Högt spel

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.