Episka berättelser i musikform?

If written only even chance and the choice to save you,
I wouldn't answer if it even had to ask.
In her figure I've instilled a taste of my own,
(So listen up well, listen up well)
to make it easier to take what life I'm owed.
(As the curse has returned from the hell of your heart and your soul)
Coheed and Cambria - Ten Speed (of God's Blood and Burial)

Jag har börjat gräva djupare bland artister som har en förkärlek för att berätta en enda lång berättelse på ett fullängdsalbum, uppdelad i ett antal låtar med text som för storyn vidare. Mars Voltas båda plattor De-Loused in the Cromatorium och Frances the Mute är exempel på detta, liksom Queensrÿches Operation: Mindcrime. Bland svenska exempel hittar vi bl.a. Doktor Kosmos med plattan Evas story och Charta 77 med sitt verk Sagan om världens mest hypade band.

Igår började jag dock lyssna på ett band vars ambitionsnivå jag sällan sett maken till. Coheed and Cambria heter de och har satt upp som mål att släppa fem stycken fullängdsalbum där var och ett är ett kapitel i en episk saga om en mans jakt på hämnd för sina föräldrars och syskons död (förutom de sista två skivorna som tillsammans bildar ett gigantiskt slutkapitel). Coheed och Cambria är för övrigt även föräldrarnas namn i sagan, så deras pretentiösa ådra har fått spegla sig i mer än bara skivorna. Ett annat intressant drag är att deras första skiva var kapitel två i berättelsen, så den femte och sista plattan kommer bli en slags "prequel" som berättar hur saker och ting egentligen gick till för att huvudkaraktärerna skulle hamna i sin nuvarande situation. Nu tänker man kanske att "det här projektet kommer ju gå i graven direkt". Men faktum är att de nu givit ut sin tredje skiva, med det allt annat än korta namnet Good Apollo, I'm Burning Star IV - Volume One: In Fear Through the Eyes of Madness, och att de för varje släppt verk skaffar sig allt fler fantaster runt om i världen. Så troligheten att de kommer avsluta sitt monsterprojekt är i nuläget mycket hög.

Musikmässigt är det dock synd att säga att jag väldigt gärna vill tycka om Coheed and Cambria mer än vad jag gör. Den främsta anledningen är att de i sitt sound går en mycket farlig balansgång mellan amerikansk collegerock och gravt experimentella ambitioner i klass med exempelvis Mars Volta, men att de tyvärr slår över i det förstnämnda allt för ofta. Ett faktum som troligtvis mest beror på sångarens karaktäristiska röst, som trots sina oväntade oktaver påminner en hel del om sångrösterna i alla de låtar som spelas i sluttexterna på kassa, amerikanska tonårsfilmer. Men förtvivla inte för det, den är fortfarande tillräckligt originell för att hålla intresset uppe en bra stund. Dessutom har de några låtar som fastnar otroligt starkt i ens huvud, som exempelvis Ten Speed (of God's Blood and Burial) från den senaste skivan. Bakgrunden till låten är att den nämnda berättelsen tilldelats ett metaelement där berättaren av den episka sagan själv blivit en karaktär i berättelsen (hänger ni med?). Han i sin tur plågas av visioner föreställande en besatt cykel vid namn Ten Speed (ungefär "tioväxlad" på svenska), som talar om för honom att han måste göra drastiska ändringar i sin berättelse för att uppnå själsligt lugn i sitt eget liv.

Det är invecklat, bisarrt och svårförståeligt, men mycket bra. Om det är tillräckligt bra för att sätta sig in i och begrunda överlämnar jag till er att avgöra.