Gnällig filmklubb

Vid första anblick kändes David Gilmours roman The Film Club (svensk översättning; Filmklubben) som klippt och skuren för mig. Den halvt självbiografika boken, om hur Gilmour försöker lära sin son livets stora läxor genom filmkonsten och -hantverket, hade kunnat bli hur storslagen som helst. Det blir den inte. Största anledningen är att filmdiskussionerna blir högst sekundära i berättelsen.
Storyn är som följer: David godtar att hans strulige son Jesse hoppar av high school, med kravet att han istället måste se minst tre filmer i veckan - som David väljer. Genom att välja de "rätta" filmerna ska han försöka uppfostra Jesse till den vettiga och demokratiska människa som skolan misslyckades att göra honom till. Mer av detta är troligtvis sant än man kan tro, eftersom de bryter mot "tre filmer i veckan"-regeln innan vi ens kommit halvvägs i berättelsen. Jesse kan helt enkelt inte koncentrera eller bry sig, på grund av sina återkommande kärleks- och drogproblem, vilka pappans lilla experiment egentligen är där för att avverka. Gnälligt undviker han att titta på filmerna, och pappan låter honom göra så. Till slut har idén nästan fallit platt och bokens titel helt ljugit för oss (de flesta utgåvor har till och med undertiteln No School. No Work... Just Three Films a Week).
Även som livsdrama blir den smått intetsägande, sensmoralen nästan uteblir och har samtidigt noll med fadern och sonens filmklubb att göra. Att man till slut, trots allt, blir lite berörd är nästan helt till förtjänst av att den är verklighetsbaserad.

Westernsommar

Det är upplagt för många timmar på prärien under kommande sommarkvällar eller regniga dagar! Störst anledningen är att jag i veckan köpte det väldigt hyllade spelet Red Dead Redemption till min krysskartong. Ett otroligt omfattande verk som kommer ge mig många speltimmar och rejäl valuta för pengarna! Dessutom verkar det, till skillnad från andra så kallade "öppna sandlådespel", ha en väldigt vettig story att luta sig tillbaka mot. Huvudkaraktären och före detta fredlöse gängledaren John Marston är till en början väldigt anonym för spelaren, men bakgrunden till hans uppdrag uppdagas gradvis och gör honom snabbt till en väldigt mångbottnad och sympatisk gestalt.
I samband med spelköpet har jag även återuppväckt mitt intresse för westernfilmer, den genre som ensamt är en av de största anledningarna till mitt nuvaranda filmintresse (eller -beroende). De forna kvällarna framför tv:n, då jag som liten skitunge fick lov av pappa att sitta med och titta när Clintan med flera sparkar röv, är tillsammans med de första gångerna jag såg Star Wars-trilogin (originalet) de mest bestående filmminnena i min ungdom. Har börjat plita ner en lista på rullar i genren som jag inte hunnit se än, ska försöka beta av ett gäng som lite extra inspiration.
Sist men inte minst så tänkte jag så småningom inleda sommarläsningen med favoriten Cormac McCarthys utlovat dystra western Blood Meridian. Förväntar mig en riktigt mörk berättelse. Något annat vore i och för sig, med tanke på hans övriga bibliografi, en rejäl skräll. Särskilt intressant läsning blir det när den dessutom verkar redo att filmatiseras inom en mycket snar framtid. Tydligen ska Todd Field, mannen bakom finfina Little Children, både skriva och regissera en version för vita duken, med premiär nästa år. Även om jag hade hållit tummarna för John Hillcoat, som ju gjorde en mycket trogen och väldigt bra adaption av McCarthys The Road (och den stämningsmässigt väldigt träffsäkra westernrullen The Proposition) så har jag väldigt gott hopp om ett lyckat bidrag till den på senare tid något återupplivade genren.
Om ni söker fler, heta westernfilmtips från senare år så kan jag såklart även rekommendera The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, ett fantastiskt snyggt, lågmält och otroligt välspelat drama.

Lost gör en Dallas?

Gårdagens Simpsons (som sändes ungefär samtidigt som Lost-finalen), lika popkulturellt träffsäkert som alltid.

Burknytt

Jag lever, men har de senaste veckorna fått mycket att bolla med i form av lärarvikariat och den medföljande tidspressen att hinna klart med de sista skoluppgifterna för att hämta ut min lärarexamen.
Tänkte återvända till bloggandet med några egna tycken och tänkanden kring amerikanska tv-serier, märkte att det blivit en del nämnvärt den senaste tiden. Den här veckan blev det bland annat klart att Heroes, FlashForward, Scrubs och Better Off Ted alla läggs ner inför nästa tv-säsong. Alla är serier som jag följt vid något tillfälle och framför allt de två förstnämnda nedläggningarna kom föga överraskande, Heroes fortsatte att gå utför efter en fantastisk första säsong och FlashForward genomgick mer än en identitetskris i sitt försök att ta över efter kultlångköraren Lost.
Lost har i sin tur bara två avsnitt kvar innan serien är definitivt avslutad, något som kändes helt otroligt och väldigt långt borta för ungefär tre år sedan. Den sista säsongen har inte lyckats gripa tag som den föregående, femte omgången gjorde, men än har jag gott mod att de lyckas knyta ihop säcken på ett värdigt sätt. En annan serie som snart tackar för sig är min personliga favorit 24, som egentligen också försvann medelst nedläggning, vilket blev klart för någon månad sedan. Men jag gråter inte för det, tvärtom känns det bra med ett avslut innan konceptet blir för uttjatat. Den (de facto) sista säsongen har dessutom tagit ut svängarna rejält och det är med spänning jag konstaterar att seriens avslutning ligger öppen för de mest otroliga möjligheter.
De som kommer sakna Scrubs eller Better Off Ted behöver inte heller oroa sig, för NBC:s nya sitcom Community känns definitivt här för att stanna en bra tid framöver. Träffsäker humor, rapp dialog och en uppsjö popkultreferenser gör det till den troligtvis mest sevärda bland de nya halvtimmesserierna.

