En midsommarnattsdröm

Ska du ha sushi som sill också, eller?
- Petter Falk när jag avslöjade min plan att snapsa tequila på midsommar.

En av de största festhelgerna på året närmar sig. En högtid som jag personligen har många fina minnen av ifrån tidigare år, kanske främst från förra när vi huserade på ypperlig midsommarmiddag hos Punger.
Iår ska vi vara här hemma hos mig, d.v.s. i mina föräldrars hus i Hole utanför Ekshärad. Något som kom lite smått som en chock för mig. Det hela började nämligen med att jag steg av bussen i Ekshärad, färskt (eller snarare inte särskilt) hemkommen från Umeå och gick till Emmas café och tog en kopp. Där sa hon plötsligt "vi blir hemma hos dig på midsommar". Trött som jag var tänkte jag vid tillfället nog inte längre än att jag frågade mig själv "que?", men tydligen så var det min yngre bror som planerat loss i högsta fart.

Det jobbigaste med hela beslutet är att vad som först verkade bli en mindre tillställning i.o.m. Daniels (min brors) förmåga att sprida ordet vidare har utvecklats till ett tämligen stort jippo. Jag har absolut inget problem med stora fester vanligtvis, men när jag aktivt ska vara med och arrangera en sådan så får jag direkt en stark press på mig att alla som kommer dit måste ha roligt. Anledningen är att jag ofta har upplevt på större fester jag annordnat att det blivit tämligen misslyckat. Jag minns inte ens att jag någon gång hört någon säga att de haft roligt när jag bjudit in till något. Festerna har dessutom Ofta slutat med att jag fått ångest över att jag överhuvudtaget gett mig in på det hela, vilket ju inte precis bidrar till partystämningen.
Därav tänkte jag direkt när Daniel avslöjade sina planer att jag ska försöka låta honom ta den aktiva arrangörsrollen. Så länge jag endast behöver sträcka mig till att stå i köket och laga till maträtterna och sånt jag annars skulle ha gjort med glädje även på andras midsommarfester så kanske jag skulle kunna ta min sill och snaps som alla andra efter det.
Men inte nog med att jag hela tiden har ångestmolnet svävande över mig, att alla så småningom måste trivas och att ingen fyllebadar i den kalla Busjön här nedanför, så får jag dessutom närmast vredesattacker mot Daniel när han förutsätter att jag ska hjälpa till att ordna saker till festen. Egentligen är det han ber om ofta petitesser, men jag känner att desto mer jag är inblandad i det hela desto sämre kommer jag bara må när allt går åt helvete. Och att det går åt helvete kommer antagligen isåfall ske av min egen negativa syn på mina förmågor. Jag önskar jag hade den personligheten att jag kunde slappna av och bara inte bry mig om saker allt för mycket. Det låter nog lite väl garderande och klyschigt, men kanske tänker jag för mycket på andras bästa för att kunna se till mitt eget då och då.

Hur som helst så är det fest på fredag. Och folk kommer det också. Mycket folk om jag har förstått det hela rätt (med undantag från några jag verkligen skulle viljat träffa, som Simon som då precis kommer ha kommit hem från Frankrike). Så nu när jag gett mig in i det hela så ska jag också bannimej se till att göra det bästa utav det. Nu är det fest trots allt och då är det allt annat än sura miner som gäller! Det är trots allt inte så vi vill minnas midsommar! Nu ska vi vara med våra närmsta vänner, korka upp och svänga den lurviga hela natten!

Med risk för att ge midsommarfestandet en lite väl apokalyptiskt patriotisk ton så skulle jag därför vilja säga som Andy Rooney sa på CBS 60 Minutes för något år sedan, angående USA:s krig mot Irak: First I didn't want our country to go into this war. But now that we are already in it, I want us to win it.