It's a nice day for a black and white wedding

Petter
Originally uploaded by Magnus Bergström

Den 9 juli var vi iväg för att beskåda och fira våra vänner Frida och Tobias fina bröllop i Sunnemo. Jag tog med mig min Nikon D80, vilket känns som evigheter sedan nu när jag snöat in så mycket på analogt. Tror inte jag använt den seriöst sedan slutet av 2010 nån gång.

Hur som helst så hann jag förutom brudparet även knäppa några fina bilder från festen och gästerna. Här en personlig favorit.

Högt spel

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.

En värdig titt i det förgångna

På pappret lovade X-Men: First Class stordåd, med en regissör på stark uppgång, en väldigt spännandeensemble av erkända skådisar och ett manus som förbinder verkliga, politiska händelser med mutantmyten under det stilsäkra 60-talet.

Jag hade stora förväntningar på filmen att liksom de senare Batman-skildringarna kunna bryta sig loss från den allt plottrigare superhjältegenren (övriga sommarpremiärer som Thor och Green Lantern ger mig plastsmak i munnen) och även om den inte lyckas fullt ut så är den ett rejält steg i rätt riktning. Trots min kärlek till framför allt den andra delen i den tidigare trilogin så kände jag när jag rest mig ur biostolen att jag nyss upplevt X-Mens största ögonblick hittills på vita duken. Mycket tack vare nämnda skådespelare, inte minst personliga favoriten Michael Fassbenders rolltolkning som Erik Lehnsherr (a.k.a. Magneto), lika fragil som motsägelsefullt ondskefull.

Mina förhoppningar är nu att Matthew Vaughn även ges chansen att regissera en eventuell uppföljare, kanske med både större budget och mer tid att arbeta. För blotta tanken på att tidsperioden mellan startdatum för inspelningen och filmens världspremiär inte ens var ett år lång är inte bara ofattbar, det är även en markör på Vaughns starka effektivitet som filmskapare. Men bolagen måste sluta hetsa fram filmerna, för med några månaders längre arbete hade han med stor sannolikhet kunnat finputsa även de skavanker som är tydliga i First Class.

Åldrat, slitet och krossat

You can stand under my umbrella
Originally uploaded by Magnus Bergström

Mitt senaste fotoexperiment var ännu en vändframkallad diarulle, denna gång en Kodak Ektachrome 100 Plus i mellanformat. Den var gammal, nästan 15 år mellan utgångsdatum och framkallning, men gav ändå ifrån sig riktigt spännande färger. Precis som utlovat, exempelvis i olika Flickr-grupper, så gick färgerna i en vändframkallad Ektachrome mot blått och grönt, samtidigt som den stärker vissa röda och gula toner. Resultatet blev en av de rullarna jag varit mest nöjd över på länge, scannade in totalt åtta av tolv exponeringar och slängde upp på Flickr (klicka gärna på bilden för att hitta de andra). Största svårigheten var att bilderna blev väldigt urvattnade och överexponerade när jag scannade negativen, men när jag tog med en svart ram från filmrullen att sätta nivåerna mot så rättade det till sig nästan på egen hand.
Kameran som användes var den äldsta i min samling, en Zeiss Ikon Nettar II från sent 40-tal. Jag blev så nöjd och stolt över den att jag omedelbart använde lite hobbymaterial för att bygga in en 35mm-rulle, ett intressant experiment jag inte testat tidigare.

Muntergökens död

Jag vet ju inte hur ni tänker, men åtminstone jag som är uppvuxen inte allt för långt från den norska gränsen med en dialekt delvis präglad av deras språk tycker att norska har en väldigt munter och trevlig ton. Av samma anledning har jag alltid sett Norge som ett trevligt, stilla och tillbakalutat land. Lite som ett Sverige med plusmeny, kanske tack vare den starkare ekonomin och de stabilare framtidsutsikterna.

Just därför är det extra uppfriskande att ha börjat läsa Jo Nesbøs deckare om kriminalkommissarien Harry Hole. Min skepsis till berättelsernas mörker tyngdes nästan lika mycket av att de var norska som att huvudkaraktärens namn känns hämtat ur porrfilmsindustrin, men snabbt visade det sig vila en välkommen pessimism och karghet över böckerna. Särskilt tydligt blev det när jag nu läste färdigt den tredje delen, Rødstrupe (sv. översättning: Rödhake). I de två första böckerna hade Hole nämligen hållit sig till att lösa fall utomlands, men när han i den tredje installationen försätts i sitt eget Oslo kring millenieskiftet så blir allt än mindre lekfullt; mer realistiskt och relaterbart.

