På pappret lovade X-Men: First Class stordåd, med en regissör på stark uppgång, en väldigt spännandeensemble av erkända skådisar och ett manus som förbinder verkliga, politiska händelser med mutantmyten under det stilsäkra 60-talet.Jag hade stora förväntningar på filmen att liksom de senare Batman-skildringarna kunna bryta sig loss från den allt plottrigare superhjältegenren (övriga sommarpremiärer som Thor och Green Lantern ger mig plastsmak i munnen) och även om den inte lyckas fullt ut så är den ett rejält steg i rätt riktning. Trots min kärlek till framför allt den andra delen i den tidigare trilogin så kände jag när jag rest mig ur biostolen att jag nyss upplevt X-Mens största ögonblick hittills på vita duken. Mycket tack vare nämnda skådespelare, inte minst personliga favoriten Michael Fassbenders rolltolkning som Erik Lehnsherr (a.k.a. Magneto), lika fragil som motsägelsefullt ondskefull.
Mina förhoppningar är nu att Matthew Vaughn även ges chansen att regissera en eventuell uppföljare, kanske med både större budget och mer tid att arbeta. För blotta tanken på att tidsperioden mellan startdatum för inspelningen och filmens världspremiär inte ens var ett år lång är inte bara ofattbar, det är även en markör på Vaughns starka effektivitet som filmskapare. Men bolagen måste sluta hetsa fram filmerna, för med några månaders längre arbete hade han med stor sannolikhet kunnat finputsa även de skavanker som är tydliga i First Class.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar