Sköna dagar i regniga Arvika

Om det finns nyktra alkoholister måste det ju finnas fulla nykterister.
- Tobbe Norén filosoferar på campingen med en öl i handen.

Igår kom jag hem från årets Arvikafestival. Med fakta i hand kan det verka som en väldigt dyster helg, med tidvis störtande regnskurar på både fredag och lördag. Dock kan jag inte klaga, för även om jag sprang omkring i leran i halvtrasiga sneakers och vid vissa tillfällen trodde jag därav skulle få köld- eller fuktskador så hade jag en riktigt kul tid med massor av bra musik och i goda vänners lag.

Artistutbudet iår bjöd på några riktiga guldkorn. Från första dagen minns jag den euforiska känslan som sprittade i min kropp när jag såg Slagsmålsklubben framföra elektronisk musik på ett lika glatt vis som deras melodier får det att verka. De var helt klart det bästa elektroniska som festivalen hade att erbjuda iår. Khonnor var en besvikelse och festivalens avslutande Infected Mushrooms var nog det tristaste överhuvudtaget iår. Nu ska jag dock inte trampa mer för mycket på dessa artister, eftersom jag vet att många finner glädje i deras musik, men för mig kändes deras låtar alldeles för monotona och långt ifrån ägnade för liveformat. Jag menar, både Khonnor och Infected Mushrooms såg ut som att de bara ställde sig bakom sitt bord, tryckte på play och sen stod och viftade armarna i takt av ren tristess över sin egen show. Slagsmålsklubben tycktes åtminstone framföra musiken på egen hand med sina synthar och mixerbord, samtidigt som de bjöd upp till en sjuhelsikes show och småroligt mellansnack.
Riktigt kul var även att se Thomas Di Leva. Han är en helt enorm scenpersonlighet och han bygger verkligen broar mellan artist och publik, både i handling och ord. Dessutom lyckades jag fånga ett av äpplena han kastade ut till oss tittare under konserten, och lika broderligt som hans predikande ord tog jag ett bett av den och skickade vidare det för att låta andra ta del av det. Det passade in väl och gjorde spelningen fulländad för min del. Även Bright Eyes gjorde i mina ögon en väldigt bedårande spelning på torsdagskvällen. Han hade valt att framföra sina låtar ackompanjerad av stråk- och blåsinstrument, vilket tillsammans med hans extra slitna och tärda röst gjorde hans låtar ännu mer melankoliska och gripande. Det gick rykten om att han var full under uppträdandet, men jag tror nog mer på att den mörka och lite nonchalanta spelningen var tänkt på det viset.
Kvällen avslutades med DAF (Deutsch Amerikanische Freundschaft) och New Order. De förstnämnda borde jag inte tycka var bra om man följer mina tidigare ord om monotont framförande inom elektronisk musik, men jag kunde helt enkelt inte sluta charmas av deras ironiska anspelningar på bl.a. fascism och homoerotik i både sång och framförande, vilka ju nästan måste ha varit en stor inspiration för exempelvis Turbonegro. När de framförde sin internationellt mest kända hit Der Mussolini för andra gången (som extranummer) kunde jag bara inte låta bli att stämma upp med ett stort leende på läpparna.
New Order var mest skrattretande i mina ögon. Inte ens med gamla Joy Division-hiten Love Will Tear Us Apart lyckades de komma ifrån sin gubbrockiga framtoning, och den underligga basisten som iförd en vit T-shirt med avklippta ärmar dansade runt med instrumentet i fotledshöjd satte en slags patetiskt prick över i:et som för mig stod för "intetsägande". Dock verkade konserten vara omtyckt av många andra.

