Bra saker vecka 26:

• Synecdoche, New York. Hollywoods mest egensinniga manusförfattare levererar ännu en drömsk rulle och passar dessutom på att själv stå för regin. En ypperlig uppvisning i skaparvånda, presenterad i en så bisarr metaberättelse att högljudda gapskratt är återkommande. Och ibland sätter sig i halsen. Charlie Kaufmans senaste är den sortens film jag kommer återvända till många gånger om, precis som hans tidigare mästerverk Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Inget lättsmält för stunden, snarare den cineastiska motsvarigheten till soul food.
  
• I taket lyser stjärnorna. När jag ändå snackar film kan jag passa på att tipsa om en av de mest välspelade svenska rullarna på ett bra tag. Filmatiseringen av Johanna Thydells bok bjuder på finfint skådespel, särskilt av de unga nykomlingarna. Samma imponerade känsla fick jag efter att ha sett Alexandra Dahlström och Rebecka Liljebergs övertygande rolltolkningar i Fucking Åmål. Ett gott betyg om något.
  
• Post Office av Charles Bukowski. Jag blev väl inte överdrivet imponerad av gubbens kanske mest omtalade bok, men visst gav den mig ännu en djupare inblick i hans närmast enigmatiska varande. Formuleringarna i vissa partier är fantastiska, vilket också visar på att Bukowski, åtminstone för mig, i första hand kommer bli ihågkommen för sin poesi snarare än som romanförfattare.
  
• Octahedron. The Mars Volta överraskade mig totalt när de redan nu släpper sitt femte studioalbum! Egentligen skulle jag ha väntat mig en uppföljare i dessa tider, med tanke på den tidigare produktiviteten, men jag har knappt ens hunnit smälta allt det matiga i deras gångna material. Samtidigt drog Octahedron in mig totalt från första början, vilket inte riktigt var fallet med The Bedlam in Goliath. Herr Grahn har slagit på stort med en fullpoängare och omnämnandet "sommarens mest väsentliga album". Hittills är jag klart lagd att hålla med. Dessutom lever ännu mitt hopp om att få se Cedric och Omars gäng jamma sönder Folkets park i Arvika på torsdag.