga försök. Harry Potter-filmerna inkluderade.
  • The Pianist - Låt oss hoppas att Roman Polanski snart får utrymme att skapa film igen.
  • Tillsammans - Min favorit till titeln årtiondets svenska film, en riktigt fin och engagerande berättelse med bland annat riktigt bra skådespelare och genuin rekvisita att sätta pricken över i.
Enligt Filmtipset.se har jag sett totalt 1427 filmer som släppts under 00-talet. Det motsvarar nästan tre filmer i veckan, vilket för mig inte är så väldigt uppseendeväckande med tanke på alla tittarmaraton jag satt i rullning de senaste tio åren. Eller för den delen alla kortfilmer som statistiken måste innehålla. Sedan räknar ju sidans statistik bara de gånger man sett en film första gången, medan de ju finns mer än en handfull filmer från de gångna åren som jag gärna återbesöker titt som tätt.
Kanske jag borde sätta ett nytt mål för 2010-talet? Känns lite avlägset nu, får avvakta några år...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra lista. Men kom inte I huvudet på John Malkovich, American Beauty och Magnolia ut under 1999? Iaf enligt filmtipset.. Reagerade mest på grund av att jag inte kunde ta med dem på min lista.

Magnus sa...

Enligt Imdb hade alla tre svensk premiär under år 2000, vilket jag listar som ett kriterium. Blir kanske lite vilseledande, men måste utgå från när det fanns läge för mig att se filmerna.