Fucking Stavanger

I veckan såg jag Norges bidrag till Nordiska filmpriset 2008, Mannen som älskade Yngve. Storyn utspelar sig i Stavanger 1989, i Berlin har muren fallit och vågen av punkigt uppror har fått nytt bränsle över Europa. Livet leker för 17-årige Jarle Klepp. Han har en fantastisk flickvän, lojala vänner och deras punkband Mathias Rust Band står inför sin första spelning någonsin. Men allt får en oväntad vändning när en ny kille börjar i klassen, Yngve Lima. På ytan är han Jarles raka motsats - han lyssnar på Japan, är intresserad av filosofi och spelar tennis. Ändå känner Jarle en underlig dragning till Yngve, som kommer att röra om hans liv rejält.
Innan jag såg Mannen som älskade Yngve så trodde jag fördomsfullt att det skulle bli svårt att förstå de delade känslorna som Jarle har mellan Yngve och sin flickvän Cathrine, men filmen lyckas verkligen övertyga. Ganska snart sitter jag inte ens med en tanke på att en homosexuell attraktion är del av triangeldramat, vilket jag gissar var ett önskvärt mål för skaparna. På det sättet problematiseras i första hand kärlekens särläggning, oavsett personer eller kön. Med det inte sagt att homosexualiteten inte spelar sin roll i filmen, för visst finns den där av en anledning. Exempelvis misstänker Cathrine ingen attraktion, när hennes pojkvän börjar tillbringa allt mer tid med sin nye vän. Rädslan för att outa sig som bi- eller homosexuell sätter också käppar i hjulen för Jarles försök att söka råd hos sina föräldrar. Tittarens fördomar prövas kontinuerligt, hur vi dömer ut människors relationer till varandra beroende på deras kön.
Jarle är ingen sedvanlig protagonist, eftersom han genom sina egoistiska handlingar ställer till problem för både sig själv och andra. Samtidigt plågas han av medvetenheten över skadan det tillför hans nära och kära. Så oförenklat och underbart, väldigt sturm und drang.
Förutom att temat är välberättat så rekommenderar jag främst Mannen som älskade Yngve för de fina skådisinsatserna och den tidsenliga musiken. Vid första tanken kan det låta väldigt gjort att spela upp Joy Divisions klassiska Love Will Tear Us Apart i slutscenen, men här funkar det så jävla bra.
Fler filmer om Jarle Klepp är nog dessutom att förvänta, eftersom boken som filmen bygger på är den första i en trilogi.