På fredagen började skurarna komma. Jag var väldigt rädd för att vårt veterantält från 60-talet inte skulle hålla för trycket, men det imponerade på oss alla genom att lämna så gott som allt det innehöll både torrt och säkert. Ändå tillbringade jag mycket av min campingtid även på andra håll än hos Punger, Tobbe, Pär och de andra som jag besökte festivalen med. Det mesta av denna övriga tid tillbingade jag i Hanna, Hanna och Sandras camp. För de som blev lite konfunderade så är den ena Hanna Tobbes flickvän och de andra två tjejerna vänner till henne från hennes hemstad Sundsvall. Hur som helst hade de ett riktigt schysst camp, nära utgången mot festivalområdet, tillsammans med några riktigt sköna och trevliga människor.
På fredagen var jag även och hälsade på vid Victoria och hennes vänners tält. Victoria är en helt otroligt bra människa som jag före festivalen bara haft elektronisk kontakt med, men vi tyckte det vore otroligt dumt av oss att inte hälsa på varandra när vi ändå befann oss på samma ställe. Därför sågs vi först för att hälsa lite kort under New Order-konserten och på fredagen var jag som sagt till deras tält och pratade en stund med dem. Det var grymt kul, hennes vänner var även de väldigt roliga att prata med och det kändes väldigt givande att sitta där på något vis. Hade gärna hunnit prata mer med dem, men den stunden på fredagen var nog det enda tillfället då jag träffade dem alla i samlad skara. Nåväl, jag får väl hoppas att jag träffar dem igen i en snar framtid.
I och med regnet blev man tyvärr relativt försiktig i sitt artistval för dagen. Dock tog jag mig till slut iväg för att se Timbuktu & Damn!, men missade Timo Räisänen (som spelade samtidigt på en annan scen) och Ane Brun. Timbuktu och gänget bjöd dock på en av festivalens bästa scenframträdanden och fick publiken att trotsa regnet och sjunga och hoppa för glatta livet.
Efter Timbuktu struntade jag i en av Sveriges mest överskattade artister (Lars Winnerbäck) för att på campingen ladda upp inför The Kristet Utseende senare på kvällen. Vi tog några öl och sjöng med till några av deras låtar medans de rullade i bandspelaren och sedan drog vi tillsammans med ett flertal andra högsjungande besökare mot festivalområdet. Kristet Utseende är ett av de underligaste och roligaste musikfenomenen i Sverige någonsin. De har drivit kiss- och bajshumorn till en extremnivå som gör det mer roligt än löjligt, samtidigt som de friskt driver med allt som kan drivas med, från politiska och kyrkliga personligheter till homoerotiska äventyr i orienten. Själva spelningen kunde dock ha varit bättre på det tekniska planet. Ljudet var verkligen uselt, då musiken överröstade både sång och publik, vilket på en spelning med bandet känns som det mest väsentliga av allt. Det ordnade dock upp sig mot mitten av spelningen och den textkunniga fanskaran var nog det som gjorde TKU till en av de åtminstone roligaste upplevelserna på Arvika 2005. Personligen var jag både hes och genomblöt i håret av svett efter konserten i Apollotältet och på Vintergatan direkt bredvid började Moneybrother att spela. Någonstans där begick jag mitt största misstag under festivalen. Jag gick tillbaka till campingen strax före Moneybrother avslutat sin konsert. Felet i det hela var att jag därmed missade Laleh som jag så gärna hade velat se. Måste ha blandat ihop tiderna eller något. Jobbigt nog så säger alla som såg henne att det var helt suveränt. Det enda jag kan trösta mig med från kvällen var en mycket vacker liveversion av Blow Him Back Into My Arms från Moneybrothers sida. Och en grymt härlig spelning av Kristet Utseende då såklart. Något mer såg jag nämligen inte den aftonen.

På lördagen kom jag inte iväg till festivalområdet förrän Robyn började spela vid femtiden. Min lathet och mina blöta skor satte därmed stopp för både Johnossi och The Concretes för min del. Robyn var dock riktigt häftigt att se. Hon har växt grymt som artist sedan hon startade eget bolag. På livekonserten visade hon det främst genom att framföra sina gamla hits i helt ny, fräsch och originell tappning.
Två av lördagens största dragplåster, The Ark och Håkan Hellström, var ganska tråkiga i mina ögon. Dock inte p.g.a. deras spelningar, eftersom de gjorde suveräna insatser båda två, utan för att jag redan sett båda två tidigare under året och båda var bättre vid det tidigare tillfället. När jag såg The Ark på Blue Moon Bar i Karlstad lät de mycket trashrockigare än på Arvika, vilket passade deras musik bättre än den mer poppiga, studiotrogna version de spelade nu. Håkans spelning på Nöjesfabriken var framför allt mer personlig och nära publiken än den på festivalen, vilket främst märktes om man jämförde mellansnacket i konserterna. Jag vill inte klaga för mycket på deras framträdanden dock, eftersom de ju inte var dåliga lika mycket som de var något tråkigare än deras tidigare.
Något som var riktigt underbart att se var dock Ed Harcourt, som fyllde utrymmet i tidsschemat mellan de två svenska storartisterna. Hans spelning var en ren njutning att se och hans sång hjärteskärande fint kompletterande till pianot, gitarren, ståbasen och trumpeten. Dessutom så använde han sköna samplingar på allt från små trumtakter till publikens jubel att ackompenjera hans melodier. En ren uppvisning i talang och känsla för detaljer som gav både fröjd och en tår i ögonvrån.

Finns mycket mer att berätta från festivalen, men så mycket ligger djupare inbäddat i minnet eller känns möjligtvis lite väl överflödigt att dela med sig av. Säkerligen kommer jag att dela med mig av fler minnen framöver i samma takt som de dyker upp.
Här skulle nu en lika lekfull avslutning passa in som den Markus Jansson använde sig av när han lämnade festivalen, då han med sin megafon spelade upp den förinspelade melodin My Heart Will Go On i gälla toner tvärs över campingen, till många besökares förundrade men glada miner.