Våren då jag skulle sluta högstadiet så briserade en bomb över världen. Bomben hette The Sims och var snart på allas läppar. Sommaren före gymnasiet satt alla och lekte gud (eller snarare virtuellt dockhus) framför sina datorskärmar.I dagarna har jag, av delvis nostalgiska skäl, ägnat spelseriens tredje installation några granskningens timmar. Motvilligt måste jag erkänna att konceptet aldrig blir gammalt. Skillnaderna från det första spelet är inte särskilt stora, ändå äter The Sims 3 upp min tid minst lika snabbt. Om inte mer.
När jag till slut sansar mig fascineras jag, istället för av låtsasfigurerna, av oss människor och vårt behov att skapa alternativa verkligheter. Särskilt av den sort där vi får möjlighet att eftersträva livsmål som ter sig allt för abstrakta i det verkliga livet. Kanske kan vissa se det som upplyftande när deras alter egos, utan större ansträngning, förvandlas till filmstjärnor över en natt, men avsaknaden av dessa kortsiktiga och förlåtande belöningar på den här sidan skärmen stärker nog snarare yngre generationers apatiska förhållningssätt till arbetslivet. Och skolan. Annat var det i föregångarna SimCity, där staden utan pardon attackerades av utomjordingar om du drog in för lite skattepengar från invånarna.
Det som till slut får mig att definitivt genomskåda denna drog till underhållning är dess egna försäljningsvapen - verklighetsförankringen. Det är nämligen minst lika tråkigt att diska på låtsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar