Terror på biografen

What if they come in through the back door, or the bathroom window, like that infamous Beatles song?
- Luckman, A Scanner Darkly

Det kommande bioåret blir den definitiva starten på filmvågen som ska ta itu med terrorattackerna den elfte september för fem år sedan. Det mest skrämmande för mig är dock inte ämnet, utan sättet filmerna tycks vara gjorda på.

Det finns framför allt två filmer som oroar mig. Det är United 93 (som här i Sverige verkar få titeln Flight 93 och handlar om planet som aldrig nådde fram till ett eventuellt mål utan istället kraschade i Pennsylvania) och World Trade Center. De två filmerna är gjorda av Paul Greengrass respektive Oliver Stone. Två regissörer som i mina ögon utmärkt sig som mycket skickliga på att skildra det politiska spelet och människors orimliga beteende kring historiska händelser. Ta Greengrass film Bloody Sunday som exempel. Eller Stone, som gett oss de två djupdykande verken JFK och Wall Street samt den påfrestande Platoon. När jag var ute och surfade bland de senaste filmtrailers som låg ute på nätet chockades jag dock av båda filmmakarnas take på 9/11-temat.

Filmerna osade obehagligt av den jänkarpatriotism Hollywood så duktigt trollar ihop till skräp som Independence Day eller The Patriot (som båda paradoxalt nog har regisserats av tysken Roland Emmerich). Trailers gör förvisso inte alltid filmen rättvisa, med den överentusiastiska basrösten som skanderar påståenden värdig en utopi. Icke desto mindre satt jag och vred mig av obehag, när passagerarna på flyg 93 till pampiga stråkar hjältemodigt förenade sig för att göra motstånd och "rädda nationen". Eller när polismannen, spelad av Nicolas Cage, ställde sig för att tala till sina kollegor framför tvillingtornen. "We've got to evacuate the tower. Who's coming? Step forward". En efter en tar poliserna ett stag framåt och när stråkljudet blir allt högre håller jag tummarna för att de tar med sig manusförfattarna in i kaoset. Det enda som ger mig hopp om att Stone har en viktig synpunkt att framföra i filmen, mer än blått, vitt och rött i stjärnor och ränder, är trailerns sista textmeddelanden. "The world saw evil that day. Two men saw something else". Sliskigt, men ändå tillräckligt för att göra mig intresserad av filmens eventuella poäng. Låt oss hoppas att den överhuvudtaget finns.

I efterskalvet av de spektakulära attackerna kommer även filmen Southland Tales, regisserad av Richard Kelly som gjorde den numera kultförklarade Donnie Darko. Den ska uppenbarligen handla om hur det politiska klimatet har förändrats sedan septembermorgonen. Bland annat. Av det jag hittills sett så verkar det vara en bisarr komedi med ett gäng manusförfattare som centrala karaktärer. Om jag nu tytt det hela rätt. Filmen består hur som helst av den något otroliga ensemblen The Rock (bl.a. Scorpion King), Seann William Scott (American Pie-filmerna) och Sarah Michelle Gellar (Buffy: The Vampire Slayer) i de tre tyngsta rollerna. På papperet kan det hela sluta precis hur som helst med andra ord. Filmen tävlade i Cannes och kommer troligtvis nämnas i Filmkrönikans special från festivalen som visas på SVT imorgon. Om inte annat så finns det två korta klipp att se på programmets hemsida.

När vi ändå är inne på trailers måste jag även tipsa om de två som gör mig mest intresserad just nu. Den första är Darren Aronofskys (f.d. Pi och Requiem for a Dream) intressanta projekt The Fountain och den andra är A Scanner Darkly, baserad på Philip K. Dicks roman med samma namn. Den sistnämnda fick ett minst sagt ljummet mottagande nere i Cannes, med folk som lämnade biosalongen efter bara några minuter. Inte ens vår egen Orvar klarade av mer än en timme. Det till trots, den otroligt snygga celshadingtekniken man använt för att "animera" skådespelarna och miljöerna kombinerat med den otroligt fängslande storyn... ja, det vore rent ut sagt jobbigt om Richard Linklater verkligen lyckats slarva bort det hela.