Week five: There's noone here, and people everywhere.

Det är svårt att vara ensam i en mångmiljonstad. Instämmer man med den meningen har man troligtvis aldrig bott i en sådan. Ensamhet har inte med fysiskt utanförskap att göra mer än mentalt. På film har problemet skildrats åtskilliga gånger, i USA kanske främst med New York som kuliss.
Om Berlin är europeisk films förstad för ensamhet är något jag varken vet eller tror. London eller Paris snarare. Men idén med ensamhet är nog byggd på en "antingen eller"-filosofi, för min egen del med utgångspunkt i Ekshärad och Berlin. Ensam antingen på grund av bristen på människor omkring sig, eller ensamhet på grund av många människor man har noll närhet till.

Så, vad är nytt här nere? Det drar ihop sig till årsskiftet, ett viktigt ögonblick för Berlin. Då införs rökförbudet på offentliga restauranger, klubbar och andra uteställen. Stora delar av Tyskland har redan regeln och det har diskuterats ivrigt om Berlin är redo för övergången.
Själv tror jag att rökandet till stor del kommer segra här. Som jag förstått det får nämligen krogägarna själva välja om lokalen ska vara rökfri eller inte. Väljer de rökfritt kan de fortfarande installera ett speciellt rökrum, som dessutom får uppta en självvald andel av stället. Rökrummen kan teoretiskt alltså vara majoriteten av restaurangen och icke-rökarna blir istället de som förpassas till en mindre del av lokalen.
Offentligt rökande är väldigt karaktäristiskt för stan och något jag inte är särskilt van vid, sedan lagen infördes i Sverige för... fyra år sedan? Men det ska erkännas att jag inte blir ledsen om kläderna slipper lukta askfat dagen efter.

Svenskt på tyskskärmen

Lite tysksvenskt filmnytt:

I mitt tittande för att sammanställa årets filmtopplista snubblade jag häromveckan över det verklighetsbaserade tyska dramat Das Wilde Leben (Eight Miles High!), om den omtalade 60-talsfotomodellen och groupien Uschi Obermaier. Filmen i sig var en ganska stor besvikelse, men en rolig detalj var när jag tyckte mig känna igen skådisen som spelade Mick Jagger. Och visst var det en av bröderna Norén, närmare bestämt Victor från Sugarplum Fairy, som spelar en ung version av rockstjärnan. Och han sköter det faktiskt ganska bra, eller åtminstone så bra som någon kunnat i en annars väldigt oengagerad rulle.

Andra svenska filmsnackisen i Tyskland just nu torde vara nyinspelningen av Tomten är far till alla barnen, här döpt till Meine Schöne Bescherung. Eller snackis och snackis, det tog mig ett spadtag på IMDb för att få fram att det faktiskt är samma manusförfattare, eller åtminstone en av dem, som från den svenska filmen. Någon annanstans har jag inte hittat så mycket som ett ord om att det faktiskt är en och samma berättelse, även om det redan för något år sedan förekom småsnack i svenska medier om projektet. Meine Schöne Bescherung har i vilket fall premiär idag. Ska bli kul att se hur storyn tas emot, för jag inbillar mig att multifamiljerelationer är lite mer ovanligt här än i Sverige.


Min sista iakttagelse har inget med Tyskland att göra, mer än att jag såg filmen här, men i den första Futurama-långfilmen Bender's Big Score (nu DVD-aktuell) förekommer en sekvens som är extra rolig för oss svenskar. Utan att avslöja för mycket så åker Bender vid ett tillfälle till framtidens Sverige (eller baktidens enligt seriens/filmens tideräkning) och stjäl nobelpriset som precis ska tilldelas en McSvensson. Men ännu roligare är hans hån när han med laservapen jagas från platsen. Not so neutral now, are you, Sweden?
Kan varmt rekommendera Futurama-rullen, den första av fyra som kommer ut inför seriens återkomst. Mycket välskriven och klart bättre än den lite utdragna Simpsons-långköraren.

Week four: Sometimes the same is different, but mostly it's the same.

Lördag förmiddag. Sprängande huvud. Zombies dödar. Man får skylla sig själv.

Det skållande heta kaffet från Alexanderplatz u-bahnstation, har precis nått drickbar temperatur när jag kommer fram till hållplatsen Paracelsus-Bad. Min slutstation och lagom långt från lägenheten för jag ska hinna njuta av det svarta guldet i min hand. Promenaden går längs Roedernallee. Samma dag som jag officiellt flyttade in i min lägenhet rånades en värdetransport alldeles i närheten. En av väktarna skottskadades så allvarligt att han senare avled på sjukhuset. Nog för jag efterfrågade händelserikedom genom min flytt, men det finns gränser för allt.

Språk är en intressant kommunikationsbegränsning hos människan. Vi är alla samma, men har ibland svårt att tydliggöra det för varandra. Här har det varit en total potpurri. Umgås med tyskar dagtid, huvudsakligen kanadensare, engländare och sydafrikaner på kvällar och helger. Dessutom två svenskbesök på mindre än en vecka. Ibland kommer jag på mig själv med att rulla r:en helt förryckt, när språkövergångarna kommer tätt. Eller tappa bort ord.

Efter många om och men har jag nu samlat ihop allt det som behövs till en komplett, tysk jobbansökan. Hela processen har påmint mig om vilket disciplinärt folk tyskarna faktiskt fortfarande är.

Week three: Vi har ingenting av värde, men vår längtan är äkta!

Årets första snö faller över Berlin. På tunnelbanans tv-skärmar (Berliner Fenster) marknadsförs Kents Tillbaka till samtiden som veckans skiva. Det känns lite som att vara i norr just nu.

I Tyskland är jobbansökningar per e-post ingen vanlighet. Här ska det vara snygga, exklusiva mappar proppade med curriculum vitae, betygskopior och ett proffsigt porträttfoto på den sökande personen. Genomsnittstysken tycks slänga ut 4-5 euro per ansökan, bara för att skilja den från mängden. Vilket den i slutänden inte gör, eftersom alla gör samma sak.

Med andra ord behöver man här i princip ett deltidsjobb för att finansera sitt jobbsökande. Tur att så är fallet för min del.

Week two: We ain't going to the town, we're going to the city.

En video säger mer än tusen diabilder.