23 oktober 2005

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

En av de absolut konstigaste men kanske även viktigaste tillskotten till det moderna Hollywood är manusförfattaren Charlie Kaufman. Ni som sett Adaptation, Being John Malkovich (I Huvudet På John Malkovich) eller Human Nature vet kanske vad jag pratar om. Totalt skruvade filmer som trots sina bisarra inslag lyckas locka några av vår tids största skådespelare att medverka. Det har dessutom varit mycket prat kring Kaufman som person, framför allt huruvida han själv existerar överhuvudtaget eller om han är en pseudonym för ett antal andra författare, som använder hans alias för att skriva manus som helt går emot Hollywoods fasta konventioner. När han vann en välförtjänt Oscar för denna films manus suddades dock det sista unset av tvivel ut vid hans mottagande av statyetten.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind är Kaufmans andra samarbete med regissören Michael Gondry efter nämnda Human Nature. Det pratades naturligtvis om att något stort var på gång strax före den kom ut och allas förväntningar, inte minst mina egna, låg på en nivå som långt överstiger den hos en sjuåring dagen före julafton. Men det som var långt mer skrämmande var att jag efter att ha sett filmen inte var besviken, något som jag nästan själv förutsatt med tanke på hoppet jag själv byggt upp kring filmen. Den levererade med råge och jag ville inget hellre än helgonförklara Kaufman för sitt klockrena hantverk.

Eternal Sunshine är det bästa Kaufman hittills har åstadkommit, vilket inte vill säga lite med tanke på att han hittills inte har skrivit manus till en enda undermålig film. Anledningen kan vara att han väljer sina regissörer väl. Förutom en kort, vågad avstickare med George Clooney (Confessions of a Dangerous Mind) så har han uteslutande jobbat med Spike Jonze och, naturligtvis, Gondry. Detta begränsade spektrum av filmskapare har i sin tur troligtvis präglat manusen som sätts framför kameran, eftersom alla hans verk hittills på ett eller annat sätt handlar om att sväva mellan dröm och verklighet. Eternal Sunshine är det helt klart tydligaste exemplet, eftersom större delar av filmen bokstavligt talat utspelar sig inuti Joels (Jim Carreys) tankar. Att få se saker från andra människors perspektiv var ju något väsentligt även i helt suveräna Being John Malkovich, men här går man alltså ett steg längre och låter huvudkaraktärens tankegångar tala för sig själva.

Alla människor gillar inte Kaufmans filmer. Så mycket är säkert. Faktum är att han helt klart är en av de personerna i filmvärlden vars arbete man antingen älskar eller hatar. Jag minns när jag tipsade mina föräldrar att de skulle se Being John Malkovich senast den gick på TV. De tittade i kanske en halvtimme och kom fram till att jag måste ha lurat dem eftersom det ju inte kan finnas någon som tycker om en så sjuk film. Men det finns det. Frågan är om just du är en sådan. En fråga som är mycket rolig att söka svaret på, eftersom den både kommer vidga dina vyer vad gäller film och kanske rent av få dig att se på världen med andra ögon efteråt.


Mellan dröm och verklighet. Jim Carrey får användning för sina karakteristiska ansiktsuttryck. Här i det mer sorgsna spektrat.
FOTO: Sandrews

2 kommentarer:

Tobias sa...

Jag tycker inte Kaufmans filmer är så jäkla skruvade. Inte Lynch-skruvade i alla fall. Dessutom är Adaptation ganska tråkig har jag för mej. Men de andra är ju kul.

Punger sa...

Men alltså Lynch! Den killen sparkar ju inte bollen helt rakt. Vad jag nu vill säga med det.