15 september 2009

Strålande bastarder!

I ärlighetens namn, har Tarantino skapat något verkligt iögonfallande sedan det tidiga 90-talet? Efter shock and awe-effekten från Reservoir Dogs och Pulp Fiction har jag väntat på något att blåsa skallen på mig totalt, men på led så har hans filmer svikit det hoppet. Jackie Brown är en spännande take på blaxplotationsrullarna, men Tarantino tappar bort det effektiva berättandet från sina tidigare verk. Kill Bill-sagan, magnifikt uppbyggd, men de två fristående kapitlen var för obalanserade för att på ett bra vis fungera tillsammans. Death Proof är å ena sidan ljusår bättre än sin kusin Planet Terror, men å andra sidan en film som tappar rejält med spänning (och mitt intresse) i andra halvan. Även om den är en väldigt snygg kopia på de gamla grindhouseverken, till skillnad från Robert Rodriguez lite väl överkokta bidrag.
Medveten om dessa tidigare, små besvikelser i rullarna så hade jag relativt låga förväntningar på Inglourious Basterds. Utöver nämnda anledningar var jag nämligen orolig över vad han skulle åstadkomma för konstigheter i sin första historiskt förankrade film. Men den klubbade mina tvivel effektivare än naziskallar. Först och främst är jag otroligt imponerad av Tarantinos språkkonsekvens. Tyskarna pratar tyska, fransoserna snackar franska och så vidare. Karaktärernas språkförståelse (eller brist därpå) blir till och med central i vissa avsnitt. Hur ofta ser man det i amerikanska filmer? Uppfriskande!
Trovärdigheten stärks än mer av den grymma rekvisitan de lyckats skrapa fram, mycket tack vare den tyska samproduktionen, skulle jag gissa. Skådisarna är likaledes en fin blandning av tyska, franska, brittiska och amerikanska talanger, där framför allt européerna övertygar rejält. Österrikaren Christoph Waltz, som tidigare mest har synts i lokala serier och tv-filmer, toppar allting med sin enmansshow som skräckinjagande naziöverste med såväl språk- som detektivtalanger. Brad Pitts överspelade sydstatsdialekt är dessutom inte bara av ondo, utan karikerar bilden av den überamerikanska soldaten på ett löjligt roligt sätt. Inte ens de uppenbara historiska anakronismerna stör mig när eftertexterna väl rullar, trots att jag vanligtvis är för kritisk för att överse den sortens detaljer.
Sammanfattningsvis är Inglourious Basterds den bästa västernfilmen jag någonsin sett, utan att vara en västernfilm. Tarantinos kärlek till den gamla filmskolan lyser vackert och kraftfullt, medcineaster kommer hitta många guldkorn. Det är trots allt det som imponerar mig mest i hans senaste arbete; att han vågar ta tid på sig. Borta är den smått förlegade "MTV-klippningen" där scenerna knappt ens klockar in på minuten. Fram istället för den klassiska spänningsuppbyggnaden, med nervigt långa tagningar där varje sekund är på liv och död. Det ödesdigra mötet i källarbaren kommer troligtvis förbli en av de mest minnesvärda filmscenerna någonsin, åtminstone i min bok.

1 kommentar:

Kristina sa...

Jag är inte säker på att jag håller med om att den är bättre än Kill Bill, men det kan ha sin grund i min aversion gentemot Brad Pitt...
*ryser*