Ultraviolet

Att slåss med skjutvapen i närstrid. Det tycks vara en tanke som kittlar regissören och manusförfattaren Kurt Wimmer. Till sina senaste två filmer har han utvecklat en helt egen kampsport, kallad Gun-Kata, som utövas av huvudkaraktärerna. Den bioaktuella Ultraviolet har dock mer än så, men samtidigt ingenting, gemensamt med hans tidigare verk – Equilibrium.

För det första utspelar sig båda filmerna i ett dystopiskt framtidssamhälle. Men där Equilibrium förmedlar en intensiv känsla av mörker, smuts och maktlöshet i stil med George Orwells milstolpe 1984, så återges i Ultraviolet en färgglad storstad med en vidrig eftersmak av plast. Filmen lyckas inte förmedla någon som helst känsla av förtryck eller diskriminering bland invånarna.

Filmens andra problem jämfört med sin föregångare är protagonisten. Inte bara spelar Milla Jovovich sin roll miserabelt jämfört med sin motsvarighet från förra filmen, gestaltad av Christian Bale, utan karaktärsuppbyggnaden når genom hennes rollfigur Violet även en helt ny lågpunkt inom film. Bales karaktär i förra filmen var en psykiskt plågad mördarmaskin, konstruerad av förtryckarstaten. Han hade makten att stå upp mot överheten, men en skarp ovilja mot våldet han tvingades använda. Violet däremot besegrar gång på gång fiender som egentligen är henne övermäktiga, utan vare sig större problem eller förklaring. Det händer dessutom varannan minut, utan någon som helst lågmäld spänning som bygger upp stämningen.

En tredje konflikt mellan de två filmerna är just Gun-Katan. I Equilibrium förklarades dess grunder åtminstone flyktigt och när den utövades gjordes det med den rimliga nivå av smak som man åtminstone vill förvänta sig att en svindlande kampscen ska. Men Wimmer verkar vara så stolt över sin hemkonstruerade kampsport att han nu inte bara återanvänder den utan näst intill låter den ta över hela filmen. Att ens återge filmens pinsamma story mer ingående, om kampen mellan vampyrliknande varelser och "vanliga" människor, blir som ett hån mot alla manusförfattare som kämpar förgäves i Hollywood.

Kurt Wimmer har gjort fler misstag med sin nya film, förutom att göra den så snarlik sin första att jämförelser är oundvikliga. Han har bland annat valt att använda sönder datoreffekternas möjligheter, istället för att som tidigare lita på sin suveräna klippteknik i actionsekvenserna. För att tillverka dessa tycks han ha anställt några hobbyprogrammerande collegestudenter, för så smaklösa och hafsiga effekter har jag inte sett sedan 90-talets era av science fiction-rullar. Det känns särskilt misslyckat såhär efter Matrix-filmernas storhetstid, särskilt med tanke på att Ultraviolet ju är en skapelse som lånar mycket från de filmernas koncept.

Ultraviolet är en rent överflödig film. Vill man ha underhållande och intressant action ligger föregångaren Equilibrium så mycket närmre till hands. Det enda positiva med filmen är att den gör skäl för sitt namn, eftersom ingen normal människa förmår se den.