In the long run, we're gonna make it through the hard times

Markus: Det är verkligen en film som jag önskar vore verklighetsbaserad!
Jag: Hulken?
Markus: ... Nä... Forrest Gump...
- Slight misunderstanding.

26 oktober 2006. Klockan är strax efter tio på förmiddagen och jag har just köpt en baguette och kaffe på UB-fiket. Min sista måltid på nästan elva timmar, ska det senare visa sig.

Ungefär åtta timmar senare, via flyg och Arlanda Express, befinner jag mig på Säfflebussen någonstans mellan Örebro och Karlskoga. I en paus från Empire och iPod börjar jag titta på människorna runt omkring mig. "Han ser ut som ett typiskt fyllo", tänker jag om en gubbe i skinnjacka, men dumförklarar snabbt mig själv för mina fördomar.

Jag önskar jag hade haft fel, men knappt en timme senare börjar mannen ropa "jag är oskyldig!" med en så hög stämma att det t.o.m. överröstar musiken i mina lurar. Jag gissar att han börjat dricka när bussen lämnat terminalen i Stockholm några timmar tidigare. Lyssnandes på hans röst uppenbarar sig en syn av Christer Pettersson på väg in i rättssalen. Strax efteråt försöker han sätta sig bredvid en medelålders kvinna och lägga armen om henne. Instinktivt är jag på väg att ställa mig upp. Inte för att jag vet exakt vad jag hade tänkt göra åt situationen, men gubben verkade allt annat än lätt att prata med. De som satt närmare händelseförloppet var dock tidigt framme ett rycka undan honom och sätta tillbaka honom på hans gamla plats.

Nu ville man tro att det hela skulle lugna ner sig, men så någon minut senare börjar skinnjackan sjunga nån slags hejaramsa. Till vilket lag är svårt att uppfatta i ljudet som tränger förbi de slöddriga läpparna. Vid det här tillfället har också busschauffören fått nog och börjar säga ifrån via högtalarna. Mannen verkar dock inte förstå att det är han som är den tilltalade, like lite som chaffisen har ork att resonera med honom. Den sista trekvarten till Karlstad fortsätter hejaramsan som på repig vinyl. Innan jag höjer volymen på spelaren, för att döva mina öron från skrålet, håller jag ett långt resonemang med mig själv om jag borde känna mig äcklad av mannen eller tycka synd om honom.

När jag stiger av bussen och möter den regniga Solstaden har hungern tagit ett järngrepp om mina tarmar. Jag tar min väska, vänder mig för att gå mot busshållplatsen utanför SF och trampar rakt ner i en gigantisk pöl. Jag förbannar mina klumpiga attribut och ger mig vidare. Den tröttmulne och burduse rattaren på stadsbussen höjer rösten mot en blyg kille som tar lite för lång tid på sig med pengarna. Jag håller handen för ansiktet. Sen när blev busschaufförerna i Karlstad otrevliga? Jag trodde Vänern skulle torka ut långt före det hände.

Bussen når Torget och en flock ungdomar intar dess bakre sektion. Det är mig ganska tydligt att de, liksom jag, ska till Kronoparken. För de som känner till Umeå skulle det kunna beskrivas som Karlstads Ålidhem. Ännu en gång dyker mina fördomar upp, då jag inte vet om jag ska skratta eller skämmas över kidsen. De kan inte vara äldre än 14. Tror nog att alla gängfilmer är på riktigt. Tycker nog uppgörelser och dödsskjutningar är häftiga. Deras snack blir efter ett tag för mycket för mina öron att utstå, frustrerande och oroväckande. Jag höjer ännu en gång upp lurarna. Fuck all you gunsholding hip gangster wannabes.

När jag äntligen kommit fram och börjar gå mot mina vänners boningar inser jag hur mycket en resa kan förändra stämningen inför det slutgiltiga målet. Alla händelser precis när jag anlänt till Karlstad satte en mörk aura runt min vistelse. Bara den tid jag umgås med mina vänner i stan känner jag mig hemma och väl. Hur ska det gå att återvända hit för en längre tid?

Varför saknar du Umeå? Kanske för att Karlstad inte verkar saknat mig.