Högt spel

Mitt centrala mål med sommarledigheten är att ta ikapp saker jag underprioriterat under det gångna arbetsåret, som träning och populärkultur. Första steget för att nå detta mål fick bli att se ikapp avsnitten jag hittills missat av den hyllade HBO-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire.

Halvvägs in på denna första säsong förstår jag uppståndelsen allt mer. Dramat är unikt, kanske främst för att det på ett övertygande sätt lyckas förmedla en känsla av allvar i en fantasyinspirerad värld. Ofta har ju den så kallade "swords & sandals"-genren svårt att komma över den löjliga känslan av b-klassens lajvrollspel, men Game of Thrones är lyckligtvis befriat från de flesta sådana ögonblick. Istället är tonen ofta mörk, hotfull och otrevlig, här ryms några av de mest avskyvärda och samtidigt fantastiska karaktärerna jag någonsin sett i en tv-produktion. Överhuvudtaget så är det en oväntat stark casting, med favoriterna Sean Bean och Peter Dinklage som två av de mer utmärkande. Lovvärt är också att det finns flera starka kvinnor i de främsta rollerna, som lyckas kämpa sig fram i en värld fylld av vedervärdig kvinnosyn.

Redan tidigt blev det klart att Game of Thrones får minst en säsong till. Om även serien då byter namn till Clash of Kings (som den andra romanen i bokförlagan ju heter) är en senare fråga, men om produktionen kan hålla en jämnhög kvalitet hela vägen så håller jag tummarna för att samtliga sju böcker i serien går samma framtid till mötes.

En värdig titt i det förgångna

På pappret lovade X-Men: First Class stordåd, med en regissör på stark uppgång, en väldigt spännandeensemble av erkända skådisar och ett manus som förbinder verkliga, politiska händelser med mutantmyten under det stilsäkra 60-talet.

Jag hade stora förväntningar på filmen att liksom de senare Batman-skildringarna kunna bryta sig loss från den allt plottrigare superhjältegenren (övriga sommarpremiärer som Thor och Green Lantern ger mig plastsmak i munnen) och även om den inte lyckas fullt ut så är den ett rejält steg i rätt riktning. Trots min kärlek till framför allt den andra delen i den tidigare trilogin så kände jag när jag rest mig ur biostolen att jag nyss upplevt X-Mens största ögonblick hittills på vita duken. Mycket tack vare nämnda skådespelare, inte minst personliga favoriten Michael Fassbenders rolltolkning som Erik Lehnsherr (a.k.a. Magneto), lika fragil som motsägelsefullt ondskefull.

Mina förhoppningar är nu att Matthew Vaughn även ges chansen att regissera en eventuell uppföljare, kanske med både större budget och mer tid att arbeta. För blotta tanken på att tidsperioden mellan startdatum för inspelningen och filmens världspremiär inte ens var ett år lång är inte bara ofattbar, det är även en markör på Vaughns starka effektivitet som filmskapare. Men bolagen måste sluta hetsa fram filmerna, för med några månaders längre arbete hade han med stor sannolikhet kunnat finputsa även de skavanker som är tydliga i First Class.

Åldrat, slitet och krossat

You can stand under my umbrella
Originally uploaded by Magnus Bergström

Mitt senaste fotoexperiment var ännu en vändframkallad diarulle, denna gång en Kodak Ektachrome 100 Plus i mellanformat. Den var gammal, nästan 15 år mellan utgångsdatum och framkallning, men gav ändå ifrån sig riktigt spännande färger. Precis som utlovat, exempelvis i olika Flickr-grupper, så gick färgerna i en vändframkallad Ektachrome mot blått och grönt, samtidigt som den stärker vissa röda och gula toner. Resultatet blev en av de rullarna jag varit mest nöjd över på länge, scannade in totalt åtta av tolv exponeringar och slängde upp på Flickr (klicka gärna på bilden för att hitta de andra). Största svårigheten var att bilderna blev väldigt urvattnade och överexponerade när jag scannade negativen, men när jag tog med en svart ram från filmrullen att sätta nivåerna mot så rättade det till sig nästan på egen hand.
Kameran som användes var den äldsta i min samling, en Zeiss Ikon Nettar II från sent 40-tal. Jag blev så nöjd och stolt över den att jag omedelbart använde lite hobbymaterial för att bygga in en 35mm-rulle, ett intressant experiment jag inte testat tidigare.