Ett grepp jag särskilt gillar i Nesbøs serie är hur berättelsen tydligt påverkas av händelserna i de tidigare böckerna, så till den grad att han lämnar en uppenbart tydlig, stark och viktig tråd öppen i slutet av Rødstrupe, för att trissa upp mig som läsare inför fortsättningen.

För mig som vanligtvis inte är ett stort fan av kriminalromaner så är det här en dubbelvinst; stimulerande oskandinaviskt, närmare Dennis Lehane än Stieg Larsson eller Henning Mankell, utan att för den delen distansera sig från läsarens referensramar (Nesbø visar sig nämligen även ha mycket god smak inom populärkulturen, referenserna haglar). Ett starkt tips till pocketslukarna i sommar.

Singing in the Grain

Cold shoulder
Originally uploaded by Magnus Bergström

För något år sedan hälsade jag på mina fina kollegor på Värmlands folkblads lokalredaktion i Hagfors. Medan vi pratade foto så tog vi en sväng genom deras gamla förråd (och tillika valv, då lokalen tidigare har varit ett bankkontor) och kikade på några av de äldre kameramodellerna som använts.
I ett hörn på den ena hyllan hittade vi en gammal Domus-påse med ett antal åldrade filmrullar, som såklart trissade upp mitt intresse. Särskilt intresserad blev jag av en Fuji Neopan 1600 Professional med utgångsdatum 1991. Jag hade aldrig fotat med så ljuskänslig film tidigare och hade även hört rykten om de korniga och suddiga effekter de mest föråldrade höghastighetsrullarna kan ge.
För ganska precis ett år sedan slängde jag i rullen i min nygamla Minolta XG-1 och på Flickr finns nu några av resultaten. Blev väldigt sugen på att leta upp fler liknande filmer, nu när jag sett hur bra det fungerar!

True Stories - Kapitel XX: Mot Sherwoodskogen!

[Kurs i Svenska för nybörjare]

Lärare: Motsatsen till fattig?

Tysk man: Rik?

Lärare: Correct. For instance: "Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga".

Stolt, rysk kvinna: Yes, he was communist!

Retromutanter

Vi kan ju stilla hoppas att filmskaparna har den goda smaken att göra sekvenser av X-Men: First Class i samma stilfulla 60-talsfräschör som detta hemkokta intro av en fantast till serien. Ger mig Watchmen-vibbar på ett mycket bra vis.

Svart är färgen

I helgen var vi på nedsläckt Earth Hour-konsert här i Hagfors. Vår vän André Szeles levererade en rysligt fin tolkning av folksången Black is the Color (of My True Love's Hair), tidigare framförd av bland annat Joan Baez. Lyssna och njut.

Oscars 2011

En kort sammanfattning av helgens spektakel:

• Det kan ha varit den tråkigaste galan hittills, som jag sett i sin helhet. Visst var den hyfsat underhållande, men värdarna James Franco (som faktiskt, likt rapporterat, kändes smått påtänd under större delar av tillställningen) och Anne Hathaway var ganska bleka och i stort sett alla vinnare var väntade. Väldigt få överraskningar med andra ord. Den snygga inledningssekvensen, där värdarna klippts in i nyckelscener till nominerade filmer, kan ha varit galans höjdpunkt rent humormässigt, förutom några riktigt bra tacktal.
• Min smak stämde överens med juryns till 45 procent, men priserna hamnade som sagt i väntade händer. Dessutom var det väldigt tight även i min egen bedömning mellan flera av vinnarna, exempelvis var det nästan dött lopp mellan Annette Bening och Natalie Portman i min bok, rollerna de spelar är trots allt väldigt olika varandra.
• The King's Speech blev som bekant galans stora vinnare. Lika många, men tyngre, statyetter som Inception. Min personliga favorit The Social Network fick däremot tre riktigt välförtjänta priser - bästa klippning, musik och manus efter förlaga!
• Största besvikelserna var att David Fincher inte tog hem bästa regi, L'Illusionniste blev utan pris för bästa animerade film (men att Toy Story 3 skulle vinna var väl galans mest väntade) samt att Exit Through the Gift Shop missade statyetten för bästa dokumentär. Nu kommer vi aldrig veta om Banksy hade gjort ett framträdande eller inte vid eventuell vinst. Frågan är även om vinnaren Inside Job är en lika bra film, mer än att den ligger bra i tiden.