Som tidigare berättat har jag ägnat en stor del av min läsning år 2008 åt graphic novels (serieromaner, levande noveller eller vad man kan vilja kalla det på svenska). Känner för att dela med mig av några tips och eventuella nonos i genren. Och vad vore bättre än att ta en djupdykning i den högaktuelle playboyen
Bruce Waynes (alias
Batmans) leverne? Har varit där och petat i ett tidigare inlägg, men eftersom jag själv minns hur mycket jag famlat efter rätt berättelser kan jag nämna vilka jag läst så här långt.
Så det ska bli enkelt för er att vraka har jag sorterat böckerna efter berättelsens kronologi, från Batmans första till sista(?) år som brottsbekämpare i
Gotham City.
Batman: Year One av Frank Miller
En av böckerna som gav störst inspiration till
Batman Begins, vilket man snabbt kan se på bland annat slutet. Faktum är att det skrevs ett oanvänt filmmanus med samma namn och ungefär samma storyline som serieromanen.
Frank Miller har dessutom klippt om
Batman Begins till sin "egna" version, som går att hitta lite varstans under just namnet
Batman: Year One.
Kort förklarat sammanfattar boken, så klart, Bruce Waynes första år bakom masken. Något som däremot saknas är hans hårda träning inför uppgiften, som ju filmen tog upp. En pluspoäng till filmen, eftersom den biten känns relevant för att ge läsaren en stadigare kontext, men
Batman: Year One är fortfarande en av de klart bästa Batman-berättelserna man kan hitta där ute. Samtidigt som det är en utmärkt inkörsport! Dubbel strike.
The Man Who Laughs av Ed Brubaker
En perfekt fortsättning när man har läst
Year One är denna bok, som beskriver det första mötet mellan två av serievärldens största rivaler. Batman och
Joker. Denna är en av tre berättelser som
Heath Ledger "pluggade" inför sin roll som skräckclownen i
The Dark Knight. De andra böckerna är
Arkham Asylum och
The Killing Joke (se nedan).I alla tre framställs han, såklart, som en komplett galen och oförutsägbar figur och
The Man Who Laughs sätter verkligen den galna nivån inför deras framtida drabbningar.
The Man Who Laughs är en perfekt öppning för Joker. Teckningsstilen är följsam och stilren, inga detaljer missas i grönhårets framfart. Ett hett tips och något av ett måste om man tänker läsa fler berättelser där skurken förekommer. Vilket är minst sagt många, till läsarens skräckblandade lycka.
The Long Halloween och Dark Victory av Jeph Loeb
Nästan lika inspirerande som
Batman: Year One var för filmen
Batman Begins, har den här följetongen varit för
The Dark Knight. Inofficiellt har böckerna även kallats för
Year Two och då främst
The Long Halloween eftersom dess berättelse utspelar sig under ett helt år. Samma bok inleds dessutom med introduktionen av karaktären
Harvey Dent och de båda albumen koncentrerar sig starkt på skildrandet av hans öde.
The Long Halloween handlar i korta drag om en seriemördare som härjar i Gotham City, som mördar en person vid varje högtid.
Dark Victory är en direkt fortsättning på berättelsen, som dessutom introducerar karaktären
Dick Grayson (den förste
Robin).
Till sist ska två saker tilläggas. För det första hade böckerna helt klart varit tråkigare om det inte hade varit för
Tim Sales fantastiskt stämningsfulla teckningsstil, den passar Batmans universum perfekt. För det andra så borde alla som är det minsta intresserade läsa serien, det här är ett av måstena i listan.
Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth av Grant Morrison
Det finns en plats i Batmans värld som, tillsammans med t.ex. Bruce Waynes gigantiska herrgård plus "källare", är en av få ständigt återkommande kulisser i såväl serier och filmer.
Arkham Asylum, den psykiatriska anstalt dit kriminella galningar förpassas efter att ha hamnat i fladdermusens klor.
I
Grant Morrisons berättelse är byggnaden huvudperson, storyn där Batman tvingas in i anstalten för att avvärja ett gisslandrama är egentligen ett sidospår. Genom tillbakablickar får vi nämligen samtidigt följa hur läkaren som gav anstalten dess namn kämpade mot sina egna demoner, och samtidigt satte sin egen prägel innanpå dess väggar. Berättelsen är rak, brutal och kompromisslös, illustratören
David McKean använder en stil som sammanväver handtecknat med fotografi. Batman skildras, tydligare än någonsin (no pun intended), som en mystisk och krypande skugga. Det finns inte många bildrutor där man får se honom i tydlig helfigur. En underbar kombination med Morrisons mörker, som jag även lärt känna från graphic novels som
Mystery Play.
