Kinesiska skaldjur och mexikanskt rusmedel

Jag: Du, jag, ett kilo kräftor och en flaska tequila, vad sägs?
Josef: Men va fan, vi måste väl ändå ha en flaska var!?
- Josef Saffady sätter nivån för alkoholintaget på kräftskivan.

Det gick vilt till på årets kräftskiva i casa Unger. Åtminstone så länge kvällen varade, för vid halv tolv-tiden var jag så dragen av framför allt tequilan jag konsumerat ungefär två timmar tidigare att jag gjorde det enda vettiga och gick och lade mig. Hade bara blivit onödigt arbete för andra om de hade behövt lägga mig senare. Att jag blev så borta den kvällen var egentligen inte konstigt, jag var nog väldigt mottaglig för spriten efter över en veckas inkomplett sömn och arbete.
Nåväl, jag hade roligt så länge jag var vaken åtminstone. Det som var mest synd med att jag inte klarade av längre än så var att så gott som alla från Per Bergqvists kräftskiva bestämde sig för att dra över festandet till Pungers gård istället, Per inkluderat. Hade varit skoj att festa med Per, Sandberg och gänget igen. Tydligen hade de försökt väcka mig när de kom dit men jag hade självklart inte reagerat, trött som jag var.

Nu har jag inlett min sista arbetsvecka på ICA. Nästan uteslutande korta eftermiddagspass, vilket sitter väldigt fint såhär på slutet av sommaren. Dock finns det vissa dagar risk för att det finns lite väl lite att göra när man kommer dit sent. Arbetet, eller kanske framför allt klockan, går väldigt segt om man inte har något av större mått att göra. Idag hade jag en på papperet väldigt kort fyratimmarsdag, men den kändes dubbelt så lång när man väl var där.
Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag mötte på en holländsk familj. När jag tittade på dottern, som väl var i sena tonåren någonstans, så gav hon mig ett stort, värmande leende. Ett sånt där leende som man verkligen blir glad i själen av. Det slog mig då att alla borde le oftare, för man kan inte annat än le tillbaka.