Take a lesson, Hollywood!

Det irriterar mig att amerikanska filmbolag fortsätter slänga högar av pengar i sjön, på actionfilmer vars idé redan på förhand känns idiotiska. Detta när det uppenbarligen finns mer än kompetenta manusförfattare att ta hjälp av hos spelutvecklarna.
Under januari har jag ägnat en god bit av min lediga tid åt det magnifika Call of Duty: Modern Warfare 2. Eftersom jag gillade multiplayerläget från föregångaren spelade jag den första tiden mest online med vänner och bekanta, men när jag sedan provade på enspelarkampanjen kunde jag inte sluta förrän den var över. Den gav mig all den spänning och intensitet som jag suktat efter när jag sett raden av undermåliga actionrullar de gångna åren.
Dessutom trodde jag tidigt in i storyn att spelet skulle vara gravt västerländskt vinklat, appropå terrorbalansen och -attackerna i världen och reaktionerna på desamma, men utvecklarna Infinity Ward lurar skjortan av mig med flera smarta vändningar i berättelsen. Flera av dem så oväntade och osannolika att jag först trott mig ha misslyckat med uppdragen. När jag kom till den del av spelet som väckt mest uppmärksamhet i media så rös jag av obehag och fick nästan tårade ögon. Ett i grunden bra betyg, eftersom det var bra länge sedan något interaktivt gav mig en sådan känsla av närhet och realism.