Sist men inte minst så har berättelsen den klart sjukaste och mest oempatiska versionen av Joker någonsin. Bara genom hur hans dialog är illustrerad får nästan hans röst att skära i öronen. Jag behöver knappast tillägga att ni omgående bör läsa
Arkham Asylum.
The Killing Joke av Alan Moore
Precis som
The Man Who Laughs så är
The Killing Joke helt vigd åt motsättningarna mellan Batman och ärkeskurken Joker. Därför kompletterar de två berättelserna varandra väldigt bra, även om clownen är snäppet mer mordiskt utflippad i
Alan Moores värld. För i den här berättelsen vet hans sjuka fantasi inga gränser. Den här gången är det självaste konstapeln
James Gordon och hans familj som blir utsatta för galningens spel. Jag var vid ett tillfälle tvungen att bläddra tillbaka och läsa om fem, sex sidor för att vara säker att jag sett/läst rätt.
Beroende på hur man sedan tolkar slutet i
The Killing Joke så skulle man kunna flytta boken något i kronologin och såmed upp eller ner i listan några steg. Intressant är att jag personligen tolkade slutet helt annorlunda vid första omläsningen, vilket klart kan bero på Alan Moores otroliga djup som manusförfattare.
Hush av Jeph Loeb
Följetongen
Hush återkopplar till Loebs tidigare verk
The Long Halloween och
Dark Victory på flera sätt. Återigen handlar det om ett okänt "mastermind" i den kriminella världen som systematiskt har skapat en sammansvärjning bland alla de klassiska skurkarna i Gotham och Batman är på desperat jakt efter personens identitet. Dessutom vidareutvecklar berättelsen romansen som skapades i de tidigare verken, nämligen den mellan Bruce Wayne och
Selina Kyle. Eller mellan Batman och
Catwoman, om man så vill.
Berättelsen är väldigt välskriven, vilket inte är någon överraskning om man läst Loebs tidigare bidrag. Vi får exempelvis ett väldigt nyanserat gästinhopp av
Clark Kent, alias
Superman, vid några tillfällen i storylinen. Samarbetet de två emellan är inget jag vanligtvis ser allt för gärna, eftersom jag inte är ett stort fan av alldeles för uppmixade superhjältevärldar. Extra lite gillar jag just den här duokombinationen eftersom Batman inte är en superhjälte i ordets traditionella mening. Men, Loeb lyckas otroligt nog få med Kent i storyn utan att jag trött ska muttra in i serierutorna.
Det enda jag vidare kan anmärka på är att
Jim Lees teckningsstil är snäppet för modern. Den är otroligt snygg, visst, men för varje uppslag så saknar jag Loebs stilfulla samarbete med Tim Sale allt mer. Det till trots så ska man helt klart läsa
Hush om man läst och gillat Loebs tidigare Batman-album!
The Dark Knight Returns och The Dark Knight Strikes Again av Frank Miller
Här har vi de troligtvis mest hypade verken i hela listan, åtminstone den första delen av de två. I
The Dark Knight Returns får vi följa en gammal, sliten Bruce Wayne när han på ålderns höst tvingas mantla capen ännu en gång. Vad som sen följer är en ganska brutal berättelse med gästskådespel av en hel drös superhjältar från
DC Comics universum.
Strikes Again är en direkt uppföljning, där fokus på Batman tunnas ut allt mer.
Själv tyckte jag inte att
The Dark Knight Returns var mer än godkänd och
The Dark Knight Strikes Again rent av undermålig. Teckningsstilen i de båda böckerna är ofta tråkig och oinspirerad, berättelsen infantil och effektsökande. Den har sina ögonblick, framför allt i första volymen, men flera gånger tänkte jag "vafan nu då" eller "jaha ja". På ett allt annat än positivt vis, vill säga. Andra boken utvecklas till en slags
Justice League-parafras, men med karaktärerna direkt från ålderdomshemmet.
För mig förstör de två böckerna också mycket av den mörkt stilfulla mytologi och atmosfär som de tidigare böckerna i listan har byggt upp. Jag kan med säkerhet säga att de gjorde karaktären Batman snäppet tråkigare i mina ögon. Konstigt, när Miller ju samtidigt har författat den fantastiska
Batman: Year One.
Alla ska självklart bilda sig sin egen uppfattning, men jag kan knappast rekommendera de två böckerna mer än svagt, framför allt inte
The Dark Knight Strikes Again.
Det senaste dygnet har jag, förutom att packa i och ur flyttlådor, manipulerat tiden. Spelet Braid har klamrat sig fast i mig och jag kan bara stämma in i kritikernas lovsång.