You drop your guard. You don't have to be smart all of the time.

Spotify har sedan ett tag tillbaka börjat samspela mer än någonsin med sociala medier, genom att sammankoppla våra konton med vänners via framför allt Facebook. För att "fira" denna händelse började jag bygga min mest omfattande spellista någonsin, som mer än något annat liknar en sammanfattning av min favoritmusik från högstadiet och framåt. Jag kallar den Excellence and Guilty Pleasures och den är redan nu helt osammanhängande och alldeles för stor, men för den som söker en hum om min musiksmak är det en guldgruva.
Eftersom vi nu även officiellt har passerat en tredjedel av 2010 så började det bli dags att påbörja en favoritlista över årets bästa låtar. Kolla in den lite då och då.

Conan bryter tystnaden

I en intervju för CBS 60 Minutes:


Och så lite extrasnack om bilen, Twitter och scenshowen:

Death of a salesman

Möt Bunny Munro. Dörrförsäljare av hudvårdsprodukter, familjefar, äkta make, mansgris och nymfoman. Hans vardag består av alkohol, cigaretter och evig jakt på nya, sexuella erövringar. Så småningom hinner Bunnys handlingar ikapp honom, när en fruktansvärd händelse förändrar hans tillvaro. Eller gör den det?
Jag har inte läst Nick Caves tidigare romaner, men har länge varit en fantast av hans musik med tillhörande texter. Det blir ganska tidigt i boken tydligt att detta är en fördel, eftersom berättelsen andas samma svärta och pessimism som de mest melankoliska låtarna. Jag skulle närmast jämföra det med verk från Murder Ballads och No More Shall We Part, men Cave kryddar även mörkret med den mest svarta tragikomik jag upplevt på länge. The Death of Bunny Munro är ofta jobbigt rolig, den får mig att skratta åt de mest absurda saker och vid de mest opassande tillfällen.
Det är inte enkelt att starkt rekommendera boken, även om jag gärna vill. Å ena sidan är det en utomordentlig roman, som förutom några ouppklarade sidospår och ett inte helt tillfredsställande slut är snudd på perfekt. Å andra sidan faller den nog inte vem som helst i smaken, men fantaster av Irvine Welsh och snarlika författare bör genast söka upp ett exemplar! Själv tilltalades jag även av baksidestextens underliga, men förvånansvärt passande, etablering av verket som en blandning mellan Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill.

"The worst thing ever made by a human. Next to bagpipes."

Minns ni när jag i mellandagarna berättade om den fantastiska sågningen av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace? En 70 minuter lång "recension" som med all önskvärd tydlighet lyfter fram filmens undermåliga sidor. Och de är många, snällt sagt.
Samma person har nu varit minst lika ambitiös med uppföljaren, Star Wars: Episode II - Attack of the Clones, vilket i sin tur har lett till en sågning vars speltid nästan uppnår två tredjedelar av spelfilmens - hela 90 minuter! Lika absurt roligt som tidigare. Recensionen finns i sin helhet (i nio delar) på YouTube. /Film har för smidighetens skull även samlat dem på en och samma plats. Mycket nöje!

Världens vackraste undergång

Rubriken ljuger något. För undergången är förstås även vedervärdig och skrämmande i John Hillcoats tolkning av The Road (sv. titel: Vägen). Samtidigt har han visuellt fångat hela essensen av Cormac McCarthys trollbindande roman. Den askgrå himlen, den sepiafärgade skogen och den blåsvarta kusten är som om bilderna plockats från mitt huvud och blivit fästa som fond för den likväl makabra filmversionen. Det finns en minst lika stark känsla av hopplöshet som i boken, både för karaktärernas välmående och mänsklighetens överlevnad. Det sistnämnda lika mycket på grund av svält och skräck som deras egna, inneboende ondska och förakt för varandra.
The Road är ett väldigt svart men ändå fängslande verk. Motsatsen till en feelgood-film på ett känslomässigt plan, men samtidigt exalterande att se. Ett av de bättre exemplen på att man kan göra litteraturförlagan rättvisa och samtidigt sätta sin egen prägel på filmatiseringen. Gillade ni Hillcoats annorlunda och smått absurda Australien-western The Proposition (skriven av Nick Cave) så är det helt klart en anledning i sig att se The Road.

Och en redig pungspark på köpet!

För precis en vecka sedan fick jag privilegiet att gå på Fido Films förhandsvisning av filmen Kick-Ass i Stockholm. Jag hade inga större förväntningar på vad som väntade, vilket nog ytterligare stärkte den utomordentliga rövsparken jag utsattes för. Det var väldigt länge sedan jag såg en film som samtidigt var så politiskt inkorrekt, våldsglorifierande och underhållande! Och dessutom så oförutsägbar. Knappt 20 minuter in i filmen hade jag den där känslan i magen att precis vad som helst kan hända, en känsla som sällan dyker upp när jag ser film nuförtiden. Stort plus också till alla små guldkorn som filmen bjuder på, exempelvis Nicolas Cages geniala Adam West-imitationer!
Anledningen till Fidos visning var en serietidningsanimation mitt i filmen som det svenska bolaget har arbetat fram. Extra roligt att även den var väldigt välgjord! Har ni möjlighet bör ni absolut gå och se den här filmen, för oavsett vad ni tycker om den (fågel, fisk eller mittemellan) så kommer det vara en stor snackis för ett bra tag framöver. Särskilt med tanke på vad den vågar visa i underhållningsvåldets namn.